Elin Edberg

Boken rör sig kring huvudpersonen John, som är 16 år som under sommaren lär känna den 18 årige Frank och faller som en fura. Men Frank har sitt bagage och har precis börjat komma tillbaka efter en period då han mått väldigt dåligt. Han är helt klart intresserad av John, men vet inte om han vågar öppna upp sig för kärleken, för han orkar inte bli sårad igen. Författaren har ett lätt språk som hon väver in fantastiskt fina detaljer och beskrivningar. Jag tänkte genom läsningen flera gånger att ”wow, vilken mening” och det blev aldrig tråkigt utan handlingen vindlade vidare i tonårens trånande första kärlek. Karaktärerna är underbara. Handlingen centrerad kring deras relationer. Jag kunde minnas mina egna känslor i tonåren av att tråna och vara olyckligt kär, läsningen väckte många minnen och mitt hjärta värkte för John och Frank. På det hela taget en urmysig bok som jag är jätteglad att jag läst! Har du inte läst den, gör det!

Det är en gedigen poesisamling, förmodligen den tjockaste jag läst och det är svårt att på förhand veta vad denna rosa pärla kommer att bjuda på. Tankar som väcks under läsningen pendlar mycket mellan min egen verklighet som mamma, kanske är det därför Rengsfors rader träffar mig så precist. För är inte föräldraskapet ett lidande i sig själv? All skräck inför katastrofer som skulle kunna drabba den som blivit viktigare än en själv. Denna rädsla sammanbinder i stort sett alla människor – för vi är alltid mer lika än olika varandra. Ändå har vi vårt behov av att dela upp och kategorisera. På ett lysande sätt, skulle jag vilja hävda, får Rengfors denna skillnad att stå ut i sin absurditet.
Diktsamlingen är fullmatad av kontraster. Katastrofer över världen, både i det stora och i det lilla, kan jag se som ett återkommande tema. Känslan av maktlöshet inför att det kan drabba alla, närsomhelst. Men hur rimligt är det att vara orolig för sina barn i Sverige? Vilka är farorna här? Det finns en ängslighet hos många som speglar en mycket märklig tid.
Det finns ett systerskap i det Rengfors skriver. Oron som en kvinnlig kollektiv känsla. Flicksysslor kan vara mer än vad det låter som, det kan vara sjuksköterskan på andra sidan jorden som offrar sitt liv för att hjälpa någon annan, kvinnorna med slöja som kämpar för sin rätt att höras, finnas. Men om dessa kvinnor vet vi ingenting, vi känner inte deras namn. De befinner sig för långt borta, deras samhällskontexter allt för annorlunda mot vår egen. De gör enorma uppoffringar, är beredd att gå i fängelse för rättigheter vi tar för givna. I vår del av världen är flicksysslor något diametralt annorlunda. Ändå finns det en röd tråd eftersom vi alla utnyttjas i en värld styrd av män styrda av pengar.
Det är omöjligt att inte bli berörd av Närhetsprincipen, det är starka bilder och skeenden som fladdrar förbi i en strid ström och som ger perspektiv på det egna priviligierade livet. Den kommer att stanna hos mig länge.

Jag är kluven till den här boken, men jag tror att det har mer att göra med min känsla för var som är "bra" romantik. I denna bok så är drivkraften i halva boken att huvudpersonen ska komma till skott och lyckas hångla med den andra huvudkaraktären, som givetvis är en rik, snygg, iskall höglord som till en början inte tycker att huvudpersonen är vatten värd. Detta vänder givetvis efter hand. En romantisk saga breder ut sig mellan bladen - för det finns en tydlig sagokänsla kring den - och jag uppskattar verkligen sättet som Maas skriver på. Det är snabbläst, ofta ganska spännande och huvudkaraktären klarar mer än hon någonsin trodde möjligt. Ändå säger jag nja, om denna. Men det har nog mer med romantiken att göra som sagt. Den känns väldigt tillrättalagd och så känns det ganska gjort detta att två svurna fiender blir kära i varandra. Men jag vet också väldigt många som är oerhört förtjusta i denna bokserie och jag kan absolut förstå dem, för mycket är bra. Men kärlekssagan är inte riktigt min cup of tea. Är den din, så säger jag: "läs!" Du har inte mycket att förlora på det.

