Vilda Rosenblad

En viktig bok om våld i hemmet och om alla som utsätts när en kvinna far illa.

"Vi bryter tystnaden" är en samling berättelser av kvinnor utsatta för fysiskt och psykiskt våld i en nära relation med en man. Det är verkligen svårt att sluta läsa när man väl börjat, kvinnornas berättelser är hjärtskärande, somliga förvånar mer än andra men är självfallet inte mer angelägna för det. Alla kvinnor har råkat ut för samma terror. Men när man läser om mödrars medverkan och medskyldighet i männens misshandel av sin partner, eller om kvinnan som lånade en bil när hon och dottern var på besök hos exet, bara för att lägga märke till att bromsarna inte fungerade och mannen bodde uppe i bergen omgiven av små slingriga vägar, blir man extrachockad.

Sen har vi ju barnen. För de flesta av berättelserna involverar barn. Ofta tror kvinnorna att barnens ankomst i förhållandet ska göra saker och ting bättre men det blir tvärtom. Inte bara för att ett oskyldigt barn blir vittne till hemskheterna utan också för att övergreppen blir värre och mer frekventa. Barnen blir offer själva och även efter ett uppbrott tvingas de umgås med en förälder de är rädda för.

Varje berättelse följs av en närstående som stått utanför och tittat in. En orolig mamma, syster, väninna eller till och med ett av de utsatta barnen. Jag tycker om det, det berättar historien från ett annat perspektiv som jag tror är nyttigt att läsa.

Pia Eklund är personen bakom hashtaggen #vibrytertystnaden och hon har varit med och sammanställt berättelserna samt skrivit avsnitt om de olika våldsformerna och om hur man kan stoppa våldsspiralen. Dessutom bjuds vi på ett kapitel av Eva Ruzs, som är specialist på psykopater och berättar om gärningsmännen.

Jätteangelägen läsning. Hoppas att rätt människor läser!

Det är ju så viktigt att stötta våra närproducerade producenter av frukt, grönt, bönor, sädesslag o.s.v. De behöver få bättre betalt för att hävda sig på marknaden. Ännu roligare är att ha en historia att berätta om vem som producerat det du ger bort...

I dessa pandemitider känns det extraviktigt för ens nära och kära att vara förberedda. Saker som covid-19 kan och kommer att hända igen, nästa gång kanske det drabbar de yngre mer. Så nu är det dags att följa myndigheten för samhällsskydd och beredskaps råd och läsa på!

Amy Strandberg, debuterande deckarförfattare, älskar jul. Eller åtminstone inbillar hon sig att hon gör det. I alla fall har hon gjort det hela livet, så varför skulle denna julen vara annorlunda? För vad som börjar med en uttalad önskan om att få slippa julbord på julafton blir ett julkaos utan dess like. Amy byter från ett litet förlag till ett större och mer säljfokuserat förlag, blir nättrakasserad, försöker rädda sin väninna ur fördärvet samtidigt som dottern flyttar hemifrån till ett kråkslott utan centralvärme. Dessutom har hon lovat sin man att vara skärmfri en hel vecka, mitt i marknadsföringskampanjen av hennes första bok.

"Älskade jävla jul" är en minst sagt actionspäckad bok. Det blir inte en lugn stund för stackars Amy och det är lätt att läsa "bara en sida till". Men boken lyfter också en del intressanta tankar, som att det värsta som finns är en kvinna som ljuger om övergrepp, även om ingen förövare pekas ut och brottet alltså är offerlöst.

Jag har mina funderingar kring vissa saker, som hur klimataktivister skildras. Jag hade så gärna velat ha lite självdistans och skrattat åt oss tokar som tar saker till det extrema och vägrar flyga, men vi är i ett underläge. Det är svårt att skratta åt de som alltid blir hånade. Jag är också lite tveksam till att man aldrig råkat ut för något som helst obehagligt om man jobbat inom den bransch huvudkaraktären gjort. Jag misstänker att man inte behöver hitta på några övergrepp då...

Det här är en present som gör nytta för både mottagaren, om hen har en trädgård som behöver pollineras, men också fr världen och för den biologiska mångfalden. Ges med fördel bort tillsammans med en påse gurkörtsfrön, eller vallört eller liknande. Och gör den själv, eller köp från en hantverkare...

Alice Weiss, en ung och oerfaren amatörfotograf, flyttar till drömmars stad: sextiotalets New York, hennes. Tack vare en väninna till hennes mamma får hon jobb på en tidskrift på väg att gå i konkurs. Denna tidskriften är... Cosmopolitan.

Cosmopolitan förväntas inte överleva ett år, kanske inte ens de kommande två numren, men ledningen har ändå bestämt sig för att ge den en chans. Som redaktör har de satt Helen Gurley Brown, en kontroversiell figur, författare till boken: "Sex and the single girl". Hon har fått erbjudandet tack vare sin man och förväntas styra Cosmopolitan i samma riktning som den alltid styrts, men Gurley Brown har sina egna idéer om vad för slags tidning kvinnor i New York behöver. Tyvärr verkar många män extremt nervösa att låta en kvinna styra över en tidning för kvinnor.

