Vilda Rosenblad
Användarprofil
Det sjätte utdöendet
Bok av Elizabeth Kolbert
Vilken lärorik resa detta har varit...
Vad jag förväntade mig av "Det sjätte utdöendet": en något deprimerande skildring av hur art efter art dör pga människan. En dystopisk syn på framtiden för alla som hamnat på jorden samtidigt som oss. Vad jag fick: en lektion i historia, både modern och förhistorisk, en stor dos naturvetenskap, reportage om de som står på barrikaderna i att försöka uppmärksamma oss på det som händer samt en förklaring till något som förvirrade mig och resten av världen för tio-femton år sedan: när fåglar höll ner från himlen och fiskar simmade upp på torra land...
Jag skulle kunna skriva flera sidor men några funderingar jag bär med mig är:
Att vetenskapsmän som trodde på evolutionen bråkade med de som trodde på att djur och växter kunde dö ut. Hur fascinerande det är att det funnits en (ganska modern) tid då dinosaurier inte existerade i vårt kollektiva medvetande, och vilken chock det måste ha varit att inse att jorden en gång befolkades av gigantiska ödlor.
Att vi lever i antropocen, en era markerad av mänskligheten. Att vi direkt påverkar omgivningen omkring oss i jakt på kött, odlingsmark, olja och övriga naturresurser men även genom vårt sätt att resa. Min man jobbade med invasiva arter ett tag, och det var intressant att sätta det i ett ännu större perspektiv.
Att den moderna människan har en vansinnesgen, en risktagargen, eller kanske en "det är idiotiskt att göra så men vore det inte coolt att testa ändå"-gen, som skiljde dem från andra arkaiska människodjur, som t.ex. neandertalare (som tydligen gick upprätt, precis som vi).
Hur sorgligt det är när inte ont anande djur låter sig utrotas av människor, som garfågelns tragiska öde (no spoilers).
Att naturvetare är rockstars, har humor och att de finns de som skulle kunna göra vad som helst för att förhindra en enda art från att dö ut. Mänskligheten är fantastisk!
Jag skulle som sagt kunna skriva hur mycket som helst om den här boken men istället avslutar jag med Elizabeth Kolberts ord:
"Om man vill fundera på varför människor är så farliga för andra arter kan man föreställa sig en tjuvjägare i Afrika som bär på kalasjnikov eller en skogshuggare i Amazonas som greppar en yxa - eller kanske ännu hellre betrakta sig själv, där man sitter med en bok i knät."
Fina bilder har boken också :-)
Om någon av er läser boken, hör av er. Jag är väldigt sugen på att diskutera den med någon annan.
Vad jag förväntade mig av "Det sjätte utdöendet": en något deprimerande skildring av hur art efter art dör pga människan. En dystopisk syn på framtiden för alla som hamnat på jorden samtidigt som oss. Vad jag fick: en lektion i historia, både modern och förhistorisk, en stor dos naturvetenskap, reportage om de som står på barrikaderna i att försöka uppmärksamma oss på det som händer samt en förklaring till något som förvirrade mig och resten av världen för tio-femton år sedan: när fåglar höll ner från himlen och fiskar simmade upp på torra land...
Jag skulle kunna skriva flera sidor men några funderingar jag bär med mig är:
Att vetenskapsmän som trodde på evolutionen bråkade med de som trodde på att djur och växter kunde dö ut. Hur fascinerande det är att det funnits en (ganska modern) tid då dinosaurier inte existerade i vårt kollektiva medvetande, och vilken chock det måste ha varit att inse att jorden en gång befolkades av gigantiska ödlor.
Att vi lever i antropocen, en era markerad av mänskligheten. Att vi direkt påverkar omgivningen omkring oss i jakt på kött, odlingsmark, olja och övriga naturresurser men även genom vårt sätt att resa. Min man jobbade med invasiva arter ett tag, och det var intressant att sätta det i ett ännu större perspektiv.
Att den moderna människan har en vansinnesgen, en risktagargen, eller kanske en "det är idiotiskt att göra så men vore det inte coolt att testa ändå"-gen, som skiljde dem från andra arkaiska människodjur, som t.ex. neandertalare (som tydligen gick upprätt, precis som vi).
Hur sorgligt det är när inte ont anande djur låter sig utrotas av människor, som garfågelns tragiska öde (no spoilers).
Att naturvetare är rockstars, har humor och att de finns de som skulle kunna göra vad som helst för att förhindra en enda art från att dö ut. Mänskligheten är fantastisk!
Jag skulle som sagt kunna skriva hur mycket som helst om den här boken men istället avslutar jag med Elizabeth Kolberts ord:
"Om man vill fundera på varför människor är så farliga för andra arter kan man föreställa sig en tjuvjägare i Afrika som bär på kalasjnikov eller en skogshuggare i Amazonas som greppar en yxa - eller kanske ännu hellre betrakta sig själv, där man sitter med en bok i knät."
Fina bilder har boken också :-)
Om någon av er läser boken, hör av er. Jag är väldigt sugen på att diskutera den med någon annan.
