Lovisa Wistrand

Jag lyssnade på den här boken och måste berömma både författaren och uppläsaren (samt den som valt den helt klockrena titeln!). Man anar tidigt vad de två kvinnorna har gemensamt och det är det som är grejen, det "ska" vara förutsägbart eftersom det är det som gör att man bara måste läsa vidare. Man längtar sig galen efter tillfället då kvinnorna ska förstå. Och när de ska hämnas. ;)

Leonard blev favoriten. Jag älskade hans personlighet, samt dynamiken mellan honom och Lucky. De var underbara tillsammans! Även Viktoria och Tony var fina ihop.

Slutet levererade precis det jag hoppats på och jag ser verkligen fram emot att läsa fler böcker av Pernilla Lindroos.

Wow! Tvåan var lika bra som första boken och det är en stor bedrift. I början hade jag lite svårt att fastna (men det är ofta så när jag läser) vilket störde mig eftersom jag hela tiden visste att jag skulle älska boken bara jag kom in i den. Jag hade inga tvivel om det, och fick som tur var rätt. Första halvan var ingen sträckläsning, men däremot en njutningsfull sådan. Ni vet, när man läser långsamt och suger åt sig allt i stället för att hetsa sig igenom allt i jakt på svar.

Efter andra halvan gick det inte att läsa långsamt längre, men samtidigt älskar jag känslan av att vilja läsa hela tiden för att det inte går att göra annat. Att skriva på egna manus? Inte en chans. Först behövde jag veta slutet. Och vilket slut, sedan. Tänk att Florian skulle bli så älskvärd? Jag brukar tidigt välja vem jag vill att huvudkaraktären ska välja som man (om det är ett triangeldrama i stil med "Team Edward" och "Team Jacob") och det krävs MYCKET för att jag ska ändra åsikt. Men här gjorde jag det. Jag var 100% Juliele och avskydde Florian i början av tvåan. Nu är det i stället Julien jag avskyr, vilket svin han är!

Jag tycker att Mireles resa liknar Daenerys i Game of Thrones. Det blir extra tydligt i tvåan, när hon ska samla anhängare och blir kallad drottning. Hon utlovar frihet till slavar samtidigt som hennes mål är att ta över tronen som egentligen är hennes, och folk försöker lönnmörda henne. Jag som avgudar Daenerys historia blir bara eld och lågor (Fattar ni? Eld! Haha) över detta, för trots likheterna är det något helt eget som Hurtig har skapat här. Jag får också lite Harry Potter-känslor i och med de tre föremålen som Mirele ska finna (staven, manteln och kronan) och kan inte sluta tänka att det är osynlighetsmanteln, haha.

Jag ÄLSKADE Gudarnas drottning, precis som jag visste att jag skulle göra, och känner nu lite att jag vill skrika för att jag inte kan läsa trean direkt.

Oj, vilken rolig bok! Jag skrattade rakt ut flera gånger och tankarna drogs mot de komiska filmerna Mrs. Doubtfire (där huvudpersonen klär ut sig och låtsas vara en barnskötare/städare i sin exfrus hus i hopp om att få bli tillsammans med henne igen) och Hollywood Gigolo (där huvudpersonen tar över en gigolos/eskorts kunder och låtsas vara han).

I Terapeuten som inte visste vad han gjorde är det i stället Johan som låtsas vara en terapeut efter att en befintlig terapeut skrivit fel telefonnummer i sin annons. Nämligen Johans telefonnummer. Johan behöver mer pengar och har förstått att terapeuter kan tjäna jättebra. Han möter en patient som har fobi mot sin svärmor. Så himla kul! Patienterna är underbara. Sedan är det en scen där Johan och en tjej han är intresserad av behöver låtsas sitta i rullstol för att få komma in på en sportmatch ... xD Underbart!

Trots alla roligheter innehöll boken en del djup. Till exempel var det stort fokus på våldtäkter och vikten av att män inte ska få göra otillåtna närmanden. Dessutom belyste boken att straffsystemet i Sverige är rätt milt i många fall.

Jag rekommenderar den här boken till alla som vill skratta lite, men samtidigt få läsa någonting minnesvärt som stannar kvar efter läsningen.

Wow! Den här boken fängslade mig totalt. I det senaste numret av tidningen "Skriva" såg jag att det fanns en artikel som hette "Plåga din huvudkaraktär!". Jag har själv inte hunnit läsa den, men kan med 99% säkerhet säga att Caroline Hurtig inte behöver göra det. Att plåga huvudkaraktären var i princip allt hon gjorde i den här boken. Och det var så bra!

Jag hejar så mycket på Mirele och vill att hon ska bli av med sin hemska förbannelse, få reda på vad som hänt med sin mor och framförallt ... bli tillsammans med Julien, på riktigt. Det krossade mitt hjärta att hon (spoiler kommer här) behövde gifta sig med någon annan. Hur kunde du göra så, Caroline? Va? Vilken tur att det finns en till bok i serien.

En sak jag gillar är känslan av att ingen går säker. Folk dör till höger och vänster, luras och ljuger och ibland har man ingen aning om vem man kan lita på. Flera gånger uppdagas det att någon som sägs vara död inte alls är död (minst tre gånger!) och andra gånger mördas oskyldiga rakt framför näsan på läsaren och huvudpersonen. Blodet flyger och känslorna svallar. Ibland kom jag på mig själv med att kisa, sluta andas och hålla för meningarna så att jag verkligen bara kunde läsa en i taget, för att inte råka få syn på någonting hemskt och avslöjande längre ner.

Förutom "Mirele Dangin" har jag bara läst "Tjurnatten" av Caroline Hurtig (också en superbra bok!), men nu känner jag verkligen att jag måste läsa allt av henne.

Så bra och mysig! Jag njöt av varje sekund. Miljöbeskrivningarna är jättefina och man blir sååå sugen på fudge.