Vilda Rosenblad

Hur ofta funderar ni kring våra barns och barnbarns framtid? Tror ni att de kommer att få det bra?

För mig är klimatoron ständigt närvarande, men när min yngsta föddes ställde min hjärna in sig på att inte "känna" oron. Innan skickade jag handskrivna brev till mina vänner och försökte väcka engagemang hos de som redan visat intresse, idag känner jag att demonstrera med @extinctionrebellionsv och bygga vårt eget permakulturparadis är det enda jag rimligtvis kan kräva av mig själv.

Jag har därför valt att inte läsa "Den obeboeliga planeten" eller Roy Scrantons bok, av rädsla kanske, jag vet ju redan... Men när denna bok dök upp hos Ordfront bestämde jag mig för att ändå våga.

Jonathan Jeppsson beskriver problemet, tar oss på en resa in i framtiden, ett årtionde i taget, och diskuterar eventuella lösningar. Spoiler alert: lösningarna är få och problemet är stort. De som t.ex. rättfärdigar sina utlandsresor med att flyget endast står för två procent av de årliga utsläppen får tänka om när författaren berättar om hur marknaden för kinesiska flyg ökar explosionsartat under 20-talet. Ungdomarna bland Kinas 1,4 miljarder kommer att vilja resa som ungdomar i väst gjort de senaste decennierna och de äldre vill åka på semester. Kina bygger även 290 gigawatts kolkraftverk samtidigt som Bolsonaro vill bygga motorväg genom regnskogen för att förenkla exploateringen och Modi i Indien försöker styra om landets vatteninfrastruktur på bekostnad av Pakistan. Båda nationerna, som redan hatar varann, har kärnvapen.

Jag lär mig andra saker också, som den belastning streamingtjänster, datorspel och air conditioners innebär. Och att filmen "Hitta Nemo" bidrog till omfattande korallrevsblekning.

Är det då kört? Ja, antagligen. Jag ser ingen som helst politisk vilja att ta i. Ingen politiker säger som det är, att vi behöver begränsa oss kraftigt, leva med försämrade villkor och bygga upp ett nytt system från grunden, ett som inte drivs av tillväxtberoende och konsumtion. Och i de mörkaste stunder känns det också som att ingen skulle rösta på den politiker som sa sanningen.

Läsningen gör mig tankfull, men inte nödvändigtvis deprimerad. Den stärker den mer radikala klimataktivisten inom mig och ger mig muskler att ta i när jag diskuterar med andra. Och jag ber alla som är det minsta intresserade av att jorden ska fortsätta finnas kvar för våra barn samt för otaliga andra arter vi drar med oss ner i förfallet.

Än så länge min favorit bland "Årets bok"-böckerna. Vilken är er?

Sissel och Eskil har ett förhastat one night stand i 1700-talets Fattigsverige och tvingas gifta sig när Sissel blir gravid. De flyttar in till den stuga Eskil byggt med sin goda matfars minne, och höggravida Sissel gräver kålland medan Eskil tjänar sitt uppehälle som timmerman. Motsättningarna är många; mellan kristendom och läkekonst, livegna och markägare, make och maka samt mellan systrarna Sissel och Lovisa. Avundsjuka, ilska och fördomar gör gör livet för våra hjältar smått outhärdligt och inte sällan jag blir jag ledsen, arg och frustrerad över livsvillkoren alla tvingas genomlida. Boken blir inte mindre intressant av att det Eskil och hans kollegor bygger på är Glasriket i Kosta.

Jag har förstått att vissa haft problem med språket, "I oxögat" är författad på småländska rakt igenom, men jag älskar det. En av mina andra favoriter är "Oscar Waos korta, förunderliga liv" som är skriven på dominikansk-engelska och jag har själv valt att peppra min egen roman med franska. Inte visste jag att andra hade svårt för det, även i vissa fall då läsaren förstår vartenda ord. Men om man inte ser Ida Andersens underbara språk som en fördel kan man åtminstone glädja sig åt att hon skickligt och ofta gestaltar intensiva konflikter med konsekvenser och att man åtminstone kommer från boken med Sissel och Lovisa varmt om hjärtat.

Jag har fått uppfattningen om att de flesta kommer att rösta på "Där kräftorna sjunger", men även om jag också tyckte om denna lämnade den inte ett tillnärmelsevis lika starkt intryck som "I oxögat".

Eskalerande bra noveller som kryper under huden.

