Vilda Rosenblad

En av de bästa serierna jag sett i mitt liv. Dramaturgin, fotot, stämningen och så klart en helt fantastisk John Turturro. Lägg till mänskliga mångfacetterade karaktärer till det hela så får man The Night Of!

Eve Ensler betydde mycket för mig i början av min feministiska väckelseperiod. Jag både läste Vaginamonologerna, såg pjäsen på scen och deltog vid en sparsamt besökt "V-day" i Malmö. Men jag visste inget om henne själv. Visste inte att i grunden för hennes engagemang för kvinnor låg ett trauma orsakat av en olycklig liten skit till far.

Under hennes barndom från att hon var fem år gammal, utsatte Eves pappa henne för sexuella övergrepp, senare även för misshandel, både fysisk och psykisk. När han väl slutade våldta henne började han istället försöka förgöra henne. Hon som stod för allt det där fula han hade gjort skulle helst försvinna, han ville inte ha någon påminnelse om den han verkligen var.

Hon fick aldrig någon ursäkt. Så klart. Fadern hann dö, men inte ens då släppte hon taget om hoppet att en dag få upprättelse. Det enda sättet att få det hon ville var att skriva en ursäkt själv, att nästla sig in i sin fars huvud och få honom att säga, skriva sig fram till hennes frigörelse.

Det är en svår bok att läsa. Fadern är avskyvärd boken igenom. Visst kan man få förståelse för hur han kunnat bli den han blev, hur lite kärlek han blev tilldelad som grabb, hur lite acceptans han fick för den han var, men det ursäktar ingenting. Hur hennes mor lät sig manipuleras till att förskjuta henne, till att aldrig säga ifrån och aldrig erbjuda hjälp, vare sig emotionell eller ekonomisk, inte ens när Eve fastnat i missbruk, är också svårt att förstå. Eve förlåter modern. Eller är det faderns röst som inte vill ge en kvinna makten att få vara ond på eget bevåg?

Det är en svår bok att läsa för att den är smärtsam, men den är också viktig och djärv. Samtidigt som Eve tar sig in i sin fars huvud skriver hon sig själv, hon skriver sig stark, fri, modig och hon skriver sig bort från honom, tar det hon vill ha av en död gammal man vars ursäkt fastnat i strupen i efterlivet, och jag hoppas och vill tro att författandet av denna bok gav henne någon slags katarsis. Det måste den ha gjort. Jag som läsare känner hur boken bildar ett enda stort fulfinger i riktning mot gubben som gjort allt i sin makt för att tillintetgöra ett litet barn.

Tänk på miljön och plånboken! Köp en begagnad via bloket /Tradera ELLER köp genom sajter som Swappie eller inrego som tar emot folks gamla telefoner och restaurerar dom.

Det bästa som finns är när man får uppmuntra barns naturliga nyfikenhet samtidigt som man stärker deras förhållande till naturen. Det av våra barn som dras allra mest till skärmar och har svårast att slita sig när vi väl ger efter, är också den som mår allra bäst utomhus och är gladast i djur. Visst är det intressant att man dras så till det man inte mår bra av?

Hon är också de av våra barn som vill att vi ska läsa fågel-, småkryps- och djurguider i all oändlighet och nu också denna, "Hemulens Herbarium".

Vad är ett herbarium? Det är, helt enkelt, en samling växtprover man tar för att lära sig känna igen dem, lära sig deras namn. Det enklaste sättet att samla växter på är genom att pressa dem, och i början av boken får man en beskrivning på hur man för en växtpress.

Sedan går författaren igenom vad man kan hitta i skog (gran- & tallskog, kalhyggen & lundar), barnet får några lediga sidor att lägga in egna växtprover och sedan följer en varning för farliga växter. Nästa avsnitt avhandlar växter man kan hitta i äng och diken, tredje avsnittet handlar om gårdar och parker. Här får barnet också lära sig lite om de växter man kallar ogräs, vilket jag tycker är fint, det är viktigt att poängtera att ogräs endast är ogräs för oss människor. Sista avsnittet handlar om växter som kan hittas på fuktiga växtplatser. på stränder, vid sjöar, mellan hav och land samt växter som växer i vatten.

Herbariet är rikt illustrerad med jättefina bilder och jag ser fram emot alla utflykter i vår. Jag ser också fram emot mellandagarna, ett slut på den obligatoriska skärmtiden (även om jag hört att julkalendern ska vara jättebra), så att vi kan börja kika utåt och bläddra i flera böcker igen :-)

Vad jag har gjort vid enskilda tillfällen är att ge bort något handgjort till någon som är ledsen, alltså typ ngt stickat/virkat/ bakat/ sytt/ annat egenhändigt tillverkat. Känns bra att ge bort av sin tid, inte bara av sina pengar (i form av en köpt present t.ex.)

"Äldre och klokare (åtminstone klokare...)" är den fristående fortsättningen till "Hur du blir parisisk var du än är", en samling texter och bilder om vad det betyder att vara en äkta parisiska. Men medan den första bekymmersfritt avhandlade ämnen som stil och mode, hur man bjuder till fest och attityden till män, har parisiskorna uppdaterat sin outlook i den andra.

