Vilda Rosenblad

Bästa tillbehöret för alla maträtter. Ger precis rätt styrka och arom och är dessutom syrat, så det bidrar till att stärka mikrobiomen... Jag gör den enkelt själv, tar endast tre dagar till skillnad från andra fermenterade produkter.

Det finns böcker som får en att känna sig både som en bättre och en sämre människa på samma gång. Böcker som förkroppsligar det ädlaste av litteraturens alla syften. Böcker som tränar och töjer på empatimuskeln så mycket att det gör ont. Ni vet, svaret man ger när någon icke-läsare frågar: "Vad är det som är så viktigt med skönlitteratur?" och man svarar: "Att lära sig att vara i en annan människas liv, att känna det den känner, att förstå andra som man förstår sig själv." Eller åtminstone försöker man säga det.
Materialtrötthet kastar läsaren rakt in i tillvaron hos två bröder som skiljs åt under flykten från ett krigsdrabbat land. En trettonårig pojke och hans äldre bror Amir (de benämns så i boken, pojken och Amir) står i kö för att smugglas över gränsen på olika ställen där man kunnat "gröpa ur" en bil: i stoppningen till ett baksäte, bakom en instrumentbräda... Resten av boken är en skildring av deras försök att nå tryggheten någonstans i norra Europa.

Boken är kort och jag är inte säker på vad mer jag kan, eller vill, avslöja. Stämningen påminner ibland om "The Road" av Cormak McCarthy, pojkarna lever i en parallell värld där var främling är ett potentiellt hot mot överlevnaden. Det är ohyggligt, klaustrofobiskt och realistiskt utan minsta spår av melodrama. Jag önskar att boken hade varit obligatorisk läsning för välbärgade européer under den så kallade flyktingkrisen. Också känd som den kris som uppstod när krigsdrabbade icke-vita hade fräckheten att ta sig till rikare länder i jakten på ett bättre liv.

Jag har läst recensioner av boken på engelska där läsaren ansett att bokens språk och stil varit rå, brutal och rörande i början men sedan upprepande och tröttsam. Jag upplever inte alls samma sak med den svenska översättningen, så ett extra tack till översättaren Marie Wenger. Jag satt på kanten av min stol under hela resan och önskade och bad att de skulle komma fram någorlunda säkert och få träffa varandra igen.

3,75/ 4

För tjugo år sedan var författaren Matt Haig redo att lämna jordelivet. Han vandrade upp till en klippa på Ibiza och stannade endast ett steg från att kasta sig ner till sin död. Sedan dess har han skrivit om mental hälsa och självmord/suicid på många olika sätt, mest känd är han väl för boken "Skäl att fortsätta leva".

I "Midnattsbiblioteket" är det butiksbiträdet Nora som inte orkar leva längre. Nora har ingen riktning i livet och allt verkar hopplöst. Varken hennes bästa vän Izzy eller hennes bror verkar vilja prata med henne. Den enda hon älskar och är älskad av är katten Voltaire, och han har just dött och till råga på allt får hon sparken. För att hon ser deppig ut.

Men när Nora stiger in i vad hon tror är dödets rike, möts hon av något helt annat. En bibliotekarie från barndomen välkomnar henne med erbjudandet om att prova på alla de liv hon ångrar att hon inte levt, en slags rundresa genom parallella universum, innan hon bestämmer sig för att leva ett av dessa liv till fullo eller dö i sitt så kallade rotliv.

Midnattsbiblioteket är en bok som blir bättre ju mer man läser. Den börjar lättsamt och sparsamt beskrivande och fortsätter i samma ton ett bra tag. Storyn är så intressant att man håller sig kvar och någon gång efter mötet med en hungrig isbjörn händer något även med stilen. Den fördjupas och blir med angelägen samtidigt som jag skrattar flera gånger högt under de sista hundra sidorna.

Boken blir bara bättre av att veta att Haig själv plågats av depressioner, och frågorna han lyfter om kvantfysik, parallella universum och moraliska dilemman är absolut värda att tänka på. Att det dessutom märks att författaren och jag delar tankar om klimatet och veganism (något han hintar till på flera ställen) gör mig extraglad.

En podd som kritiskt undersöker rörelsen Qanon, den konspirationsteoretiska rörelse som bland annat står bakom påståendet om att det amerikanska valet var riggat. I podden får vi höra nyheter och undersökande reportage om rörelsen och om dess olika frontfigurer. Jätteintressant, men skrämmande också...

Adnan Syed och Hae Min Lee var varandras första kärlek. Dessvärre tog det slut bland annat på grund av konflikten mellan deras kärlek och Adnans religion. Några månader efter deras uppbrott försvinner Hae och hittas sedan död, begravd i en park i Baltimore.

Adnan sitter i dagsläget inne för mordet på sin föredetta flickvän 1998. Men är han den skyldige?

Denna podcast gjorde mig helt besatt och under ca ett och ett halvt till två års konstant närvaro på podcastens redditsida (som numera endast frekventeras av de som är övertygade om hans skuld och beter sig arrogant mot de som inte är det.). Sjukt bra podd!!!

Anna Delvey anlitade en stylist inför rättegången. När hon inte tyckte om de kläder de sammanställt grät hon, vägrade klä på sig och blev försenad till rätten. Men hon var inte någon snorrik advokat eller åklagare, hon var den anklagande och hennes försvarsadvokat tvingades be om ursäkt inför domaren. Annas beteende i rättssalen säger allt om henne som person. Fokus på ytan.