Pälsjägare, vars författare var min fantastiska handledare på Lunds universitets författarskola, är en novellsamling om fyra kvinnor i olika åldrar som bär på längtan efter trygghet, eller kanske kärlek och som på grund av detta hamnar i situationer som tangerar det mörka. Bea är ung och faller för ett svin, Anja är ensamstående mamma och nyanställd på universitetet och måste tampas med nedskärningar och en obehaglig elev. Kvinnan i den sista novellen kämpar mot en hämmande stamning och ger sig in i ett händelseförlopp hon inte riktigt hade förväntat sig för att göra de två sönerna glade under de sista dagarna på sommarlovet.

Jag fastnar redan under första novellen för Gerells korta, koncisa språk och humoristiska formuleringar som jag stundvis måste läsa högt för min man:

"I nästa ögonblick rätar han upp sig och händerna glider nerför hennes höfter och börjar med energiska tag massera hennes skinkor.
- Hallå...! Lägg av!
- Kom igen...
Hans läppar närmar sig sökande och hon vrider undan ansiktet. Istället träffar han halsen och blir kvar där och glider upp mot örat som en vilsekommen skogssnigel medan musiken pumpa (...)"

Jag läser vidare men intresset skärps i och med den tredje novellen som är ännu lite skarpare än de två första, dan läser jag blixtsnabbt, kanske eftersom karaktärerna är så träffande. Och snäppet bättre ändå är den sista novellen där jag lider med huvudkaraktären i varje vändning och när jag slår igen boken kan jag inte låta bli att rysa.

När jag började läsa "Systrarna från Toscana" och författaren lyckades skapa en härlig, varm miljö, sympatiska, färgstarka karaktärer och ett fantastiskt driv framåt från sida ett var min känsla "Crap!" Jag föll ner i en djup kreativ kris, redo att avsluta min författarkarriär på studs. Det var i förrgår. Igår var jag på utspark stora dotterns student och glömde det hemska under dagen men känslan kom tillbaka på kvällen och jag nästan grät mig själv till sömns. Mina miljöer, mina karaktärer, min berättelse... ingenting matchade Spielmans. Och jag som skulle försöka mig på att skriva feelgood.

Emilia har sedan länge bestämt sig för att det där med kärlek, det skiter hon i. Det är inte meningen att hon ska hitta den rätte, det ligger nämligen en förbannelse på henne och på alla småsystrar i hela släkten Fontana sedan tolv generationer tillbaka. Ingen av dem har funnit kärleken. När Poppy, hennes snart åttioåriga gammelmoster, bjuder med henne på en resa till Italien där de, tillsammans med Emilias syssling Lucy (också en lillasyster) ska bryta förtrollningen vänds hennes värld upp och ned.

"Systrarna från Toscana" får mig att längta tillbaka till Italien och det Florens jag en gång bodde i. Den får mig att vilja prata italienska. Den får mig inte nödvändigtvis att längta tillbaka till de sexistiska italienarna men jag antar att jag inte utövar samma dragningskraft på dem nu som jag gjorde när jag var tjugotre. Karaktärerna är levande, och kan stundtals verka som klichéer men förvånar mig gång på gång och familjehemligheten, som jag i stora drag gissat mig till tidigt i boken, blir aldrig tråkig den heller.

Förutom att "Systrarna från Toscana" snudd på fick mig att överge min författarkarriär, var det en underbart mysig pärla som jag rekommenderar alla som vill ha något lättsmält men rysligt bra att sommarläsa!

För något år sedan läste jag "Hilma" av Anna Laestadius Larsson. Tankar på mina tonår som Ouija board-praktiserande ockultist blandades med att roat konstatera att Rudolf Steiner, grundaren till Waldorfskolan, var en rätt otrevlig snubbe. Även Hertig Karl i hennes barnbrudentrilogi har ett makabert intresse för spiritism och svart magi.

Dessa tre påträffas alla i "Det ockulta sekelskiftet" vid sidan av många andra historiska kändisar. Madame Blavatsky, Conan Doyle, Strindberg, Selma Lagerlöf, Victor Hugo m.fl., många konstnärer, författare, kungar och hertigar influerades onekligen av ockulta strömningar, i mindre utsträckning även arbetarklassen. Eftersom det är så mycket kan boken, rikt illustrerad för färre googleavbrott, inte mer än att skrapa på ytan av det enorma material som finns om ämnet och jag vill veta så mycket mer.

