Vv

Blodsband är den första delen i en ny serie om kriminalinspektörerna Oscar och Sasha vid Stockholmspolisen, det är också författarens debutroman. Boken börjar med att ett gäng killar åker Finlandsfärja, blir för överförfriskade och begår ett brott. Sen går det 25 år och vi får återse några av killarna, tills en av dem hittas mördad och då kommer kriminalinspektörerna Sasha och Oscar in i bilden. Oscar och Sacha är ganska trevliga bekantskaper, de är långt ifrån de gamla utslitna klichéerna till poliser vi vanligtvis ser och det är skönt. Jag blir också positivt överraskad av deras chef, som visar sig vara en mänsklig chef utan översittarfasoner.
Parallellt med mordhistorien får vi också följa ett barn, dessa båda historier vävs så sakteliga ihop till en och samma mot slutet. Jag tycker att Blodsband är en bra debutroman. Det är en trevlig deckare som kan passa många läsare då den inte är så otäck eller detaljerad. Den har ingen avancerad story med åtskilliga trådar som kräver stort engagemang för att inte tappa bort sig utan det är lätt att hänga med. I ett parti på sluttampen upplever jag den dock aningens rörig med sina olika händelser och tidsperioder. Berättelsen puttrar på lite lagom framåt hela tiden, den är lättläst och känns inte mastig trots sina 413 sidor.

Ganska nära sanningen är Anna Ahlunds tredje roman för unga vuxna. Jag har läst båda böckerna hon skrivit innan och gillar dem skarpt. I den här boken får vi följa Nico som flyttar in hos sin faster i en annan stad och börjar en ny skola. Nico har lämnat sitt gamla liv bakom sig och vill skapa sig ett nytt liv där ingen vet något om hen.
Jag gillar att det inte läggs något fokus på vilket kön Nico är och det dröjer ända till den senare delen av boken innan vi får veta det. Anna är väldigt duktig på att skildra ungdomars tankar kring kön, identitet och vikten av att få vara sig själv. Hennes böcker känns fördomsfria och hon trycker inte in ungdomarna i en speciell mall utan de tillåts att vara precis som de är. Jag uppskattar också att boken inte är det minsta ytlig, det läggs ingen vikt vid speciella kläder eller märken fast en del av handlingen är på en gymnasieskola. Jag hoppas att boken når ut till många ungdomar som går i högstadiet och gymnasiet, den är så läsvärd! Det är ingen tjock bok men ändå innehåller den mycket och det känns som en ynnest att få följa med på Nicos resa. Jag skulle gärna se en fortsättning på boken, då jag vill veta mer, hur gick det sen och vad hände på den gamla skolan?

När sommarvinden leker är den första delen i serien Flickorna från Småland och det är också författarens debutroman. Boken handlar om Alice som lämnar Linköping och flyttar till en liten gård på landet i Småland tillsammans med dottern Hilma. Efter utmattningssyndrom och en skilsmässa ska hon skapa sig ett nytt och förhoppningsvis bättre liv för dem båda.
Det är en trevlig start på en serie. Jag som är en stor hästnörd sen tidiga barnsben gillar såklart att det finns en hel del hästar och hästrelaterat med i boken. Men det är inte så mycket och så detaljerat att det skrämmer bort de läsare som inte är hästintresserade. Miljöerna är välbeskrivna och både huset och miljöerna vid gården låter väldigt mysiga och alla fina ridvägar får mig att bli lite avis. Alice är en karaktär som jag fattar tycke för och det är roligt att få följa med på hennes resa, även om jag kan störa mig en del på alla gånger som hon sminkar sig under berättelsens gång. Boken är lättläst och har ett bra driv som gör att läsningen flyter på starkt framåt och trots att boken har 352 sidor så känns den inte lång utan snarare tvärtom, den tog nästan slut för fort. Siri har skrivit en underhållande debutroman som får mig att längta efter nästa del.

När allt är över är en sorglig berättelse om ett par vars lille son drabbas av obotlig cancer. I vartannat kapitel får vi följa båda föräldrarnas versioner. Berättelsen är fiktiv men författaren och hennes man har själv varit i samma sits där de tvingats ta ett omöjligt beslut om att hålla sin sjuke son vid liv eller ta bort den livsuppehållande utrustningen och låta honom dö. Varje förälders absoluta mardröm att tvingats till ett sånt beslut. Den här berättelsen måste ha varit ohyggligt jobbig att skriva för författaren. Det är en berättelse som känns så äkta och det går att känna föräldrarnas vanmakt och sorg genom sidorna. Det är nog nästan omöjligt att skriva det med sån känsla och så verkligt utan att ha upplevt något liknande själv. Första halvan av boken är riktigt bra men sen när vi hamnar på delen efter blir den lite rörig. Då hoppar det snabbt både mellan föräldrarna och olika tider så det är lite svårt att hänga med. Flera gånger får jag gå tillbaka i kapitlet och kolla vilken tidsperiod och vilken förälders version jag läser. Boken är lite som Sliding Doors-filmen med olika versioner av samma berättelse och jag gillar den ena betydligt mer än den andra. När allt är över väcker massa känslor och tankar hos mig och min första instinkt blir att krama på sonen lite extra!

