Johanna Wistedt

Natt i Caracas är en roman som utspelar sig i ett Venezuela som befinner sig i fritt fall. Landets ekonomi har kapsejsat och inflationen är skyhög. Pengarnas värde är med ens obefintligt och de mest basala förnödenheter kan på den svarta börsen betinga en förmögenhet. Mitt i allt detta befinner sig Adelaida Falcon som just har begravt sin mor. På så sätt smälter de yttre förhållandena ihop med hennes egen livssituation, för även den är försatt i fritt fall. Adelaida finner att hon ingenting har kvar i det land och den stad hon alltid har kallat sitt hem. Det är en insikt som hotar slå undan hennes fötter med samma brutalitet som nu styr det samhälle hon en gång var en del av, men överlevandsinstinkten bär henne framåt till dess att hon finner en utväg som kan ta henne bort, vidare till ett annat liv.

Karina Sainz Borgo har i Natt i Caracas lyckats mycket väl med att skapa en berättelse där de yttre och inre hindren möts och bildar en symbios som gör att allting i Adelaidas liv rämnar samtidigt. Tunga ämnen till trots är det en lättläst och medryckande roman (i fin översättning av Lina Wolff) som berättar mycket om Venezuelas samhälle och hur den ekonomiska krisen slår ut allt och i förlängningen ödelägger den lilla människans tillvaro. Det förhållandevis korta formatet rymmer mycket, och det här är en bok som lodar djupt och manar till såväl reflektion som diskussion. Karina Sainz Borgo är ett nytt namn inom den spanskspråkiga litteraturen väl värt att hålla koll på.

En kvinna hittas mördad i en fontän mitt i centrala Köpenhamn. Hon förefaller ha avlidit till följd av blodförlust, och de märkliga symertiska skärsåren på hennes kropp för tankarna till äldre tiders medicinska teser med rötter i antiken, där tron på att kroppsvätskorna behövde regleras för att få människan i balans styrde behandlingsmetoderna.

I Glasvinge är Jeppe Kørner ensam om utredningen då hans kollega Anette Werner är föräldraledig. Hemma i lägenheten klättrar Anette på väggarna, moderskapet är inte alls vad hon tänkt sig. Ganska snart blir därför även hon involverad i fallet när hon inte kan avhålla sig från att följa upp en och annan ledtråd.

Glasvinge är den andra boken i Katrine Engbergs Köpenhamnsserie som ges ut på svenska. Det är på många sätt en typisk skandinavisk deckare konstruerad efter klassiskt recept, men Katrine Engberg gör det bra och Glasvinge har det man kan önska av en bok i den här genren. Spänningen är hela tiden närvarande. Temat som handlingen utgår ifrån kretsar kring människor i beroendeställning och deras utsatthet. När den psykiska ohälsan och olika typer av mentala handikapp tar överhand hoppas vi att det finns hjälp att få, men i Glasvinge blir dessa individer offer i dubbel bemärkelse. Det är en premiss som engagerar och berör.

Selma är en bit över sjuttio och har med tiden utvecklats till en motvallskärring av rang. Men under det hårda och smågnälliga skalet finns också en annan sida, för det är alla svårigheter Selma har behövt tackla som har gjort henne till den hon är. Det svarta hålet inuti, problemen med en ätstörning ingen någonsin har velat diagnostisera och de följdsjukdomar som kan komma med en ensidig kost har gjort henne utsatt, men ingen har någonsin lyssnat. Hon har bara varit Selektiva Selma, som om hon någonsin hade haft ett val.

Berättelsen handlar också om Eva-Lisa som arbetar på Motala Lasarett. Hon är numera ensamstående mamma efter att hennes man dumpade henne för en barnbrud som inte ännu passerat tjugo. Men det är inte förnedringen i det som är det värsta. Kampen handlar istället om överlevnad; att ha råd att försörja sin son och att tackla det utanförskap det innebär när alla gemensamma vänner har tagit makens parti.