Bäst tycker jag ändå boken är när den just går lite mer på djupet som i Faxnelds porträtt av tre kvinnliga konstnärer och deras esoteriska influenser: Lucie Lagerbielke, Tyra Kleen och Hilma af Klint. Här ser vi mer om hur människor påverkades i praktiken. Från Lagerbielke som själv drabbades av syner och förnimmelser, till Kleen som inte strävade efter egna ockulta upplevelser, via af Klint som ägnade många år åt att försöka lära sig kanalisera andar.

Det finns två sätt man skulle kunna skriva om den esoteriska rörelsen. Man kan vara skeptisk och beskriva alla som charlataner eller själv vara en övertygad teosof. Faxneld lyckas med konsten att hålla sig objektiv och menar samtidigt att det är omöjligt att förhålla sig skapande under förra sekelskiftet utan att veta något om spiritism eller teosofi.

Även om den esoteriska rörelsen ofta hade progressiva ideal och stod i motsättning till konservativa värderingar hade några av rörelsens förgrundsfigurer vidriga åsikter vad gällde icke-vita som inte diskuteras i boken. Däremot får man ytterligare belägg för det djupaste hat August Strindberg kände för kvinnor och en sidofråga sysselsätter mig när jag slagit igen boken. Bör man läsa Strindberg om man bojkottar R Kelly och Michael Jackson?

Titel: Det ockulta sekelskiftet - esoteriska strömningar i Hilma af Klints tid
Författare: Per Faxneld
Förlag: Volante
Sidor: 237

Det är onekligen svårt att inte jämföra Parnoush Saniees "Det som väntar mig" med Elena Ferrantes Neapelkvartett. Medan Ferrantes böcker börjar på 50-talet, har Samiees sin start först någon gång på 60-talet, men behandlar samma teman med lite olika grader i helvetet. Flicka kämpar för sin utbildning i ett patriarkalt samhälle. Patriarkala familjestrukturer. Revolutionärer under kommunistisk flagg...

Massoumehs familj flyttar från religiösa Qom till liberalare Teheran och hon hamnar mitt i krocken när hon blir förälskad i den unge apotekassistenten Saïd. Att vara dotter till en trängt religiös familj där man räds för sitt liv oavsett om man gjort fel eller inte är inget man skulle önska någon. Jag kommer på mig själv med att tänka att jag valt att avsluta livet om jag vore i stackars Massoumehs skor. Vad jag hade gjort i verkligheten vet jag inte men huvudkaraktären finner en väg ut på det mest osannolika ställe.

Boken ger upphov till en mängd motsägelsefulla känslor. Jag tycker om huvudkaraktären, älskar att hon håller utkik medan hennes son klottrar revolutionära budskap om natten, hennes man och barn är också realistiskt skildrade och jag är svag för stackars bortglömda Bibi som bor på våningen under. Samtidigt hyser jag ett starkt hat för Massoumehs bröder under hela boken, en slags frustrerande vrede som pyser ut genom porerna.

"Det som väntar mig" är ingen lättläst bok, jag kom på mig själv med att inte klara av lika många sidor av denna som jag gjort med alla andra böcker jag läst denna månaden, antagligen på grund av dess tyngd.

Jämförelsen med Ferrantes verk görs för varje kapitel men Saniee beskriver också ett Iran i frändring, ett med Shahn, ett under revolutionen och ett efter. Har man läst "Persepolis", eller på annat sätt är bekant med Irans historia känner man igen det man ser genom Massoumehs ögon.

Jag lämnar boken djupt berörd men också frustrerad över hur Massoumeh förtryckts först av sin familj, sedan av samhället, sina bröder och slutligen av sina egna barn. Hon är dock ingen passiv karaktär som bara låter allt ske, hon har en egen vilja och hävdar den så fort hon får tillfälle.

Slutligen, var det en bra bok? Fantastisk. Njöt jag av läsningen? Oftast inte. Det är inte direkt feelgood. Men stundtals glimtar solen fram och skänker läsaren sinnesro. En sund i alla fall...

Ilka Jensen dök upp i Sara Blaedels idévärld när författaren inom loppet av sex veckor mist både pappa, mamma och en älskad faster, och när den begravningsentreprenör hon anlitat tagit hand om allt på ett oklanderligt och empatiskt vis. Efteråt visste hon att hennes nästa karaktär skulle vara begravningsentreprenör. Och hur bättre spela på denna starka känsla än att skriva en trilogi?

Läsaren kastas in i handlingen meddetsamma, på några sidor har Ilka, 40-årig skolfotograf, inte bara åkt till USA för att närvara vid sin frånvarande fars bouppteckning, hon har dessutom ärvt hans djupt skuldsatta begravningsbyrå. En knapp kvart efter beskedet tvingas hon tala med de första kunderna.

