Barnboksbloggen

Perfekt sätt att få vardagsmotion! En hund är också ett fint sällskap, en trygghet för många människor och som det sägs så är ju hunden människans bästa vän.

Böcker är helt klart bästa presenten. Det finns böcker som passar alla oavsett ålder eller intresse. Faktaböcker, ljudböcker, romaner, deckare, biografier, utbudet är enormt! Jag ger alltid bort minst en bok till mina barn i julklapp och det uppskattas verkligen.

Skuggan bakom dig är bok nummer två i Anna Janssons nya serie om kriminalinspektör Kristoffer Bark. Anna Jansson är ju mest känd för sin deckarserie om Maria Wern som utspelas på Gotland, men förra året kom Dotter saknad som är första delen i hennes nya deckarserie som utspelar sig i Anna Janssons hemstad, Örebro. Huvudpersonen, Kristoffer Bark, är en polis vars privatliv påverkade honom så starkt att han knappt kunde sköta sitt jobb. Hans dotter Vera försvann och var borta i flera år, men hennes försvinnande kunde äntligen lösas i förra boken. Efter hennes försvinnande tvingades han degradera sig och börja jobba i en cold case-grupp med andra poliser som har olika former av problem. I denna nya bok jobbar han fortfarande kvar där och ska precis ta sig an ett nytt fall, den mördade Emelie Kartman som utsattes för hot och trakasserier innan hon därefter blev mördad på ett bestialiskt sätt. Men snart får polisen in ett nytt fall och eftersom polisen har knappa resurser får Kristoffer Barks grupp ta sig an detta. Det visar sig att det nya fallet har flera samband med cold case-fallet och man kopplar ihop utredningarna. I det nya fallet blir en av hans kollegor, Sara som är sjukskriven från polisen för utbrändhet, ta emot hot och trakasserier och hennes man blir mördad. Någon vill henne illa, men vem?

Det är fart och fläkt, högt tempo och spännande. Kanske blir det inte alltid trovärdigt, men det kan man blunda för. Det är många tvister och boken är inte särskilt förutsägbar. Hoten och trakasserierna är en slags psykisk terror som ger gåshud hos mig som läsare. Ofta är sådant betydligt mer läskigt att läsa om än rena våldsdåd. Kristoffers privatliv är bättre i den här boken, han har fått ett avslut med dottern Vera och börjar gå vidare. Han är kär i sin terapeut, en slags olycklig kärlek som han fastnat lite i. Jag skulle dock vilja läsa ännu mer om hans privatliv, lära känna honom lite mer som person. Han har egentligen bara jobbet och terapin, och det känns lite fattigt. Det borde gå att fördjupa sig lite mer i honom som karaktär och vem han egentligen är. Jag är också nyfiken på flera andra karaktärer i hans grupp, som Ingrid och Alex. De hade jag gärna velat läsa mer om. Sara däremot beskrivs som väldigt hjälplös. Visst är hon utbränd och dessutom utsätts hon för stor psykisk press. Men hon har ändå för inte alltför länge sedan varit polis. Hon borde vara en stark person och detta borde glimta fram lite oftare tycker jag. Sist men inte minst så gillar jag verkligen miljöskildringarna. Dels Örebro, en stad jag besökt några gånger och som jag känner igen lite av miljöbeskrivningarna ifrån. Men dels också Hälsingland som får ta en del plats här i boken. Det är ju mina hemtrakter och det är alltid så roligt att läsa böcker som utspelar sig i miljöer där man känner igen sig. Jag ser fram emot att läsa kommande böcker om Kristoffer Bark och tycker att det är kul att Anna Jansson förnyar sig lite, även om jag också tyckte att böckerna om Maria Wern var bra.

Det som ingen ser är en roman som handlar om Anne som träffar Patrik som får henne att falla handlöst. De drömmer om en mysig villa, vovve, volvo och två välartade barn. Men det är något som inte stämmer med drömmen. En objuden, hotfull och våldsam besökare tränger sig in och tar plats vid matbordet, i tv-soffan och sängen. Någon som Anne snart lägger all sin kraft på att hantera och dölja för omvärlden.

