Kicki

Fartfyllt!

Lättlyssnat. Full fart. Plötsliga vändningar. Nytt grepp (för mig iaf) att låta Hongkong och triader ingå i historien som i övrigt utspelar sig i Stockholm med omnejd.

Jag gillade första boken om Alex Storm, den blivande trillingpappan med en krävande hustru som hankar sig fram med sin bilfirma. Till den dag hans halvbror i Hongkong, ledare för en triad, kommer in i hans liv...

Uppföljaren, Kastvindar, gör mig inte besviken. Det är fortsatt bra! Spännande att se hur karaktärerna utvecklas. Vad är vi beredda att göra om vi blir trängda? Vad är arv och vad är miljö?

Med det slutet kommer det garanterat en fortsättning. Det ser jag fram emot!

Etiskt dilemma

Violet Rue Kerrigan ställs som 12-åring inför ett svårt etiskt dilemma i denna bok av Joyce Carol Oates. Ska hon berätta för polisen att två av hennes bröder misshandlat en svart pojke till döds eller ska hon vara lojal med familjen och skydda dem? Ska hon tjalla (engelska: rat) eller ej?

Bokens titel, Mitt liv som råtta, avslöjar vad hon väljer. Ett val som får stora konsekvenser för Violet Rue och präglar henne under hennes uppväxt. Vi får följa henne från den ödesdigra händelsen fram till dess att hon är en ung kvinna.

Jag är en stor beundrar av Joyce Carol Oates och hennes författarskap. Denna bok tycker jag inte tillhör hennes allra bästa, men den är definitivt läsvärd. Det är ett viktigt ämne som JCO (åter) tar upp: hur svarta, kvinnor och t o m djur diskrimineras och behandlas illa. Jag har sett funderingar i andra inlägg, där det ifrågasätts att Violet Rue är med om så mycket destruktivt, att det inte skulle vara trovärdigt. Tyvärr tror jag att det definitivt är just trovärdigt! Att Violet Rues självbild och hennes levnadsomständigheter gör att hon, som så många andra, hamnar i dysfunktionella sammanhang. Hon ser sig själv som en ”råtta”, tar på sig skuld och fortsätter länge att hoppas på en försoning med familjen som vänt henne ryggen. Samtidigt finns det något livskraftigt i henne som gör att hon strävar vidare, t ex med sina studier, och inte ger upp.

Läs eller lyssna!

Nu har även jag läst Nuckan av Malin Lindroth. Jag sträckläste den, eftersom jag fann den så intressant!

Det centrala temat i boken är ensamhet. Kvinnlig ensamhet. Ensamhet som i att inte leva i en tvåsamhet. Ensamhet som inte är självvald. Ensamhet som i att inte bli vald eller att bli bortvald.

Författaren är 52 år och skriver utifrån egen erfarenhet. Hon ser sig själv som en nucka. I essäform får vi ta del av hennes tankar kring ämnet. Tankar som presenteras på ett tankeväckande och balanserat sätt, samtidigt som det finns en nypa humor och självdistans i det skrivna.

Det slår mig att jag har åtminstone två nuckor i min bekantskapskrets, men att jag aldrig kommit på tanken att definiera dem som just nuckor! Det får mig att fundera på om definitionen mer är något som en kvinna tillskriver sig själv, än en etikett som sätts av omgivningen? Eller är normen om tvåsamhet fortsatt så stark och definierande att allmänheten etiketterar den som inte passar in?

Jag värjer mig lite mot att författaren säger sig vilja ”reclaima”, dvs ta tillbaka, beteckningen nucka. Är det inte så att hon snarare vill omdefiniera begreppet till att bli mer neutralt, inte så negativt laddat?

Hatten av för författaren Charlotte Bergenwitt som skrivit en så bra debutbok!

Det är högt tempo redan från första sidan. Men inte för högt tempo. Det finns tid att ta in historien och som läsare fundera på vad som pågår, egentligen, i denna spänningsroman. Jag tycker om upplägget med korta kapitel och växelvis berättande ur olika perspektiv.

Karaktärerna introduceras på ett målande och ett intresseväckande sätt. Jag kan efter några kapitel se kriminalassistent Chandi Kapur och hennes kollegor vid polisen framför mig. Martin Lydecker med sin omfångsrika kropp, djungelvrålsfrossande Sanna Belling och teamets chef Julian Wallin.

Och så den unga kvinnan Elina som ser morden begås i realtid. Ser hon syner? Har hon en personlighetsstörning? Är hon kanske t o m mördaren?