Ilka tar många dåligt underbyggda, förhastade, irrationella beslut. Visst. Men vem skulle inte göra det när man från ena dagen till den andra blir ägare av en död och på alla sätt främmande förälders verksamhet och chefar över en konstnär i hawaiiskjorta och en tillknäppt nunna som jobbar på volontärbasis. Om man därtill kryddar med lite mord,, hotfulla konkurrenter och Ilkas sexuella aptit kanske man inte kan begära att Ilkas beslutsprocess ska vara så jädrans logiskt.

Min fars hemlighet är spännande, en riktig bladvändare. Jag tycker mycket om hur Blaedel skildrar klassamhället och den obarmhärtiga kapitalism som präglar människorna i Racine bokstavligen in till döden. Två saker hakade jag upp mig på, dels att författaren stundtals nöjer sig med att gestalta endast Ilkas del i en dialog hon har, ibland via telefon, ibland personligen, vilket ger ett aningen skyndat intryck. Det andra är att det finns spännande spår i berättelsen som hade kunnat utnyttjas mer. Jag hade önskat känna den vackra men farliga sjön som mer närvarande under hela berättelsen, och Ilkas personliga relationer till män gestaltas nästan lite slumpartat.

På det stora hela ser jag mycket fram emot att läsa resten.Vem vet, kanske framträder sjön än mer framöver, eller kanske utforskar Blaedel Ilkas relationer till män mer djupodlat?

Lee Miller var modell, surrealistisk konstnär och otroligt skicklig krigsfotograf, verksam under andra världskrigets senare år. Det går en spännande dokumentär om henne på SVT play som jag såg mitt i läsningen av Natasha Lesters bok och som gjorde läsningen än mer intressant. Boken är ingen biografi, huvudkaraktären heter Jessica May, inte Lee Miller, men hon är baserad på den verkliga förlagan och många av hennes då existerande bundsförvanter gör gästspel i boken t.ex. Condé Nast, Man Ray och Matha Gellhorn m.fl.

Jag blir djupt berörd av Jess Mays nedhopp i ett krigshärjat Europa. Många händelser är gripande såväl för Jess, som tidigare levt ett sexuellt frigjort liv med mycket festande som modell för Vogue, som för läsaren. Boken väcker viktiga frågor om kvinnors plats under krig såväl som det lidande just de utsätts för i form av osynliggörande, förlust och sexuellt våld utan att för den delen förminska männens risktagande och dagliga misär.

Jess tid som krigsfotograf varvas med berättelsen om D'arcy som, sextio år senare, anländer till Frankrike, Le Lieu des Rêves, för att förbereda en utställning med bilder av en okänd konstnär. väl där får hon veta mer om sig själv och om en mörk hemlighet hennes mamma burit på.

Historien om D'arcy, samt hennes romans med den okände fotografens advokat, är ganska tam i jämförelse med Jessica Mays, kontrasten är för stor och D'arcys umbäranden tycks triviala i förhållande till de liv- eller död-situationer Jess ställs inför. Dessutom känns det som att de hemligheter D'arcy försöker nysta i kunde blivit avklarade på ett enda kapitel om bara karaktärerna pratade med varandra, vilket ibland kan vara lite frustrerande. Men som tur är är dessa kapitel betydligt färre.

Och det gör ingenting. Jag kommer ändå att minnas Jess May, inte bara för det hon upplever utan också för att hon är en kvinna som tar plats. En kvinna som, under fyrtiotalet, njuter av sex och inte skäms för det. Med risk för att det låter som en kliché: Jessica May är en stark och rolig kvinna. Här är ett exempel på hennes sarkasm:

"Ja", for hon ut, "fastän överstelöjtnant Hallworth har stridit i över trettio dagar utan vila, har han och jag lyckats upprätthålla ett hemligt sexuellt förhållande som går ut på att jag, utan jeep, kör genom artilleribeskjutningen varje kväll för att hitta det skyttevärn eller tält eller den övergivna by hans bataljon för tillfället gömmer sig i, förlustar mig med honom utan att någon ser eller hör och sedan kör tillbaka genom artilleribeskjutningen till mitt tält på sjukhuset i tid för att hinna stiga upp och ta mig an en ny dag, pigg och fräsch som en nyponros. Det är svårt att se hur sådan uthållighet kan göra mig till medlem av det svagare könet!"

