Hanna

Romance är ingen favoritgenre men serien om Familjen Bridgerton hade jag till slut hört så mycket gott om att jag bestämde mig för att testa. Intrycket blev ungefär en typisk romantisk komedifilm fast i bokform. Jag gillade den historiska miljön och hur lätt och ledigt språket flöt på. Om man gillar romancegenren kan jag verkligen förstå att man älskar den här serien. För min del blev det ingen hit och jag kan återigen konstatera att romance inte är en genre för mig.

Det är en sak att skriva en bra novell men det är en betydligt större bedrift att skriva en bra novellsamling. Viet Thanh Nguyens Flyktingar är ett exempel på en lyckad novellsamling. De åtta novellerna står sig bra var för sig men ännu bättre tillsammans. Vietnam och USA figurerar i samtliga noveller. Människorna är flyktingar, vissa flyr eller har flytt från något, andra mot något. Vietnamkriget är centralt liksom identitetssökande och migration. Olika aspekter av att vara flyktingar likväl som av att vara människa tas upp. Författaren vänder och vrider på sina teman, söker hela tiden nya perspektiv. Huvudkaraktärerna skiftar i ålder, kön, nationalitet, sexualitet, etnicitet. Det blir åtta nedslag hos individer som balanserar två kulturer, två identiteter och två lojaliteter. Novellerna är uppfriskande olika trots att de så tydligt hör ihop. Mina tre favoriter utav de åtta är I'd Love You to Want Me, Amerikanerna samt Faderland. I den förstnämnda fångas jag av den äldre kvinnans tragiska liv med en dement make som plötsligt börjat kalla henne för en annan, för henne okänd, kvinnas namn. I Amerikanerna fängslas jag av den komplexa relationen mellan far och dotter samt generationskillnaden i synen på Vietnam och sökandet efter var man hör hemma. I Faderland fastnar jag för dualiteten mellan två systrar med samma namn men helt olika liv i var sin ände av världen. Författaren lyckas skriva livsöden och känslor som känns både individuella och allmängiltiga på samma gång. Flyktingar är en tänkvärd och välskriven läsupplevelse som jag varmt rekommenderar.

Den vita boken av Han Kang suddar ut gränsen mellan litteratur och konst. Boken är väldigt konceptuell. Korta stycken poetisk prosa varvas med bilder på vad som hade kunnat vara moderna konstinstallationer. Mitt första intryck är att boken är lite underlig, speciell, nästan experimentell. Läsningen har en lugnande inverkan och språket är verkligen vackert. Det är ingen bladvändare utan snarare en bok som kommer till sin rätt först när den läses långsamt och med gott om tid för eftertanke. Det finns egentligen inte mycket som kan kallas handling. Jag skulle snarare beskriva det som en samling texter som kretsar kring samma tema, samma person, platser, känslor och minnen. Det blir som en stämningsfull kontemplation över liv och död, sorgbearbetning och smärta sett genom ett filter av färgen vit. Berättarens tankar kretsar mycket kring en äldre syster som dog bara några få timmar gammal. Tanken att berättaren antagligen inte hade funnits om systern överlevt är central i berättandet. Det finns flera olika nivåer av berättande här. Bilderna, texten, de tomma vita sidorna och det diffusa som saknas, orden som inte finns med. Läsaren får ta del av tankar men måste själv bestämma vad som menas med dem och vad författaren egentligen vill ha sagt.