Patrik är en manipulerande psykopat. Det ser dock ingen annan än Anne och hennes barn, till en början. Så småningom förstår också Annes familj och några få vänner. Men vidden av hur de egentligen har det där hemma är det nog ingen som verkligen förstår på riktigt. Inte ens myndigheterna förstår. Det kommer nämligen en dag då Anne inte längre orkar, utan lämnar Patrik, varpå en vårdnadstvist drar igång och en dag tvingas Anne ställa sig upp och skydda sina barn från Patriks våld. Ändå är det många som inte ser, som inte förstår, eller som inte kan ta till sig vad som egentligen händer och har hänt bakom de stängda dörrarna.

Jag har ju själv levt i ett liknande förhållande. Ett förhållande som jag också lyckades lämna tillsammans med mina barn. Men det krävdes flera år med kontaktförbud, skyddad identitet och tingsrättsprocesser innan vi kunde gå vidare. Jag känner alltså väl igen mig i den här boken. Därför var det stundvis jobbigt att läsa. Ibland var det igenkänning på detaljnivå.

Jag blev lite förvirrad först eftersom boken är klassad som en roman, inte någon självbiografi. Men våldet och den psykiska terrorn är så ingående väl skildrat att jag snabbt insåg att författaren Susanne Hydén måste ha varit med om detta eller något liknande. Jag förstår inte hur hon annars kan skildra allt detta så väl, så trovärdigt, så brännande. Nu när jag läst på lite om boken inser jag att hon faktiskt har skrivit om en tid i sitt eget liv, så det verkar vara självupplevt trots allt. Jag vet inte varför man valt att klassificera som roman istället för självbiografi, men det är kanske mest av vikt för bibliotekarien i mig, det har inte så mycket med läsupplevelsen att göra.

Romanens stora styrka är alltså trovärdigheten och möjligheten att känna igen sig, att bli stärkt och peppad att själv lämna om man är drabbad, liksom möjligheten för den som inte varit drabbad att lära sig mer om hur det kan vara att leva i en relation med våld. Det jag upplevde negativt under läsningen har mestadels med romanens form att göra. Det var väldigt liten text och ganska långa kapitel. Berättelsen hoppar ibland iväg mellan olika teman utan någon naturlig övergång. Detta gör boken lite svårläst. Emellanåt upplever jag att den borde ha kunnat redigeras lite hårdare för att man ska få en bättre läsupplevelse. Här och var finns också stavfel och grammatiska fel som tyvärr drar ner helhetsbetyget för mig.

Det här är en bok som berör, men framförallt en bok som är viktig och angelägen, en bok som många borde läsa dels för att få upp ögonen för vad som kan ske i hemmets ”trygga vrå” och dels för att uppmärksamma att det finns många som behöver kämpa mot väderkvarnar för att skydda sina barn. Barnkonventionen i all ära, men få myndigheter tillämpar den när det väl gäller. Jag har tyvärr alltför ofta sett med egna ögon hur föräldrars rätt till umgänge med sina barn är viktigare än barns behov av trygghet. Just eftersom jag vet hur viktigt allt detta verkligen är att nå ut med så tycker jag att det är extra tråkigt att boken inte upplevs så lättillgänglig som den hade kunnat vara med lite tajtare redigering.

Sakramentet är ett spännande cold-case mordmysterium för ungdomar som utspelar sig i kyrkomiljö.

Hilde är 14 år och planerar att konfirmera sig i smyg eftersom hennes mamma avskyr allt som har med kyrkan och religion att göra. Hon påbörjar konfirmationsundervisning i Katarina kyrka i Stockholm tillsammans med bästa kompisen Happy. Hilde dras till en dold gravsten. Alices gravsten. Alice dog under mystiska omständigheter 1986 utanför kyrkporten till just Katarina kyrka och dessutom i anslutning till sin konfirmation. Det olösta mysteriet väcker Hildes nyfikenhet, inte minst när det visar sig att Hildes mamma och Alice var bästisar…

Det här är härlig slukarläsning för de som vuxit ur Ingelin Angerborns böcker men vill ha mer i samma genre. Vardag, skola, vänskap och frågor kring rasism vävs ihop med magi, religion, mystik och familjehemligheter. Många teman alltså och ibland känner jag att författaren Ann-Sofie Forsmark försökt få in lite väl många teman i samma bok. Men den är välskriven med gedigen research och så spännande att det är svårt att sluta läsa.