Ett ont sinne är den sjätte delen i serien om kriminalinspektör Robert Hunter. Jag har läst de två föregående delarna i serien och har fastnat för både huvudkaraktären och författarens sätt att skriva. Författaren är själv kriminalpsykolog och har varit inblandad i över hundra fall med seriemördare och andra farliga kriminella. Det märks att Carter är kunnig i ämnet för han tar oss med in i mördarens hjärna i den här boken. Boken börjar spännande direkt och fortsätter så genom hela boken. En otäck seriemördare som visar sig ha varit kompis med Robert Hunter i sin ungdom chockerar alla och inte minst Hunter. Redan från början får vi veta vem mördaren är och vi får följa mördarens steg och tankar in i detalj och det är en otäck berättelse. Riktigt otäck men samtidigt förbaskat bra för den känns så välskriven. Det här är ingen deckare för den som vill ha en lite mysig deckare där det nämns i förbifarten vad som har hänt. Här är det detaljerat och rått. Ett ont sinne är en vansinnigt spännande bladvändare som ger puls och kalla kårar! Rekommenderas till alla deckarälskare!

Leah Hazard arbetar som barnmorska i Storbritannien. I Mellan värkarna ger Leah oss en inblick i hennes värld, det i ett yrke med högt tempo, enormt långa arbetspass och ständig stress över att inte räcka till. Privatlivet får ständigt försakas på grund av den höga arbetsbelastningen och brist på personal. Barnmorskor slutar på löpande band på grund av de fått nog och belastningen blir högre på de som jobbar kvar. Det är en intressant men samtidigt skrämmande inblick i en barnmorskas liv som vi får ta del av. Det är helt galet stressigt att jobba som barnmorska med bristande resurser och det krävs att sinnet är skärpt för att kunna fatta livsavgörande beslut vid de akuta situationerna som dyker upp. Men hur lätt är det att vara skärpt om man jobbat i 20 timmar?
Leah berättar öppet och ärligt om hur det är att jobba som barnmorska. Det allra flesta inklusive mig själv tänker nog att det är ett mysigt jobb att få vara med och välkomna nya små barn till världen. Men det är så långt i från verkligheten man kan komma och jag är glad att Leah delar med sig av sina erfarenheter så jag får veta hur det faktiskt är. Jag är imponerad över att det finns människor som klarar av att jobba med detta viktiga jobb. Men ska det finnas några barnmorskor kvar, så krävs det radikala förändringar inom sjukvården, det talar den här boken sitt tydliga språk om. Det är en bok som borde läsas av de politiker som sitter och sparar in på budgeten till sjukvården, så de inser att besparingarna sätter liv på spel. Det är en otroligt intressant biografi där vi får träffa alla olika typer av människor som kommer in på förlossningen. Oavsett hur de bemöter barnmorskan så möts de med värme och stor respekt och ibland undrar jag hur Leah orkar vara så vänlig trots att hon ofta får skit tillbaka från patienten. Boken är bra skriven och jag gillar den personliga tonen och trots att ämnet är ganska tungt och läsningen bitvis är skrämmande, så är den väldigt lättläst och fängslande. Rekommenderas till alla som är nyfikna på livet som barnmorska!

Brända brev börjar riktigt spännande med att Niklas vinkar hejdå till sin sambo Eva. Eva åker från Arlanda till Indien på yogaläger och för att få vara själv ett tag och tänka. Men innan planet hinner landa i Indien så störtar det plötsligt. När Eva lämnade hemmet så grälade de in i det sista och Niklas blir nu som besatt av att hitta Evas eventuella sista ord. Skrev hon ett sista brev till honom innan de störtade? Ja det tror ju i alla fall Niklas.
Berättelsen griper tag direkt och det går nästan att ta på Niklas skuldkänslor över grälet och att han inte fanns där för Eva när de förlorade barnet några månader tidigare. Men sen blir berättelsen väldigt spretig och jag upplever den lite rörig. Det blir en historia om en självupptagen man som har alkoholproblem och käkar Zoloft i tid och otid och som nu jagar Europa runt för att få tag på brev. Jag undrar varför det alltid nämns exakt hur många Zoloft Niklas tar vid varje tillfälle?! Det känns inte så trovärdigt hur berättelsen sen utvecklar sig, men med exakt vad kan jag inte skriva utan att spoila avgörande delar i berättelsen. Men jag undrar vilka har med sig papper och penna att skriva på när de flyger, nu när de allra flesta har telefoner? Sen helt plötsligt blir det lite sex i berättelsen som inte passar in direkt i sammanhanget utan mest känns som det slängts in för att det ska vara sex med. Jag läste ändå hela boken eftersom den började så lovande och jag hoppades att den skulle ta sig igen. Men jag får nog inse att just den här psykologiska thrillern inte passade mig. Dock gillar jag att den väckte en del tankar om hur viktigt det är att berätta sina känslor innan det är försent.