Vandra med barn i Skåne
Bok av Ina Hildeman
Vilken mysig bok. Precis en sån man behöver som stor barnfamilj med friluftslivskomplex. Jag läste "Gåtfulla Skåne" av förlaget redan innan jag lärde känna en av författarna @hexequinox, och tipsar er alla om den. Men nu har jag och min man snackat om att vi "borde" ut och vandra, borde ut och tälta, borde, borde, borde (varför tror ni vi köpte en bok som #vegohajk ?).
Varför lyckas alla andra, men inte vi?
Jag blev överlycklig när vi fick hem "Vandra med barn i Skåne". Den besvarar massa praktiska frågor gällande mat och utrustning (som hur man tar hand om utrustningen så att den håller), ger förslag på packlistor och lekar och avhandlar vad som gäller eldning och hur man uträttar sina behov (ledtråd = det finns tydligen inga lyxtoaletter med automatisk spolning i skogen).
Men den absolut största behållningen är de rutter som guiden delat upp i tre kategorier: "Vandra och rulla lätt" till för familjer med barn som eventuellt vill sitta i vagn, "Klurigare vandringsturer" som har lurigare partier och till sist läskiga "Utmanande stora äventyr" som definitivt inte är till för naturnollor... alla rutter samt färdriktning dit är noggrant beskrivna (se bild), och det finns även små kartor för varje utflykt (inte lika detaljerade).
Vi vill genast ge oss ut och vandra mellan Mölle och Höganäs. Mina älskade morföräldrar bodde i Arild fram tills dess att morfar dog en vecka före sin 95 års-dag i fjol, så området är mig kärt och nu är det covidsvårt att besöka mormor i Ängelholm :-( Så jag inbillar mig att den rutten kan ge mig mer än bara friluftsliv.
Jag kommer att lägga upp om kommande vandringar i mina stories när de sker!
Hur är era vandringsvanor? Ni som har barn, är ni duktiga och tar ut och vädrar dem någon annanstans än i trädgården?
Tack Roos & Tegnér för att ni ger ut så bra och så många guideböcker om Skåne!
Varför lyckas alla andra, men inte vi?
Jag blev överlycklig när vi fick hem "Vandra med barn i Skåne". Den besvarar massa praktiska frågor gällande mat och utrustning (som hur man tar hand om utrustningen så att den håller), ger förslag på packlistor och lekar och avhandlar vad som gäller eldning och hur man uträttar sina behov (ledtråd = det finns tydligen inga lyxtoaletter med automatisk spolning i skogen).
Men den absolut största behållningen är de rutter som guiden delat upp i tre kategorier: "Vandra och rulla lätt" till för familjer med barn som eventuellt vill sitta i vagn, "Klurigare vandringsturer" som har lurigare partier och till sist läskiga "Utmanande stora äventyr" som definitivt inte är till för naturnollor... alla rutter samt färdriktning dit är noggrant beskrivna (se bild), och det finns även små kartor för varje utflykt (inte lika detaljerade).
Vi vill genast ge oss ut och vandra mellan Mölle och Höganäs. Mina älskade morföräldrar bodde i Arild fram tills dess att morfar dog en vecka före sin 95 års-dag i fjol, så området är mig kärt och nu är det covidsvårt att besöka mormor i Ängelholm :-( Så jag inbillar mig att den rutten kan ge mig mer än bara friluftsliv.
Jag kommer att lägga upp om kommande vandringar i mina stories när de sker!
Hur är era vandringsvanor? Ni som har barn, är ni duktiga och tar ut och vädrar dem någon annanstans än i trädgården?
Tack Roos & Tegnér för att ni ger ut så bra och så många guideböcker om Skåne!
Daisy Jones & The Six
Bok av Taylor Jenkins Reid
3,5
Daisy Jones, känsidbarn uppvuxen med allt man kan önska sig utom föräldrarnas kärlek möter bröderna Dunnes band, the Six i LA under sent sjuttiotal, en tid präglad av sex, drugs & rock'n'roll. Visst är det en del sex i "Daisy Jones & The Six" men framförallt mycket av de andra två.
Boken andas sjuttiotal genom den liberala inställningen till droger, man praktiskt taget känner lukten av braj i vissa stycken, men också genom modet. Billy Dunne bär nästan alltid s.k. kanadasmoking, jeansskjorta och jeans, någon har mustasch, herrshorts med små delfiner på nämns. Kvinnorna har polotröja och minikjol och bär inte BH.
Taylor Jenkins Reid har skrivit en bok i intervjuform. Genom åren då respektive bandmedlemmars karriärer sätter igång tills dess att sjuttiotalets mest kända (och påhittade) band splittras guidas vi genom händelseförloppet av de som var med. Daisy själv, bröderna Dunne och övriga bandmedlemmar med inhopp från Billy Dunnes fru, Daisys bästa vän m.fl. Sättet att berätta gör att man kan se filmen framför sig, eller kanske snarare en podcast, och man får ofta lust att googla fram skivomslag och bilder på bandmedlemmar, eller kolla upp låtar på Spotify.