Rachel Williams mötte Anna genom andra vänner och vävdes snabbt in i dennas extravaganta och äventyrliga liv på Manhattan. Det sades att hon hade ett förskottsarv på gång, att hennes tyska föräldrar var miljonärer och att hon själv skulle starta en förening för att främja konst. Först höll de två sig till aktiviteter Rachel hade råd med men det eskalerade snabbt. Anna var generös och bjöd Rachel på dyra restauranger och sessioner med privata tränare men ibland fungerade inte Annas bankkort och Rachel fick lägga ut. Det jämnade säkert ut sig i slutändan, tänkte hon, och tackade ja till att resa till Marocko med Anna.

Det skulle hon aldrig ha gjort.

När denna boken damp ner i brevlådan var jag mitt i att läsa en annan men när jag hade läst baksidan tänkte jag att den skulle vara perfekt för min man. Han, till skillnad från mig, tar god tid på sig, ofta tar en bok flera veckor. Den här läste han på två dagar.

Kanske är det för att vi själva blivit utsatta för förskingring som vi fastande båda två. Vår och Rachels situation är totalt olika, men jag kunde ändå känna ångesten hon måste upplevt i samband med att sanningen uppdagades. Med tanke på den kritik Williams fått utstå tänker jag att man kanske måste ha upplevt ett svek av samma kaliber för att förstå att man inte behöver hamna på gatan för att uppleva det som traumatiskt.

Nu vill man ju veta hur det går! Ska bli spännande att se serien.

Debora McKenzie är biolog och vetenskapsjournalist för "The New Scientist". Hon, som andra insatta, var väl medveten om risken för en pandemi, och faktiskt till och med att just covid-19 skulle slå, långt före det gjorde det. Även om ingen visste exakt när det skulle slå till, eller hur dödligt och smittsamt det skulle bli. I sin bok diskuterar hon hur det blev som det blev, hur detta fladdemusvirus tillåtits spridas över världen, trots många varningar, och hur världens nationer stod handfallna inför faktum. USA lägger 49 miljarder dollar per år på kärnkraftsavskräckande insatser, medan världen sammanlagt lägger ner 2,4 miljarder på WHO. Vi hade tid, men vi tog det inte på allvar.

Budskapet är klart. Skyll inte på fladdermössen. Skyll på kapitalismen som inte gynnar förebyggande arbete, privatisering av sjukvården, skogsskövling som tränger ut smittbärare från sina naturliga habitat, människans globala rörlighet genom vilken både virus och Zikamygg fått tillgång till helt nya offer och så småningom kommer allt att bli värre genom den globala uppvärmningen.

Vi ska också vara medvetna om sårbarheten i ett komplext samhälle (som varje prepper säger). Om hur mycket värre pandemier drabbar oss än de feodala samhällen som till största del bestod av självförsörjande bönder. Och som om inte detta vore intressant nog, har jag nu fått en ny koppling mellan Qanon, Trumpsupportrar och Covid-19. Det är fascinerande. Läs!

En underbar podd om människor som inte har det så bra och som berättar om sina livskriser. Favoritavsnittet/n är det där de intervjuar ett par där mannen är alkolist och hon gör det så bra och empatiskt att jag fick en helt ny förståelse för sjukdomen.

Unorthodox är berättelsen om Deborah Feldman och hennes uppväxt hos den grupp chassidiska judar som kallas Satmarjudar. Jag hade redan sett serien och gråtit floder, så jag blev väldigt glad när boken damp ner i min brevlåda och väntade mig genast att kastas tillbaka till det fascinerande Willamsburg jag för många år sedan läste om i "Ok, Amen" av Nina Solomin.

Serien är endast vagt baserad på boken och handlar nästan uteslutande om huvudkaraktären Estys flykt från gemenskapen. Bokens huvudkaraktär är inte Esty, utan författaren själv och handlar mest om det som hände innan, om Deborahs barndom och ungdom fram tills dess att hon giftes bort och fick barn. Flykten är endast en liten del av berättelsen.

Vi bjuds på många fascinerande detaljer, både i det privata och i det offentliga, som att Satmarjudar är övertygat Israelfientliga, och skälet bakom varför kvinnor inom gemenskapen bär peruk. Vi får också följa författaren på upptäcktsresa genom litteraturen och på jakt efter sin egen sexualitet och kanske är det det sistnämnda som utgör bokens allra mest fascinerande passager.

Hade jag inte läst andra recensioner hade jag bara haft goda saker att säga om boken, och jag rekommenderar den verkligen för den är intressant och välskriven. Men jag har förstått det som att Feldman möjligtvis har förvrängt sin egen historia och det stör mig lite grann. För fem, tio år sedan hade jag inte brytt mig, då försvarade jag James Frey när han ljög i självbiografiska "Tusen små bitar". Men vi lever i ett så kallat "post-truth" samhälle där lögner används för att montera ner demokrati, kärlek till vår näste och försök att kämpa för rättvisa. I ett sådant samhälle är sanning viktigare än någonsin. Inte för att författaren gör sig skyldig till "fake news", jag tvivlar inte en sekund på att det är svårt att vara kvinna i en chassidisk gemenskap, men jag är säker på att detta kunde skildras utan halvsanningar och lögner.

Givetvis har jag ingen aning om huruvida anklagelserna är sanna eller inte. Jag tyckte som sagt om boken, men jag tycker att man kan läsa vad andra har skrivit om hennes skildringar för att få en mer nyanserad bild men ändå ta till sig av innehållet!

Detta är min absoluta favoritpodd. Vecka efter vecka går Robert Evans igenom diktatorer, politiker, läkare, tänkare, aktivister, skådespelare, regissörer m.m. som alla bidragit till att göra livet sämre för människor och för mänskligheten. Bland mina favoritavsnitt finns de om Phyllis Shlafly, om Steiner (trots att mina barn går på en underbar waldorfskola), om Steven Segla och Alfred Hitchcock, och så om nutida personer som Paul Manafort.
Lyssna och lär!