Biodlaren från Aleppo följer Nuris liv från livet i Aleppo via flykten därifrån i gummibåt via Istanbul och Aten till Storbritannien. Vi får glimtar ur Nuris uppväxt och hur han upptäckte kärleken till bina. Just den kärleken är något som genomsyrar hela berättelsen och det är fint att läsa om och jag gillar att bina har en sån viktig roll. När kriget gjort att inget längre finns kvar för Nuri och Afra tvingas de fly för att söka sig ett bättre liv någon annanstans. Vi får följa deras flykt och det är så välbeskrivet att det är lätt att se allt framför sig. Författaren har ett fint och nästan poetiskt språk ena stunden för att i nästa stund skriva meningarna med en uppbyggnad likt det sätt som många lärt sig prata när de lärt sig ett nytt språk, lite stolpigt. Det är en intressant berättelse som berättas i makligt tempo och just det långsamma tempot gör att jag lägger ner boken ett tag. Den blev lite för seg ett tag för mig. Men ändå hade boken något som gjorde att jag en vecka senare tog upp den igen och fortsatte och det är jag glad för idag. Det är en gripande berättelse om att vara på flykt och sviterna som blir både fysiskt och psykiskt efter att ha levt med kriget så nära inpå under en lång tid. Även om det är betungande läsning med krig och flykt så inger ändå berättelsen hopp och en framtidstro.

Den lilla bokhandeln i hamnen är en fristående fortsättning på Den lilla bokhandeln runt hörnet och vi får återse Nina och hennes bokbuss som figurerade i förra boken. Här är det inte Nina som står i fokus utan istället den ensamstående mamman Zoe som har det kämpigt ekonomiskt och bor i ett litet kyffe med sin lilla son Hari. Inte blir det bättre av att barnets pappa hellre hänger på Ibiza och festar än att engagera sig i sonen. Men en dag får Zoe ett erbjudande om ett jobb som barnskötare hos en änkling med tre barn uppe i Skottland och hon beger sig dit med sonen. Det visar sig att Zoe är den sjunde i raden att ta hand om barnen och alla före henne har gett upp och lämnat jobbet.

Jag har hittills läst alla böcker som översatts till svenska utav författaren och jag gillar dem. De är lättsmälta och oändligt charmiga och har karaktärer som är lite som vi är till mans, långtifrån såna där perfekta übermänniskor. Dessutom utspelar de sig i miljöer som ligger mig varmt om hjärtat, Skottland. Visst boken är lite förutsägbar, redan tidigt anar man hur det kommer gå framöver, men det är också lite skönt att läsa en sån bok där man vet vad man får, alltid ett lyckligt och bra slut. Den här boken passade mig alldeles utmärkt just nu, jag behövde läsa en lättsmält och underhållande bok för att glömma den tuffa verkligheten. Det var skönt att dras med i Zoes liv och bekymmer och ge sig hän helt i berättelsen. Jenny är skicklig på att beskriva miljöerna med den gamla herrgården och dess trädgård, byn och sjön Loch Ness på ett mysigt sätt så det är omöjligt att inte känna ett sug efter att resa dit. Som bokälskare charmas jag såklart av alla hänvisningar till alla olika böcker som nämns i texten och det märks tydligt att även författaren är en stor bokälskare. Biblioteket som målas upp i herrgården i boken låter helt fantastiskt och det får mig att undra var Jenny hämtat inspirationen ifrån och om det rentav finns i verkligheten.. Den lilla bokhandeln i hamnen är som en mysig varm filt att sjunka in i när det är kallt ute, man vill inte bli av med den utan vill helst bara stanna kvar där och mysa för alltid.

I helt ärligt kastas vi direkt in i Simones liv. Simone är en ung tjej som precis börjat en ny skola. Hon har fått fina vänner och en kille har visat intresse för henne. Men hur ska vännerna och alla andra reagera om de får veta att Simone är hiv-positiv? Kommer de vända henne ryggen, precis som hennes gamla kompisar gjorde?
Det är en direkt berättelse om hur det är att leva som ung och hiv-positiv, men också om att vara adopterad och leva med två pappor och de problem det kan medföra. Som t.e.x att gå till gynekologen med ena pappan som ställer massa pinsamma frågor.. Det är en angelägen bok som lägger fokus på så många viktiga ämnen. Jag kan inte minnas att jag läst någon bok med en huvudkaraktär som är hiv-positiv innan och jag tycker det är väldigt bra att författaren skriver om just det och lägger lite fokus på hiv. I sin berättelse lyfter hon många fördomar och frågor om hiv via Simone och hennes vänkrets. Jag gillar språket som är rappt och kaxigt och det är en berättelse jag blir glad av att läsa. Berättelsen om Simone fängslar och underhåller och det är en riktigt bra ungdomsbok. Det är författarens debutroman och det är en debut som imponerar, måtte Camryn Garret fortsätta skriva ungdomsböcker! Jag hoppas verkligen att Helt ärligt når ut till många ungdomar, för den förtjänar att läsas!