Bestraffaren är Pia Kasks debutroman och tillika den första boken om Hannah Fors. Hon är en förmögen kvinna som frilansar som konsult till polisen när det handlar om att utreda mord och andra grova brott (civilutredare). Under bokens gång visar det sig att hon har ett eget mörkt förflutet och hemligheter som hon till varje pris måste dölja. Det gör också att hon har svårt att komma någon nära. På samma sätt har vi läsare svårt att komma henne nära, även om vi förstås får veta mer än hennes omgivning. Den polis som hon mest har kontakt med är kriminalinspektör Henrietta Rollins. Även hon är speciell – hon röker och dricker för mycket och kör inte alltid enligt regelverket. Vi får inte veta så mycket, men jag anar att även hon sitter på en rad hemligheter i sitt privatliv.

Boken utspelar sig i den fiktiva staden Wästholm. Vid inledningen skakas staden av morden på två tonåringar, mord som från början verkar vara slumpmässiga, men snart dyker försvinner ytterligare en flicka och det visar sig att det finns en koppling mellan offren som går långt bak i tiden. Men kan verkligen mördaren vara någon som väntat i hela tjugo år för att ta ut sin hämnd?

Jag har lite svårt att veta vad jag ska skriva, och tycka, om den här boken. Jag har fått bok nummer två i serien, Älskaren, som recensionsexemplar och ville därför läsa den här första boken först eftersom jag gillar att läsa böcker i ordning. Hade det inte varit för att jag kommer att läsa Älskaren så hade jag nog lagt undan och slutat läsa Bestraffaren. Jag kom inte riktigt in i boken förrän i slutet. Jag tror det till stor del beror på att jag inte fastnade för någon av huvudpersonerna, en följd av att jag inte kom dem nära. Det kan också bero på att det var många inblandade och själva mordgåtan hade en ganska långsökt förklaring. Detta är dock en debutbok och även om det finns vissa brister så finns det också en hel del som är positivt.

Karaktärerna är, trots att jag inte kom dem nära, fascinerande. Framförallt Hannah bär på en intressant historia som jag gärna läser mer om i nästa bok. Jag gillar också det faktum att boken handlar om en civilutredare. Jag tror inte polisen i Sverige använder sig av civilutredare riktigt på det här sättet, så det kanske inte är riktigt trovärdigt, men det är ett nytt och intressant grepp när boken kretsar kring någon som har stor insyn i utredningsarbetet men ändå inte är polis. Jag gillar också miljöskildringarna. Wästholm skulle kunna vara vilken mindre stad som helst i Sverige där befolkningstakten minskar i samma takt som arbetstillfällena. Dessutom gillar jag att boken besitter ganska mycket humor och då inte dråplig humor som i många mysdeckare, utan en mer svart humor som berikar berättelsen och skapar en säregen berättarstil som känns nytänkande i deckarträsket. Kapitlen är korta, språket rappt och från mitten av boken skruvas även tempot upp, vilket gör att boken blir snabbläst. Sammanfattningsvis alltså en underhållande deckare som ger mersmak och det ska bli spännande att läsa Älskaren.

Jag gillade verkligen En helt vanlig familj av Mattias Edvardsson, så när jag såg att han skulle komma ut med en ny bok har jag längtat tills jag fått läsa den. Tack vare bokcirkeln Kollektivet fick jag chans att läsa den och när jag väl började läsa den kunde jag inte sluta, utan sträckläste den. I förra boken var temat familjen och hur långt man som förälder är beredd att gå för att skydda sina barn. I denna bok är temat grannar, ärlighet, tillit, trygghet och hur mycket man egentligen vågar lita på den som bor i huset bredvid.