Det relationerna som står i centrum i boken. Framförallt de mellan Billy och hans fru, samt mellan Daisy och Billy och resten av världen.
"Håll käften för fan. Billy. Jag gifte mig med en musiker. Du ska vara musiker. Om jag ville köra herrgårdsvagn och ha köttfärslimpan klar till sex, skulle jag gift mig med min pappa."
Billys fru Camila är lika envis som självutplånande. I kontrast till henne befinner sig trasiga Daisy, självsäker som få men utan ett uns självkänsla. Hennes vårdslösa förhållande till droger och till sig själv berör. Det är inte utan att jag blir påmind om "Little girl blue", den hjärtskärande dokumentären om Janis Joplin.
"För jag trodde det var meningen att riktig kärlek skulle slita dig i stycken och plåga dig och få hjärtat att klappa fruktansvärt hemskt. Jag trodde kärlek var bomber och tårar och blod (...)Jag trodde kärlek var krig."
"Daisy Jones & The Six" påverkar en, det gör den. Och den är rappt skriven, stundtals rolig men jag undrar om inte mycket av berättarstilen går förlorad i översättningen. Många gånger läser jag något och förstår vilket engelskt uttryck som översätts och tänker att karaktärernas tal antagligen var mer distinkta i originalversionen. Men det är ju inte bokens fel, utan hur engelskan och svenskan skiljer sig åt.
Med tanke på bokens popularitet skulle det inte förvåna mig om någon gjorde riktiga låtar av texterna som finns längs bak i boken. Och ingen skulle bli gladare av det än jag. Jag kan se framför mig när Daisy Jones och Billy Dunne sjunger Honeycomb acappella, Lite som Lady Gaga och Bradley Cooper på Oscarsgalan. Kom inte och påstå att de två inte älskar varandra. Någonstans längst inne.
Daisy Jones, känsidbarn uppvuxen med allt man kan önska sig utom föräldrarnas kärlek möter bröderna Dunnes band, the Six i LA under sent sjuttiotal, en tid präglad av sex, drugs & rock'n'roll. Visst är det en del sex i "Daisy Jones & The Six" men framförallt mycket av de andra två.
Boken andas sjuttiotal genom den liberala inställningen till droger, man praktiskt taget känner lukten av braj i vissa stycken, men också genom modet. Billy Dunne bär nästan alltid s.k. kanadasmoking, jeansskjorta och jeans, någon har mustasch, herrshorts med små delfiner på nämns. Kvinnorna har polotröja och minikjol och bär inte BH.
Taylor Jenkins Reid har skrivit en bok i intervjuform. Genom åren då respektive bandmedlemmars karriärer sätter igång tills dess att sjuttiotalets mest kända (och påhittade) band splittras guidas vi genom händelseförloppet av de som var med. Daisy själv, bröderna Dunne och övriga bandmedlemmar med inhopp från Billy Dunnes fru, Daisys bästa vän m.fl. Sättet att berätta gör att man kan se filmen framför sig, eller kanske snarare en podcast, och man får ofta lust att googla fram skivomslag och bilder på bandmedlemmar, eller kolla upp låtar på Spotify.
Det relationerna som står i centrum i boken. Framförallt de mellan Billy och hans fru, samt mellan Daisy och Billy och resten av världen.
"Håll käften för fan. Billy. Jag gifte mig med en musiker. Du ska vara musiker. Om jag ville köra herrgårdsvagn och ha köttfärslimpan klar till sex, skulle jag gift mig med min pappa."
Billys fru Camila är lika envis som självutplånande. I kontrast till henne befinner sig trasiga Daisy, självsäker som få men utan ett uns självkänsla. Hennes vårdslösa förhållande till droger och till sig själv berör. Det är inte utan att jag blir påmind om "Little girl blue", den hjärtskärande dokumentären om Janis Joplin.
"För jag trodde det var meningen att riktig kärlek skulle slita dig i stycken och plåga dig och få hjärtat att klappa fruktansvärt hemskt. Jag trodde kärlek var bomber och tårar och blod (...)Jag trodde kärlek var krig."
"Daisy Jones & The Six" påverkar en, det gör den. Och den är rappt skriven, stundtals rolig men jag undrar om inte mycket av berättarstilen går förlorad i översättningen. Många gånger läser jag något och förstår vilket engelskt uttryck som översätts och tänker att karaktärernas tal antagligen var mer distinkta i originalversionen. Men det är ju inte bokens fel, utan hur engelskan och svenskan skiljer sig åt.
Med tanke på bokens popularitet skulle det inte förvåna mig om någon gjorde riktiga låtar av texterna som finns längs bak i boken. Och ingen skulle bli gladare av det än jag. Jag kan se framför mig när Daisy Jones och Billy Dunne sjunger Honeycomb acappella, Lite som Lady Gaga och Bradley Cooper på Oscarsgalan. Kom inte och påstå att de två inte älskar varandra. Någonstans längst inne.