Selma och Eva-Lisa träffas på sjukhuset och en annorlunda vänskap växer fram. Relationen som byggs över generationsgränserna är ett fint inslag som Josefine Sandblom verkligen har lyckats med till fulländning. Det är en jordnära berättelse om riktiga människor och allas vår vardag. Här finns både värme och humor, men även ett djup som tillför en extra dimension. För Selektiva Selma handlar också om svårigheter, och skildringen av hur Selma år efter år blir avfärdad när hon söker hjälp för sin problematik svider. Det är en naken och sårbar gestaltning av en situation som allt för många kan relatera till, i någon form. Utsattheten och uppgivenheten som följer i nonchalerandets spår är smärtsam, men i kombination med berättelsens övriga segment och Josefine Sandbloms drivna berättarglädje blir Selektiva Selma en hoppfull historia som visar att det aldrig är försent för förändringar i tillvaron.

En tonårsflicka hittas död i ett kalkbrott fyllt av vatten och för polisen Sanna Berling triggar brottet hemska minnen som hon förgäves har försökt tränga undan. Det finns mycket hon i sin yrkesroll måste kunna hantera, men när barn är inblandade i brotten hon utreder hotar fördämningarna att brista.

Ungefär samtidigt hittas även en antikvarie död. Kvinnan är känd för att handla med historiska skrifter och volymer som betingar höga värden, och inledningsvis pekar en del saker på att motivet finns att hämta där. Sanna får förstärkning till utredningsteamet i form av Eir Pedersen, en impulsiv kollega vars okonventionella tankebanor kommer att bli till stor hjälp - för ganska snart står det klart att det finns ett samband mellan morden.

Dödssynden utspelar sig på en vindpinad ö snarlik Gotland, där det mesta går i moll. Gråskalan är lika tät som dimman en novemberdag och den skapar en effektiv fond åt det ondskefulla drama som spelas upp. Flera barn tycks ha råkat illa ut och Sannas reaktion skapar beröringspunkter som fängslar. Författaren har också hittat en egen ton i sitt språk som i kombination med en originell deckargåta gör Dödssynden till en debut som det slår osedvanligt starka gnistor om.

Mikael och Bianca är på väg in i en ny fas i livet och bestämmer sig för att flytta till den lilla skånska staden Köpinge, en trygg plats där deras barn kan få en fin uppväxt. Men när läsaren träder in i handlingen är allt just på väg att gå i kras, för bara några sidor in i berättelsen blir Bianca påkörd. Vid ratten sitter en av deras närmade grannar.

Handlingen i Goda grannar spelar sedan upp de händelser som lett fram till den fruktansvärda olyckan. Människorna runtomkring dem har plötsligt fått en orimligt stor roll i deras liv, den privata sfären krymper och osämjan om hur de ska tackla situationen slår in en kil i deras tidigare så solida relation. När allting urartar uppstår också den mest brännande frågan i sammanhanget: hur farliga är de egentligen, dessa märkliga, sårbara, kontaktsökande och utåtagerande grannar?

Mattias Edvardsson skapar i sin nya bok psykologisk spänning utifrån vardagssituationer, ett upplägg som lätt kommer nära och kryper under huden på de flesta av oss. I Goda grannar är ingenting svart eller vitt, det är istället i gråskalan däremellan som dramatiken utspelar sig. Karaktärerna blir som fallande dominobrickor, men vem drar egentligen i trådarna? Jag anar mig till lösningen lite väl tidigt, men i övrigt är Goda grannar en med nästintill perfektion skriven spänningsroman där allt sitter. Mattias Edvardsson är bländande i såväl sitt språkbruk som i förmågan att skildra människans psykologiska drivkrafter.