Goda grannar handlar om Micke och Bianca som flyttar till ett fridfullt villakvarter i fiktiva staden Köpinge. Från början verkar allt så bra, en riktig idyll, perfekt för Micke, Bianca och deras två barn. Men allt eftersom de lär känna sina nya grannar kommer obehaget krypande. På samma gata bor nämligen den före detta fotomodellen Jaqueline och hennes son Fabian som inte riktigt är som andra barn, pensionärerna Gun-Britt och Åke som övervakar varje steg som grannarna tar, och så Ola som blivit utsatt för ett rån och blir besatt av att bevara tryggheten i villaområdet. Allt ställs på sin spets när Bianca blir påkörd av en av grannarna. Först ser det ut att vara en olycka, men medan hon kämpar för sitt liv på sjukhuset växer tvivlet hos såväl polisen som hos de boende i kvarteret.

Goda grannar är en psykologisk spänningsroman. En roman om ett brott. Men mestadels om relationerna i ett villakvarter. Och om faran för att komma sina grannar alltför nära. Boken vrider och vänder på begreppet trygghet. Vad innebär det egentligen? Vad är rätt eller fel? Hur väl känner man egentligen sina egna grannar? Vad är goda grannar egentligen? Och vad händer när hotet flyttar in i ens egen idyll?

Precis som i En helt vanlig familj får vi även i denna bok ta del av flera olika berättarperspektiv, nämligen Mikael, Jaqueline och Fabian. Alla tre har sina olika pusselbitar som behövs för att skapa en helhetsbild av vad som hänt. Det som från början verkade så enkelt får nämligen nya dimensioner under läsningens gång. Precis som i förra boken tror man att man har grepp om handlingen och karaktärerna, men plötsligt så omkullkastas alltihop och perspektivet skiftar. Gång på gång. Och jag älskar det. Det är en så välskriven bok och berättarperspektivet är mästerligt.  Berättelsen följer också två olika tidsperspektiv, före och efter olyckan, vilket fördjupar hela sammanhanget ytterligare. Språket flyter lätt och ledigt över sidorna. Karaktärerna är levande och idyllen i Köpinge skildras så målande att man ser dem framför sig. Berättelsen är kryddad med små detaljer som man först knappt lägger märke till, men senare inser man hur betydelsefulla de är för handlingen. Så imponerande berättarteknik!

Det som författaren utforskar med familjerelationer och relationer mellan grannar är fascinerande och intressant. Såklart skruvar han till det lite, men inte för mycket, det är fortfarande så realistiskt och trovärdigt och det är också det som gör att boken verkligen kryper in under huden på mig. Boken tar också upp några dagens aktuella samhällsfrågor vilket gör den extra tänkvärd och svår att släppa.

Det här var en av årets mest efterlängtade böcker för mig och Mattias Edvardsson infriade alla de höga förväntningar jag hade efter att ha läst och älskat hans förra bok. Nu kommer jag att rekommendera den vidare till många låntagare och läsare så fler får ta del av denna läsupplevelse.

Än sjunger hon inga sånger är enligt baksidestexten en

riktig bladvändare till deckare, som blandar ryslig spänning med inblickar i den inte alltid så glamourösa artistbranschen

Boken handlar om Cilla som alltid har levt för musiken, men efter en händelse för femton år sedan, när hon var ung och lovande, bestämde hon sig för att aldrig jobba med musiken på heltid. Detta beslut finns det dock skäl att omvärdera när hon inte erbjuds den dagtjänst på Sundsvalls tidning som hon trott hon skulle få. Hon är trött på att bolla nattjobb med äktenskap, två små barn och sångframträdanden på helgerna. Så trött att hon bestämmer sig för att starta den showgrupp som hon alltid drömt om att få satsa på.