Jag lyfter på hatten för Mats Strandberg som vågade skriva denna berättelse, för han gör det väldigt, väldigt bra. Språket är fantastiskt, handlingen går lagom fort fram. De psykologiska djupen finns där i huvudpersonernas många reflektioner omkring livet, den slutgiltiga döden (eller är den verkligen det?), framtiden och vad som till syvende och sist faktiskt betyder något. Jag sögs in i berättelsen och kunde inte förmå mig själv att sluta! Däremot;
Jag känner inte igen mig i den kristendom som beskrivs. Och att detta med religionskritiken skulle bli ett sådant genomgående tema tycker jag gjorde att läsningen blev stundvis svår. Tonen blir närmast raljant ibland. Religionskritik kan absolut ha sin plats, men det kan bli för mycket också. Och under en stor del av boken känner jag att det kanske blir för skarpt och kantigt.
Berättelsen kom att handla mycket om kristendom. Vilket på ett sätt är lite synd. Berättelsen utspelar sig visserligen i ett sekulärt Sverige som vi ju vet har sina rötter i kristendomen, men det känns lite tomt utan en enda notis i tv eller på nätet kring hur andra större världsreligioner hanterar den sista tiden. För jag tänker mig ändå att de också möts i sina helgedomar för att invänta kometen.
Mot slutet tycker jag att det blir mer nyanserat. Slutet blir en fin skildring av hur tro, oavsett sort, kan bära en människa genom det svåraste. Det blir också en fin, försonande skildring av vad kyrkan som instution ändå betyder för människor. Att vi behöver varandra. För Slutet handlar givetvis inte bara om religion, det handlar mycket om detta att vara människa, hur vi hanterar faktumet att vi en dag ska dö, hur vi hanterar känslan av meningslöshet och hur vi behöver ett hopp oavsett hur vi formulerar det.
Det är en stor bok Strandberg skrivit. En svår. Tankeexperimentet är så verklighetstroget att det skalar av en del lager i mig som till slut ger mig samma krypande magvärk som karaktärerna, och också en avslutande tacksamhet för att jag inte stiger ur berättelsen in i en värld som ska gå under om några veckor.

Half Bad: häxornas krig är en magnifik avslutning på den spännande och nyskapande trilogin om Nathan Edge, blandkoden, häxan som både är svart och vit. Förväntningarna på honom och hans förmågor är stora. Kommer det visa sig att han är precis sin far upp i dagen? Eller finns det en möjlighet för honom att ändå gå sin egen väg?

Jag älskar hela bokserien. Författaren Sally Green har mejslat fram Nathans röst som vi får följa genom berättelsen, jag känner att jag verkligen har lärt känna Nathan efter tre böcker. Bitvis så blir handlingen både mörk och våldsam. Det är många som dör och ofta på ganska obehagliga sätt. Men jag tycker att det fyller sin funktion för samtidigt med detta får man följa karaktärernas tankar kring ont och gott. Kan någon som betraktas vara god göra onda handlingar och fortfarande vara god? Hur förändrar krig en människa? Och om alla förväntar sig att du ska vara på ett särskilt sätt (arvsynd utifrån tanken att man blir som de föräldrar man har) kan du då vara på något annat sätt? Och kan krig vara rättfärdigt? Både ond och god behöver ju döda varandra, och vem har egentligen bestämt vilken av de båda sidorna som har rätt eller inte?

Jag tycker att serien är mycket bra! Den liknar ingenting jag tidigare läst i fantasy-väg vilket känns uppfriskande. Man både sympatiserar med Nathan, och under perioder så tappar man helt sympatierna för honom. Slutet är bitterljuvt, men oerhört passande! Har du inte läst ännu, så grattis, du har tre mycket bra böcker framför dig och nästan allra bäst är den sista delen, Häxornas krig.

Förutom att det blir en hel del tobaksrökssniffande för huvudpersonens del (för det är en hel del av centralgestalterna som röker både cigarett och pipa väldigt ofta) så finns det mycket fint i berättelsen. Det går att ana inspiration från samisk mytologi, det finns en självklar kvinnlig kraft och en mytologi som inte är patriarkal, vilket känns fräscht. Och för de ungdomar och barn som läser denna berättelse som kanske har föräldrar av samma kön finns också en igenkänningsfaktor som är självklar och inte konstlad.