Det var nästan två veckor sedan jag läste ut Små eldar överallt av Celeste Ng och jag har haft ovanligt svårt att formulera mina åsikter. Jag gillade den definitivt och den var snabbläst och underhållande. En del av mig tänker att den kanske inte var så mycket mer än så, att karaktärerna var lite platta och inte riktigt engagerade läsaren till den grad att boken kan klassas som känslosam och gripande. Men måste en bok vara gripande för att vara bra? Är det verkligen hur mycket läsaren bryr sig om karaktärerna avgör hur bra boken är? I vissa fall, ja. I det här fallet, nej. Det jag hela tiden återkommer till är alla smarta saker och bra saker jag uppskattade under min läsning och som verkligen förhöjde bokens slutbetyg. Jag tycker dessutom att handlingen är intressant. Det "perfekta" samhället med den "perfekta" familjen som inleder boken med att se sitt hus brinna ner, en brand de misstänker att ena dottern anlagt. Hur hamnade de här? Är det samhällets nykomlingar som rubbat balansen, den fria konstnärssjälen och hennes dotter? Hänger det ihop med bokens bihandling, det moraliska adoptionsdilemmat som splittrat samhället? I den här romanen används de stereotypa karaktärerna för att på ett effektivt sätt diskutera mer komplicerade ämnen. Jag tolkar karaktärernas stereotypa drag som ett medvetet val från författarens sida. Poängen görs tydligare av karaktärernas stereotypa drag. Författaren har hittat ett nytt konstruktivt sätt att leka med stereotyper för att driva fram en poäng. Relationsmässigt gillade jag relationen mellan Elena och hennes dotter Izzy bäst. De drar inte jämt och när läsaren får förklaringen till hur det blivit så är den oväntat smart, upplysande och verklig. Det finns beskrivningar av hur vi människor agerar, hur vårt undermedvetna och våra hjärnor fungerar som känns trovärdiga och insiktsfulla. Ett exempel är när Lindas dåliga minnen beskrivs ligga i en mental ask som hon tror att hon har begravt för evigt, men sedan dyker upp igen.
Samhällets och den fysiska platsens inverkan på karaktärerna, hur närvarande orten är som del i förklaring av både personligheter och beslut är en aspekt av boken som jag verkligen gillar. Platsen blir som en av karaktärerna eller som en röd tråd romanen igenom. Tydligast märks detta på Elena som verkligen förkroppsligar idén att det som är ordentligt planerat alltid blir bäst. Hon har en djup övertygelse om att regler är en viktig del av tillvaron och att de måste följas till varje pris. Hon anser att skillnaden mellan de som lyckas i livet och de som inte gör det är de val de gör och hur väl de följer reglerna. Men det är stor skillnad på att göra bra val och att bara ha bra valmöjligheter, vilket känns som ett av författarens huvudbudskap. Små eldar överallt handlar mycket om hur vi formas av våra förutsättningar och om vårt självrättfärdigande av den egna livsstilen. Ett tema är regler och hur både närvaron och frånvaron av regler påverkar oss. De regler vi sätter upp för oss själva och andra om hur vi borde leva och vad vi borde tycka och hur vi borde bete oss. Trots ganska tunga, men väldigt intressanta teman och moraliska dilemman är boken i första hand underhållande. Det är en hel del drama och ett ständigt ökande tempo där det händer saker hela tiden. Jag undrar hur det ska gå och vad som ska hända härnäst. Handlingen berättas från flera olika karaktärers perspektiv, vilket gör att läsarens kunskap hela tiden ökar. Jag skrev högre upp att karaktärerna inte engagerade till den grad att de var gripande och det är sant, men jag var fortfarande väldigt intresserad av dem om än inte känslomässigt berörd. Jag brydde mig inte så mycket om exakt hur det skulle gå för dem, men jag ville hela tiden veta mer om dem och uppskattade alla sidospår som letade sig bakåt i de olika karaktärernas (och bikaraktärernas) förflutna. Man kan bry sig på olika sätt och man kan vara engagerad utan att bli berörd på djupet. Jag antar (för att försöka knyta ihop säcken) att min poäng är att allt inte måste vara storslagen romankonst för att vara bra eller läsvärt. Små eldar överallt är intressant och framförallt väldigt underhållande, definitivt läsvärd.

Om allt vore annorlunda av Sanna Mac Donald är en välskriven och känsloladdad bok som jag varmt rekommenderar. Boken har tre olika spår med var sin huvudperson. Min favorit är barnhemspojken Rune som 1937 lär känna (och blir förälskad i) Evert som är ny på barnhemmet. Med mycket värme och inlevelse skriver författaren om Runes förvirring, hans försök att förtränga och bortförklara känslor som hans samtid ser som perversa och straffbara men som i själva verket bara är den första blixtrande kärleken. De andra huvudpersonerna är Douglas som bor på ett ålderdomshem på Öland och tvåbarnsmamman Anna. Douglas gillar jag skarpt. Han är precis lagom vresig och jag gillar hur det bara hintas lite här och där om hans förflutna. Anna däremot, där tog det emot. Det var jobbigt att läsa om Anna. Hon är otrogen mot sin man med en kvinna som heter Tove. Anna lever med huvudet i sanden och vägrar inse att hennes situation är ohållbar. Istället för att välja mellan maken och flickvännen trasslar hon in sig mer och mer i sina lögner samtidigt som hon tycker synd om sig själv. Tove beskrivs som en fantastisk människa och Mattias är det inte heller något fel på men Anna är faktiskt ganska osympatisk. Det är verkligen skickligt att lyckas få till en karaktär som läsaren ogillar utan att läsaren slutar bry sig om hur det ska gå. Jag bryr mig, men måste pausa läsningen för det är stundtals riktigt jobbigt att läsa om hur Anna ljuger sig allt närmare en oundviklig katastrof. Förbjuden kärlek, homosexualitet i olika tider och samhällsnormers påverkan på individen är tydliga teman som knyter samman de tre olika berättelserna. Att ställa huvudpersonernas liv mot varandra i en jämförelse ger boken ytterligare en dimension. Språket är rättframt och känsloladdat. Läsningen flyter snabbt framåt men det ges även utrymme för eftertanke. Författaren är särskilt duktig på scener där det är lite stelt och jobbigt mellan karaktärerna, där konflikten hänger osagd i luften och stämningen är laddad. Jag uppskattade definitivt den här boken och väntar med spänning på uppföljaren. Om allt vore annorlunda är det perfekta boktipset till läsare som gillar känsloladdade relationsromaner.