Samtidigt är det en orolig tid i Sundsvall. Flera kvinnor har överfallits av en okänd förövare och några är spårlöst försvunna. Cilla börjar känna sig allt mer övervakad i sin villa. Inte så konstigt, för inte långt därifrån finns det en man som längtar efter sällskap, som längtar efter någon som kan sjunga för honom. En man som har siktet inställt på Cilla…

Det här är första delen i en ny deckarserie och del två finns också redan ute för den som vill fortsätta läsa om Cilla. Jag har både ris och ros att säga om Än sjunger hon inga sånger. Det var roligt att få en inblick i en bransch som jag inte vet något om. Det kan dock bli lite för mycket för den som inte är så brinnande intresserad av artistsvängen. Jag funderade ganska länge på varför boken var klassificerad som deckare eftersom den inte känns särskilt läskig från början, utan mer som en vanlig roman, dock tätnade deckarintrigen från mitten av boken och på slutet blev det allt mer deckarlikt. Jag gillar att boken rymmer så mycket. Livet som (ensam) småbarnsmamma, barndomsvänner som växer ifrån varandra, me too-kampanjen, längtan efter att få uppfylla sin dröm och så vidare. Samtidigt gör alla dessa olika trådar att boken blir lätt spretig. Man märker att författaren har en stark ambition och vill mycket med boken. Det är väldigt vanligt bland debutförfattare och jag tror det är något som blir bättre i kommande böcker. Jag som varit väldigt mycket i Sundsvall uppskattar verkligen miljöerna och därför kommer jag säkert att fortsätta läsa böckerna om Cilla.

Än sjunger hon inga sånger är skriven av Susanne Fellbrink och utgiven av Printz Publishing. 

Jacqueline Woodson tilldelades litteraturpriset Astrid Lindgren Memorial Award 2018. Sedan dess har flera av hennes böcker kommit på svenska. Nu i mars kom Närmar du dig mjuktsom Woodson skrev redan 1998, men som alltså kommit på svenska först nu. Jag läste den under två dagar och blev golvad!

Boken handlar om Jeremiah och Elisha, eller Miah och Ellie som de också kallas. De är femton år och börjar båda i en ny skola, i en privatskola där mestadels vita elever går. De möter varandra redan första skoldagen och det dröjer inte länge förrän de blir drabbade av den första stora förälskelsen. Ljuvligt och svårt på samma gång. Starka känslor som kastar omkull dem totalt och som förändrar dem i grunden. Men Ellie är en vit judinna och Miah är svart. Omgivningen ser därför på deras kärlek genom ett filter av fördomar. De tror att det är annorlunda nu för tiden, de hoppas att världen nått så långt att det ska vara okej att vara kär i den man vill. Men de når snart insikten att så är inte fallet. Fördomarna finns till och med i deras egna familjer.

Jag hade alltid tänkt att det inte spelade någon roll – att alla i vår värld hade samma möjligheter, måste kämpa lika mycket. Om man tänker att det föddes två bebisar – den ena vit och den andra svart. Deras mammor kanske delade rum på sjukhuset och pratade med låg röst – när alla uppspelta besökare har gått hem och hela sjukhuset sov – om framtiden. Låg och pratade om vad de hoppades att deras barn skulle få uppleva, långt efter att bebisarna vaknat och velat ha mat klockan två på natten. Förr tänkte jag alltid att det enda de där barnen behövde var någon sorts möjlighet – och att mammorna hoppades på dem. Jag var så … dum på den tiden. Naiv. Jag trodde verkligen på det där. Bara för att ingen i vår familj någonsin hade sagt någonting hatiskt om svarta.

– Alla människor, brukade Marion säga. Alla människor har upplevt lidande. Varför skulle då några av oss anse sig bättre eller sämre än andra?

Men var fanns de i så fall, alla dessa svarta människor som var precis som oss, som var våra jämlikar? Varför var de aldrig ute och spelade golf med pappa på lördagarna eller sydde lapptäcken med Marion på torsdagskvällarna? Varför fanns de inte i vår värld, runtomkring oss, som en del av oss?