Det blir en smula enformigt ibland med alla eldar och allt piprökande men jag uppskattar mytologin som Eli får till sig i berättelserna som delas vid dessa tillfällen. Mot slutet dyker det upp en liten miss. Veden konstateras vara slut, växtligheten är skral för nu är de i norr igen, men i slutet av stycket så ligger Eli invid en eld i alla fall. Det är väl enda gången jag stannar upp, annars flyter läsningen på bra. Tempot är oftast högt och det händer alltid något, vilket passar bra för en spännande berättelse som denna.

Jag som inte läst många böcker för denna ålderskategori nu som vuxen gick in med tanken att se hur långt man kan dra det läskiga innan det blir för mycket för åldrarna Renklint skriver för. Jag blev förvånad över att det stundvis blev ganska blodigt, med en hel del obehagliga grafiska detaljer. Men jag tycker att han lyckas bra med balansen mellan det obehagliga och det varma, kärleksfulla. Relationen mellan Eli och hennes coola faster Glispa tycker jag mycket om. Jag uppskattar att Eli, som är 11 år, inte kastas in i händelserna ensam utan får möta dem tillsammans med en kapabel och nära vuxen.

Ibland så fick jag en känsla av World war Z med de enorma horderna av maror som väller in. Ibland kändes historien som en barnvänlig Game of Thrones med sina isiga landskap och långvariga vinter, och varelser som tinar fram ur isen. Rysligt. Men riktigt bra! Den får utan tvekan fyra stjärnor av fem från mig.

Boken är kort, språket är något korthugget och i mitt tycke lite väl spartanskt. Första halvan av boken gick långsamt, jag fick inga direkta sympatier för karaktärerna och inte heller någon bild av hur de såg ut. Andra halvan av boken var betydligt bättre. Tempot gick upp, karaktärerna trädde fram mer tydligt, och språket började fylla sin funktion, men blev också lite mer utbroderande än innan. Känslan jag har kring första delen är att den kanske blivit lite väl hårt redigerad. Meningarna är korta. Inte särskilt smyckade med beskrivningar. Andra delen får mig att ändå läsa klart. Jag vill mot slutet veta vad som kommer att hända och blir faktiskt överraskad av tempot och spänningen som Wiström faktiskt bygger upp till. Boken har en vardaglighet runt sig som gör den trovärdig, och temat är viktigt. Både psykisk ohälsa, sexuell makt och syskonskap behandlas på ett, i slutändan, skickligt och trovärdigt sätt.

Rent litterärt så uppskattar jag mer Wiströms första roman, där språket var lite mer svulstigt och beskrivande, men det är ju också en smaksak. Kan definitivt rekommendera Hålla andan till andra!

Flora Wiströms debutbok har hyllats av många för sitt rika och sinnliga språk och gestaltning, men också för sina mångbottnade karaktärer. Jag uppskattade läsningen, den var lättillgänglig, korta kapitel och ett flöde som tog mig som läsare genom årstider och sinnesstämningar. Den första halvan av boken tyckte jag mycket om, medan den andra halvan började skava i mig. Ester, som är huvudpersonens jag, genomgår många svåra vändningar och jag kan förstå hennes handlande – även om det blir självdestruktivt – men jag slutar att sympatisera med henne. Trots detta så finns det ett driv i boken som gör mig sugen på att fortsätta läsa, att se vart allt det onda tar vägen, om vändningen kommer.

Jag kan inte identifiera mig med personerna i boken, de lever ett liv som är väsenskilt från det liv jag levde som 20 åring. Jag kan på ett sätt känna mig lite trött på framställningen och förväntningen att man ska leva sina år mellan 20 och 30 i en storstad, gärna utomlands, alkoholen ska flöda för de där misstagen ska ju göras, annars har man förslösat sin ungdomstid. Typ så.

Men jag uppskattade ändå läsningen, för sättet som Wiström skriver på. Även om jag inte alltid uppskattar hur Ester agerar, men hon är mänsklig, misstag begås och ibland när man uttömt all energi på att hjälpa andra så blir ens egna behov så stora att det är lite skit samma vem som blir sårad på kuppen. Över Esters säng hänger ett broderi, med ett citat av Edith Södergran:

"Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är."

Och det är precis det Ester gör mot sig själv, hon gör sig mindre och hon låter andra människor krympa henne. Och det kanske på något sätt blir bokens sensmoral. Att vissa saker är lättare sagda än gjorda.