Boken är lättläst och jag tycker om att bada i tidsandan (min favoritserie är trots allt Mad Men). Huvudkaraktären Alice är inte jättespännande, men Gurley Brown håller intresset vid liv, hennes styrka och envishet som frekvent avbryts av gråtanfall, hennes relation till sin man, hennes inställning till jobb och familj. Boken tar upp och problematiserar varianten av "feminism" som Gurley Brown förespråkar i form av ett litet besök från Betty Friedan. Visst är det bra att kvinnor tar makten över sin sexualitet, men är det verkligen feminism om hon endast gör så för att dra till sig en man?

Den största behållningen med boken är att få veta hur det gick till när en av de mest framgångsrika kvinnomagasinen började på rätt bana. Och så klart, tankarna den väckte om och runt feminism.

Wilhelm Agrell, son till Jan Agrell, militäröverpsykolog på MPI, har en personlig relation till storspionen Stig Wennerström. Dels genom minnen av den tid då hans far hade hand om fallet, dels genom faderns dagboksanteckningar som han nu använt för att skriva en bok om mannen.

1963 greps "Örnen" Wennerström efter årtal i hemlig tjänst hos Sovjetunionen. först nekade han men det tog inte mycket övertalning för att få honom att öppna sig. Snart berättade han allt, från sina första steg som dubbelagent, till sitt pararbete och bromance med någon med kodnamnet "Generalen". Han var noga med att inte förminska sin egen roll i saker och ting, samtidigt ville han att rättegången mot honom skulle vara offentlig. "Jag vill inte dömas i tystnad!" menade han.

Utredarna blev överförtjusta i att Wennerström serverade dem allt på ett fat. Inte förrän senare började de ifrågasätta Wennerströms bekännelse. Var det han sagt sant? Varför verkade historien ha så många luckor? Varför ljuga om inte för att rädda sig själv? Detta är det som gör Wennerströmsaffären så intressant. Vem var han egentligen? Hur mycket skada hade han tillfogat det svenska försvaret? Vem var "generalen"?

Agrells bok är kort och koncis men lyckas ändå spegla en tidsepok och väcka nyfikenhet om fallet. Jan Agrells egna anteckningar när han hade hand om fallet ger en extra dimension åt berättelsen, även om mycket av materialet tydligen brändes. Jag hade gärna läst mer. Kanske kunde någon skriva en spekulativ roman om fallet, jag skulle absolut läsa den!

Min allra bästa favoritpresent, både att ge och att få. Att få för att någon tänkt ut precis vad de tror att jag skulle vilja läsa. Att ge av samma anledning. Det är den mest personliga presenten jag kan tänka mig.

Clueless, en tidlös klassiker som i min ungdom fick mig att klippa ut en tabell med remsor där jag antecknat alla mina kläder och gick igenom hur de matchade med varandra. Men filmen, som kan verka ytlig i första laget är allt annat än. Den är djup och rolig och den bästa Austen-adaptionen av alla.

Under många år har en grupp barn tvingats spela apatiska för att underlätta asylprocessen. Somliga under hot av våld, andra utan värre repressalier än vetskapen om att ett misslyckande sätter hela familjen i fara. Läkare, psykologer, socialtjänstpersonal och poliser har bevittnat "apatiska" barn leka på en lekplats, dansa på bröllop, snatta med sina föräldrar, eller kanske bara öppna ögonen när de trodde att ingen såg. De har förundrats över bristen på muskelatrofi och viktnedgång och upptäckt hundratals oanvända påsar sondmat på vinden hos vissa föräldrar. Bevisen för manipulation är många. Utan tvivel är det dessa föräldrar utsatt sina barn för oförlåtligt. De exempel Sandstig tar upp visar dessutom på att familjerna redan tidigare ljugit om att ha varit hotade i sitt hemland.

Det är svårt är att dra slutsatser om vad som blivit fel. Boken väcker så många andra frågor. Varför misshandlade föräldrarna sina egna barn på detta sätt? Hur kan man vara så pass desperat att få stanna i ett land om man inte riskerar särskilt mycket alls av en utvisning? Var verkligen alla föräldrar skyldiga till att ljuga om sin bakgrund? Var alla uppgivna barn egentligen manipulerade av sina föräldrar, eller fanns det sådana som verkligen var sjuka?

Sandstig är kategorisk i sin verklighetsbeskrivning och missförstå mig inte. Jag tror honom. Jag är helt övertygad om att det har förekommit massvis med fusk gällande apatiska barn, men jag är lite trött på förklaringsmodellen att det beror på att svenska samhället är ett politiskt korrekt land som drivs av en tystnadskultur runt migrationsfrågorna.

Problemet är inte att vi har en vänsterdriven tystnadskultur. Att man är rädd för att tala om exempelvis ohederliga asylansökningar beror på konsekvenserna det får. Människor har alldeles för lätt för att misstänkliggöra hela folkgrupper, som vi ser när vissa glatt slänger sig med ord som "skäggbarn". Jag har själv varit familjehem åt pojkar från Afghanistan och endast en av de dussin jag stött på var uppenbarligen över tjugo. Kanske till och med trettio. Men inte väljer jag att prata om den killen annat än för att påpeka just hur ovanligt det var.

Vad vill jag säga med detta? Att boken fick mig att tänka, antagligen, men också att jag önskar att vi bodde i ett samhälle där en bok som denna kunde läsas helt utan att mindre välmenande individer tar till sig innehållet som krut i kriget mot en human migrationspolitik. Man kan vara kritisk mot individers agerande utan att dra slutsatser om den folkgrupp de tillhör, dessutom kan man fråga sig vad som gjort dessa människor så desperata från första början.