Detta är en stark debutbok och jag hoppas verkligen att detta är början på en serie! Jag skulle mycket gärna vilja läsa mer om Chandi och övriga i teamet!

Jag hade relativt höga förväntningar på denna bok. Ett nytt grepp,som känns spännande: två misstänkta pekar ut varandra. En av dem är en seriemördare. Den andra är hans tilltänkta offer. Dessutom utspelar sig denna thriller vare sig i Sverige, Storbritannien eller USA, utan i Australien. Det kändes också lite nytt och fräscht.

Lever denna thrillernav debutanten James Delargy upp till mina förväntningar? Jodå, relativt väl! Jag tycker det är en rapp dialog och att jag lär känna huvudkaraktärerna relativt bra. Själva storyn i sig bjuder på flera, ibland lite oväntade, vändningar och nutid flätas ihop med dåtid på ett bra sätt.

Men jag kan inte låta bli att jämföra James Delargy med Jane Harper, vars thrillers också utspelar sig på den australienska landsbygden. Hennes bok En förlorad man tycker jag är i en helt annan, högre, division än Offer 55.

En fantastisk läsupplevelse från sommaren 2018, som dröjer kvar i minnet.

Litet format(153 sidor), med en förtätad text som verkligen förtjänar att läsas sakta.

Fin översättning, men jag ångrar att jag inte läste den på originalspråk (engelska).

Rekommenderas varmt!

När boken Vindens skugga kom ut 20001 slukade jag den. Först på svenska, sedan på spanska. Det var som att återbesöka Barcelona där jag tidigare varit utbytesstudent, men i en annan tidsepok. Dessutom var ett centralt tema i boken just böcker. Bokens huvudperson, Daniel Sempere, får följa med sin far, som äger ett antikvariat på Calle Santa Ana, till De bortglömda böckernas gravkammare i de gotiska kvarteren i den gamla delen av Barcelona. Där börjar denna magiska berättelse.

”Varje bok du ser här är besjälad. Besjälad av den som en gång skrev boken, av alla dem som har läst den, levt sig in i den och drömt om den.”

Läs! Läs! Läs! (Eller lyssna på Jonas Karlsson som gör en riktigt fin inläsning)

Under en av vårens sjukdomsperioder såg jag Netflixserien Unorthodox som verkligen berörde.

Det gjorde mig nyfiken på att ta reda på lite mer om chassiderna.

Jag hade hört mycket gott om just boken Ok, amen. Om kärlek och fientlighet i chassidernas New York av Nina Solomin som jag nu lyssnat på. Fint inläst av författaren själv.

Det blev en mycket bra kombo!

Författaren skriver om sina egna möten med chassider i New York. Det blir ett nyfiket utforskande som ger ett nyanserat perspektiv på hur dessa judar valt att leva i det nutida New York.

Missa inte de faktaspäckade kapitlen som avslutar boken!

Denna bok är SÅ bra! Vilka essäer! Välformulerat och välskrivet. Med skärpa och samtidigt med värme. Den irländska debutanten (!) ger oss sina tankar om så tabubelagda ämnen som medberoende, mens, ofrivillig barnlöshet, övergrepp och ätstörningar. Allt sådant jag tror att många kvinnor tänker på, men kanske inte har någon att diskutera det med. Emelie Pine utgår ifrån sitt eget liv, men det blir med hög igenkänningseffekt för andra kvinnor. Hon skriver ärliga, utlämnande och rakt på sak, utan att bli melodramatisk eller självömkande.⁣
⁣
Har du inte läst boken ännu? Grattis! Du har en riktigt bra läsupplevelse framför dig!⁣

Mersmak! Jag har svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att jag njuter lite extra av denna danska deckare. För njuter gör jag! Jag gillade redan den första boken i serien, ”Krokodilväktaren”, och blev inte besviken nu när jag, mer eller mindre,sträcklyssnat på bok nr 2: ”Glasvinge”. Det finns flera parallella historier som författaren, Katrine Engberg, skickligt låter löpa, utan att det allt för tidigt blir uppenbart hur allt ligger till och hänger ihop. Det är välskrivet och flyter på. Lättlyssnat utan att bli banalt. Men jag tror att det framför allt är huvudpersonerna som gör att jag gillar denna serie lite extra. Poliserna Jeppe och Anette, och så kulturtanten Esther som redan var med i den första boken.

Bok två ger mersmak!
När kommer bok nr 3?!
Bok två ger mersmak!
När kommer bok nr 3?!