I den åttonde boken om kriminalinspektör Emma Sköld hittas en tonårspojke död i närheten av ett motionsspår. Mycket tyder på att han blivit rånmördad och den ökade ungdomskriminaliteten i området tycks ha en koppling till fallet, inte minst eftersom den döde pojken bevisligen hade varit i bråk med ett rivaliserande gäng. Men för Emma Sköld är det scenariot allt annat än självklart och med hjälp av sin syster får hon istället insyn i vad som pågår bakom vissa av Bromma-idyllens fina fasader. Finns det någon där som bär på en förljugen världsbild, där kravet på att visa upp en perfekt fasad helt har spårat ur?

Sofie Sarenbrant fortsätter att skriva spänning i den högre ligan. Mytomanen är en driven och tät kriminalroman där läsaren hela tiden känner sig närvarande tack vare valet av tempus och en skicklig gestaltning av drivkrafter och händelseförlopp. Mytomanen är precis som tidigare böcker i serien djupt förankrad i vår direkta samtid, för Sofie Sarenbrant har en välutvecklad talang för att snappa upp ”det där som alla pratar om just nu”, vrida det ett varv till och krydda med en stark spänningsintrig där karaktärerna kommer nära. Det är också den styrkan som gör henne till vår regerande deckardrottning.

Hilda drömmer om en karriär som kock, men hennes jobb i ett skolkök är på många sätt den direkta motpolen. Hon tar också städjobb för att dryga ut sin hushållskassa och det är på ett av dessa uppdrag hon för första gången möter Rasmus, mannen som under många år har varit hennes stora idol. Numera är dock dansbandssångaren på dekis, även hans karriär har stagnerat och han har även nyligen blivit dumpad.

Ödet vill att Rasmus och Hilda möts igen. De är inbokade på samma vinkurs i Toscana, men pensionatet som skulle ta emot dem brinner ned och sällskapet nås på flygplatsen av beskedet att de istället ska genomföra kursen i den lilla staden Öregrund. Det blir en omtumlande tid där många nya band knyts, men deltagarna får också tid att rannsaka sig själva och den riktning deras liv har tagit.

Christoffer Holst är tillbaka bland feelgoodromanerna och presenterar här ett färgstarkt men ändå naturtroget persongalleri som är lätt att fatta tycke för. Historien är medryckande med ett snärtigt språk fyllt av finurliga formuleringar, och här finns också en passionerad glöd för mat och människoöden som genomsyrar hela berättelsen. Någon kanske tycker att det blir en aning förutsägbart, men själv tycker jag att det finns en sorts njutbar trygghet i att saker och ting faller på plats som man har tänkt sig. Solsken och parmesan är verkligen en feelgood i ordets rätta bemärkelse för här bjuds på skratt, tårar och vin i en kombination som efterlämnar ungefär samma varma känsla som en lyckad kväll i goda vänners sällskap.

En andra allians är den andra boken i serien som inleddes med boken Det första chiffret. Vi får här fortsätta följa Elisabeth, Signe och Iris som alla jobbar i det topphemliga kontoret för kodknäckare vid Karlaplan. Andra världskriget rasar nu för fullt och Sveriges neutrala roll är en balansgång på en knivsegg, men neutraliteten gör också Stockholm till en samlingsplats för spioner och uppgiftslämnare från världens alla hörn.

Även om huvudpersonerna i den här boken sticker ut som yrkesarbetande kvinnor i en tid när detta ännu inte var vanligt är det en intressant skildring av den tidstypiska kvinnorollen Denise Rudberg bjuder på. Framförallt visar hon hur den är i uppluckring och förändring, och hon gör det på ett väldigt lättillgängligt och medryckande sätt i och med att berättelsen förpackas som en roman. Signe, Iris och Elisabeth är också tre helt olika kvinnor som representerar skilda samhällsklasser, vilket skapar en bred variation som höjer berättelsen.

Förutom intresset det historiska temat och de engagerande kvinnoporträtten väcker är också En anda allians en tekniskt sett mycket välskriven roman. Denise Rudberg vet hur man fångar läsaren och berättar en god historia, för även den mest nervkittlande premiss behöver en skicklig författare för att komma till sin rätt. Det är fint att se att Denise Rudberg gör verklighetens kvinnliga förlagor och deras historia rättvisa i sin romansvit Kontrahenterna.