Styr din plog över de dödas ben är en ganska fantastisk boktitel som gav vissa förväntningar. Förväntningar som Olga Tokarczuk verkligen lever upp till. Det jag gillade allra mest var hur hon porträtterar människor. Karaktärerna känns mänskliga, verkliga, levande. Huvudpersonen är så komplex och så trovärdig. Hon är ett riktigt original med fler lager än läsaren först väntar sig. Boken har en speciell stämning och handlingen är både långsam och spännande, två egenskaper som inte alltid går hand i hand. Läsaren får allt berättat för sig ur huvudpersonens perspektiv, men det är även tydligt att hennes uppfattning ofta skiljer sig från omgivningens. Det här med opålitliga berättarröster finner jag oerhört intressant eftersom det genast skapar tolkningsmöjligheter. Att följa allt från mord till astrologiska beräkningar till ensliga promenader i naturen från en mycket egensinnig dams perspektiv var onekligen intressant. Hon är dessutom långt ifrån den enda udda figuren i den här romanen. Jag har hört boken kallas för thriller och det är den ju, men det känns ändå inte riktigt rättvisande eftersom den är så mycket mer. Teman som djurens rättigheter, vegetarianism, rättvisa och förnuft kontra vansinne avhandlas. Relationen mellan människa och natur undersöks liksom människans egensinne och ensamhet. Bitvis rolig, bitvis tragisk och alltid full av insikt för Tokarczuk läsaren genom berättelsen. En sådan sak som inledande versal mitt i meningen (något jag sällan uppskattar) har här en relevant funktion eftersom det styr vad läsaren uppfattar som tyngdpunkten i meningen. Det här var en skickligt skriven, intressant läsupplevelse som gav mersmak.

Det här var en bok som verkligen kändes. Vuxna människor av Marie Aubert må vara kort, men den rymmer en hel del. Författaren vågar skriva om sådant som vi inte brukar prata om och hon väjer inte för något. Hon diskuterar tabun och skam med en knivskarp precision. Hon träffar mitt i prick, vilket gör att läsningen kantas av ett visst obehag, nästan ångest. Detta menar jag i positiv bemärkelse. Det är få som kan skriva på ett sätt som framkallar så starka känslor hos läsaren. Hon väger orden som på våg och vet precis vilka hon ska välja. Resultatet blir mycket träffsäkert. Det är avskalat och kärnfullt och jag fängslas av hennes skildring av det psykologiska samspelet mellan människor. Jag blir frustrerad på orättvisorna och hopplöshet. Alla karaktärer har brister och känns väldigt trovärdiga och mänskliga. De lyckas inte se varandra och särskilt systrarna ser bara det som är bra i den andres liv, inte det som gör den andre olycklig. Mammans favoriserande gör mig tokig. Jag kommer på mig själv med att småsint önska att Ida ska måla om stugan i smyg så den blir gul igen. Ensamhet genomsyrar boken trots att handlingen följer en familj som umgås i sommarstugan. Jag fascineras över hur författaren lyckas beskriva hur det är när man ibland tänker något man egentligen inte menar, hur det man tänker kan vara mer symboliskt som längtan snarare än ett uttryck för exakt det man vill ha. Det här är en väldigt välskriven och mycket läsvärd bok. Läsningen var inte behaglig och stämningen i boken gjorde att det kröp i kroppen på mig, men oj vad bra den var.