Boken är ett hopkok av bilder, citat, dikter, texter och listor om hur det känns att åldras för en av dessa kvinnor som levt ett storstadsliv som ung, singel och stilmedveten. Plötsligt tvingas de acceptera att saker och ting inte är som förr. Det kommer i små indicier, små påminnelser som när man vaknar pigg och utvilad och ändå får höra att man ser trött ut, eller när man inte längre kan läsa restaurangmenyn utan glasögon, inte längre vet vem alla kändisar är, eller som när man hör sig själv argumentera för att plastikoperationer är en jämställdhetsfråga.

Ja, vissa delar har jag, som självvald lantbo i ett långt och lyckligt äktenskap, svårt att relatera till. Det tog några texter innan jag bestämde mig att läsa bokens "du" som någon annan än jag själv och ta de stycken jag relaterade till som en bonus.

Men ibland är det också träffsäkert. Jag inbillar mig absolut att jag "tränar" när jag bär på mina barn, viftar med benen medan jag läser, när jag går upp och ned för trappor i ett. i ett, när jag skyndar mig någonstans, när jag bastar... ja, i själva verket så fort jag gör nåt annat än att sitta, stå och gå. Och även jag har varit med om att mitt eviga lösenord, ett som anspelade på mitt vilda liv utan rutiner, har blivit skrattretande omoget.

Men främst tycker jag om bilderna som är jättefina och inspirerande (och ger mig nya skönhetsideal som antagligen är lika ouppnåeliga som de tidigare). Jag lär mig också om galna skönhetskurer genom kvinnohistorien, får stylingknep, läser dikter om rumpor och får tips om vart jag ska ta vägen om jag i framtiden åker tillbaka till min barndomsmecca Paris.

Så det är en blandad läsning men jag kommer att bläddra i den många gånger, och le åt de saker jag allra bäst om.

Börja med de stora vanorna. Det är de som spelar störst roll...
- Kosten, ett års växtbaserad kost för en person innebär 0,5 tons utsläpp. Samma siffra för vegetarianer ligger på drygt 1, och för allätare på över 2.
- Flyget, flyget släpper ut 74.000 gånger med koldioxid än bilen.
- Konsumtionen. Köp begagnat eller använd det du har.
- Pengarna, spara inte i aktier/ pensionsfonder som bidrar till att stötta fossila bränslen.

"Under kriget såg jag sådant som inte hade någon förklaring. Ljus som gick igenom väggen. Regn av spindlar och döda fåglar. Jag minns än i dag en sjö som det hoppade feta paddor ur, gula som citroner. Den som åt en sådan padda började prata ett okänt språk."

José Eduardo Agualusa har skrivit en roman som till allra största del handlar om drömmar. Kan vara svårt att genomföra utan att förlora läsarens intresse, men han lyckas med råge. Daniel är journalist och drömmer om människor. Somliga har han träffat i verkligheten, andra inte men vad de har gemensamt är att de gladeligen låter sig intervjuas under drömmens gång. Hotellägaren Hossi upplever motsatsen. Han drömmer ingenting själv, men folk i hans närhet har en tendens att drömma om honom, i lila kavaj. Konstnären Moira iscensätter det hon drömmer och tar bilder av resultatet.

Helheten är poetisk och politisk och lustfull. För "Sällskapet för ofrivilliga drömmare" är en glad bok. Trots att den innehåller mord, tortyr, hungerstrejk och diktatorer läser jag den med ett leende på läpparna nästan hela tiden. Det finns en språklig glädje bakom det hela som skiner igenom även under bokens mest allvarliga stycken vilket gör boken till en bladvändare.

De politiska delarna av boken, Daniels dotter Karinguiris protest mot den angolesiske diktatorn, är baserade på en riktig rebellrörelse: Angola 15+2. Deltagarna blev i verkligheten gripna för att läsa "subversiv litteratur". Närmare sagt boken "From Dictatorship to Democracy", en guide som sägs ha inspirerat bl.a. arabiska våren. Som med många bra böcker är det ett nöje att lära sig om saker man inte visste något om vid sidan av berättelsen.

Jag älskar att virka. Började ett par år sedan när min dotter fick en bom om Amigurumis oh hon fick lära mig från grunden eftersom hon är ett coolt waldorfbarn som kan sånt. Sedan dess har jag virkat ett par dussin små krabater. Bästa sättet att slappna av!

Boel Rask får en fantastisk födelsedagspresent av sin man. En skrivkurs med övernattning, och kurskamrater och en välkänd författare som mentor. Boel kommer igång, sakta men säkert växer det fram en kärleksroman om ett litet bibliotek. att gräva där man står, det har bibliotekarien Boel förstått att man ska göra. Men denna roman handlar inte lika mycket om Boel som om hennes man Erland.

Erland är en ordningens man. Han har jobbat tjugo år på samma ställe och blir alldeles knäpp när han förbises vid den befodran han tyckte sig ha förtjänat. Därför lägger han allt sitt hopp på att Boel ska skriva en deckare istället för en feelgood och bli en bästsäljande deckardrottning. Deckare läses nämligen både av män och av kvinnor, feelgood bara av kvinnor. Varför medvetet utesluta halva befolkningen från sin potentiella kundkrets?

Detta är den andra av författarparet jag läser, och den första i en alldeles ny serie. Den var rolig och lättsam, just vad jag behövde för att rensa huvudet från allvar en stund. Det är roligt med bokmässa, bokstagrammare, förläggare och amatörförfattare och det ska bli roligt att följa kommande böcker. Kan känna att det var lite väl mycket om en av karaktärernas vikt dock, och det är synd.