Om ni ska läsa "Den franske fotografen", och det tycker jag att ni ska, läs gärna på om Lee Miller, eller se dokumentären, det ger läsningen en extra dimension.

" - Det stämmer att de har trumf på hand, sa jag. Men vi har något de inte har.

- Långtidssjukskrivning, skrek en av lärarna från årskurs två varpå alla började skratta.

- Mat från centralkök, skrek en mattant och lockade fram ytterligare några garv.

- Regelbundna kontroller av pojkarnas testiklar, skrek skolsköterskan och skrattade, lite för högt och elakt för att någon skulle haka på."

Kanske var det på grund av omslaget, kanske på grund av baksidestexten, kanske till och med på grund av det noga utvalda namnet, Elin Mild, som jag hade förväntat mig något helt annat. Närmade sagt en "Gangster's Paradise" för curlade, bortskämda ungar där en passionerad lärare vänder sig mot systemet för att försäkra sig om att hennes skyddslingar blir förstådda och nådda...

"Lärarinnan" är inte den boken. Jag kan inte säga det nog. I början kändes det som att jag tvingades tillföra en stor dos av "suspension of disbelief" för att ta mig igenom texten tills jag insåg vilken genre jag befann mig i. Danny Wattin har skrivit en satir om dagens skola. Hur ovanligt är inte det i den moderna litteraturen.

Elin Mild kommer hem från volontärarbete i Sydamerika, tar jobb på en vanlig svensk skola och ingår ett vad med sin överklassbror som håller på att göra storkarriär inom politiken. Hon tvingas kämpa mot odrägliga ungar, kränkta föräldrar, ointresserade kollegor och slutligen mot kommunens friskola och sin egen bror med endast sin egen uppfinningsrikedom och sin andre, amoraliske slackerbror till hjälp. Men metoderna hon använder hör inte precis hemma i en "inspirerande pedagog"-film.

"Lärarinnan" är rolig, även om jag tycker att min kära kollega gått över gränsen på ett specifikt ställe, men framförallt tar jag med mig käftsmällen av att läsa något så oväntat som modern satir och det ska bli väldigt spännande att se vad alla tycker när andra recensioner börjar dyka upp...

"Brevet till Helga" har jag läst långsamt. Bjarnis brev till sin älskade Helga går inte att speedläsa. Istället har jag njutit av resan och badat i språket från början till slut med endast en nattsömns uppehåll.

Kanske behöver man känna till något om Island, läst Njals saga eller Laxness åtminstone vara nyfiken på detta förunderliga land för att kunna uppskatta Birgissons vackra berättelse. Själv har jag bott där i omgångar och min dotter är halvisländsk och även om boken till största del utspelar sig på 40-talets rurala Island känner jag igen mig. Maten, småfolket, landskapet...

Men människoöden är universella och det är karaktärerna som gör berättelsen levande: gamle Gísli och den Sigrid han så varsamt älskat i livet och i döden, konsulenten på baggepremieringen, Ingjaldur på Hóll och hans missriktade fertilitetstips... och så djuren, Dindill och Kútur och alla de som håller människorna vid liv. För det är det de gör på landet.

Bjarni riktar skarp kritik mot stadens lockelser som han menar släcker gnistan hos såväl människor som änder. Kommersialismen har tagit död på den traditionella slöjden och ersatt det som är sant inom oss alla med massproducerat skit.

"Skulle jag flytta till Reykjavik för att gräva diken (...) Överge den trakt där mina förfäder levt i tusen år, för att arbeta i en stad där man aldrig såg resultatet av sina händers verk (...) Där folk säger att tid är pengar och slösar bort på teater och nöjesliv vad de förtjänat i terylenekläder på kontor. Bort från småfolket i sluttningen. Från de nejder där historien talade från varje kulle, varje backe. Där jag skjutit en räv medan jag satt och sket. Bort från stenar jag talade med som barn."

"Brevet till Helga" är inte bara vacker, den är rolig också. När byalaget talar skrämt om atomvapen försäkrar gamle Ingjald att människan då aldrig byggt något hon inte klarade av själv.

"Då reste sig drängen på Raudamel, med pomada i håret och sade att han hade ett exempel. Heidinn på Klaufnabrekki hade snickrat ihop en alldeles för stor skottkärra, skyfflat den full med koskit och vandrat iväg med den nedför sluttningen. Orkade sedan inte hålla den, och den tippade över kanten. där ligger den än."

I början kan det verka som att hela boken ska handla om fårskötsel, men håll ut några sidor till, den är trots allt väldigt kort. Och du kommer att bli belönad för mödan.