Närmar du dig mjukt är en bok som berör på djupet. En stark ungdomsroman om den första kärleken, där känslorna skildras ömt och innerligt. Men denna moderna Romeo- och Julia-roman handlar också om rasism, om identitet, om att få älska den man vill och få vara den man är. Boken har också flera andra teman. Som jämlikhet, orättvisor, polisvåld, att ha kända föräldrar, frånvarande föräldrar och föräldrar man helt enkelt inte kan lita på eftersom de en gång svikit:

När man är liten och ens mamma försvinner är det något inombords som blir alldeles tjockt av tomrummet efter henne. Det är svårt att förklara. En lång tid kändes det som om jag hade ett rum inom mig där det borde ha funnits en kärlek till Marion, men det var bara tomt.

Språket är poetiskt, lyriskt och brännande. Under läsningen skrev jag upp massor av citat som jag var tvungen att läsa flera gånger bara för språkets och gestaltningens skull. Som bokens starka inledning:

Jeremiah var svart. Han kände det. Hur solen tryckte sig hårt och vart in i huden om sommaren. Ibland kändes det som om han svettade ur sig svarta oljepärlor. Han kände sig varm innanför huden, skyddad. Och i Fort Greene i Brooklyn – där alla verkade ha olika nyanser av svart hud – trivdes han med sig själv när han gick runt i kvarteret.

Men tog han ett steg där utanför. På bara ett steg var det som om huden fick en annan vikt. Den blev tyngre.

Berättarperspektivet är intressant. Vartannat kapitel berättas utifrån Jeremiahs perspektiv och vartannat utifrån Ellies. De kapitel som handlar om Ellie är skrivna i jag-form och Miahs är skrivna i tredje person. Det finns så mycket att säga om den här boken, så mycket att diskutera kring den och dess teman. Jag hoppas att den når många läsare, både ungdomar och vuxna, och även att den används som bokcirkelbok eller i undervisningen i skolan.

Papperssjälar är Emma Johanssons debut och hjälp vilken debut! Det är en ungdomsbok som handlar om sorg, vänskap och kärlek. Huvudpersonen heter Emilia.

Det finns hemligheter som äter upp en inifrån. Som förändrar liv. Som förstör liv. Sådana hemligheter vill man undvika till varje pris. De är som minor.

Emilia har en mina inom sig. En som hotar att sprängas om någon så mycket som tittar på henne. Men minan är inte bara hennes egen. Den riskerar att spränga fler än så. Emilia bär alltså på en gigantisk hemlighet som hon inte kan berätta för någon. För om hon berättar så krossar hon en hel familjs liv. En familj som redan gått igenom så mycket. Så hon är tyst. Ända tills det verkligen inte går längre…

Det här är en ungdomsbok som har det mesta. Den första himlastormande kärleken och den svartaste smärtan. Sorg, svek, drömmar, mod, hemligheter, döden, vänskap, lojalitet, ångest, syskonskap och många andra teman lyftas fram bland vanlig tonårsvardag med skola, kompisar, föräldrar och fester. Emilia ser något som förändrar henne på djupet, något som gör henne till en helt annan. Samtidigt ska hon försöka leva ett helt vanligt tonårsliv. Eller vanligt och vanligt. Så vanligt man när man går på en gymnasieskola där allt inte alls är som vanligt. För några månader sedan omkom nämligen en ung tjej, en elev på skolan, som blev påkörd av ett tåg. Theresia, Viktors syster, är död. Emilia pendlar mellan att vara nästintill besatt av Theresia, och att inte vilja höra talas om henne alls. Men hon inser snart att det är en omöjlighet, inte minst när hon hamnar i samma grupp som Viktor när de ska göra projektarbete i skolan.

Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig den här boken när jag väl börjat läsa. Den grep verkligen tag i mig. Och jag blir så imponerad över författaren. Att en 26-årig debutant kan skriva såhär! Karaktärer och miljöskildringar håller en mycket hög klass. Dessutom är boken så vacker. Omslaget är så himla fint. Precis som språket. Och all denna fina origami som löper som en röd tråd genom berättelsen. Kort sagt en vackert skriven och berörande ungdomsroman. Jag ser fram emot att få läsa kommande böcker av Emma Johansson. Hennes andra bok, Sönderslagen, kom förra året och ska visst vara en fristående uppföljare till Papperssjälar. Vilken tur att Sönderslagen redan står i min att-läsa-hylla, för den vill jag läsa direkt.