Den röde hanen är Anna Granlunds spänningsdebut och bokens handling kretsar kring Östermalms brandstation. Under en utryckning upphör en av brandmännens utrustning att fungera och när det står klart att det verkar handla om sabotage växer incidenten till en anstiftan till mord. Brandmästare Stefan Berg tvingas hantera tryckt stämning och osäkerhet, för ingen vet vem som egentligen var det tilltänkta offret. Men det slutar inte där, för innan det avslöjas vem som ligger bakom brottet riskerar fler att råka illa ut.

Bokens huvudkaraktär Jessica Frank är nyanställd vid brandstationen i rollen som brandingenjör. Efter en traumatisk arbetsplatsolycka har hon lämnat själva brandhärden och arbetar nu med andra sysslor inom kåren. Stefan och hon finner varandra och resonerar allt mer förtroligt kring det inträffade, för från sin position i den sammansvetsade gruppens utkant har Jessica en ovärderlig möjlighet att se och höra sådant som avviker.

Anna Granlund skildrar brandkårens arbete med allt från bränder till trafikolyckor på ett detaljerat men ändå naturligt sätt, det är upplysande men ändå medryckande. Bitvis tenderar dock handlingen att kretsa mer kring Jessica och hennes privatliv. Det är förvisso en välskriven skildring av hur det förflutna drar ner hennes självkänsla och svårigheten i att lita på människor efter att man har blivit bränd, men den delen av berättelsen tar över lite väl mycket och spänningsintrigen hamnar i skymundan.

En spänningsroman med en brandstation i fokus är något helt nytt och dramatiken som följer med valet av en sådan miljö gör sig väldigt bra som scen för ett mysterium, därför är det en läsvärd bok för den som vill ha något som sticker ut i mängden.

En kropp hittas brinnande i en av de många uråldriga stenringarna som präglar landskapet i Cumbria. Mordoffert är inte det första, men den här gången bär liket på ett personligt budskap till ordningsmakten. Någon har ristat in bokstäverna W P i den döde mannens bröstkorg. Kriminalkommissarie Stephanie Flynn ser ingen annan utväg än att kontakta den tillfälligt sudpenderade Washington Poe för att ta reda på vad han vet.

Washington Poe visar sig vara ovetande om saken, men han är snabb med att återgå i tjänst när han erbjuds chansen att bli en del av utredningen kring den så kallade Brännaren. Till sin hjälp får han en civilanställd kvinna vid namn Tilly Bradshaw. Hon visar sig veta allt om teknik, dataanalyser och statistik, men ingenting om sociala koder eller den verkliga världen. Poe tar henne genast under sina vingars skugga och tillsammans bildar de ett alldeles lysande radarpar.

Washington Poe är både butter och obstinat; kort sagt en mardröm för sina överordnade. Men tillsammans med Tilly Bradshaw, som är superintelligent men naiv, bildar hans aviga sidor ljuv musik. Det var länge sedan jag läste en deckare med så färgstarka och intressanta huvudkaraktär. M. W. Craven har verkligen hittat den perfekta dynamiken och även kontrasten mellan sina huvudrollsinnehavare och jag kan lätt se hur en hel bokserie byggs runt Washington Poe och Tilly Bradshaw. Det går inte att komma ifrån att de stjäl stora delar av showen.

Deckargåtan är dock välskriven. Hela hantverket känns habilt och M. W. Craven kan konsten att berätta en historia. Jag älskar också den typiskt brittiska humorn som är ett fast inslag och det känns uppfriskande att författaren lyckas väva in det elementet i en så allvarstyngd historia. Brännaren är en debut som visar upp den brittiska kriminalromanen från sin absolut bästa sida och det är med stor otålighet jag nu inleder min väntan på att uppföljaren kommer i svensk översättning.