Det här är en självbiografisk roman om tre generationers kvinnor. Berättelsen spänner över ett helt sekel och utspelar sig i tre olika städer. Vi får följa Rita i London, Sally i Stockholm och Katherine i Thessaloniki. Där försöker den sistnämnda få grepp om sin familjs historia. Varifrån kommer de, vilka var deras förfäder, och vad har gått i arv från dem till henne?
.
Jag är väldigt svag för släktkrönikor, och Övergivenheten är precis den sortens roman jag tycker mycket om. Läsaren får följa tre kvinnor vid tre olika tidpunkter i historien, och författaren länkar samman deras liv. Något jag tyckte var väldigt intressant i den här boken var hur deras livsöden sattes i en större kontext - kvinnornas historia gick att följa långt bak i tiden och deras liv påverkades av samtiden som de levde i likväl som arvet från tidigare generationer. Antisemitism är ett genomgående tema för boken då släkten är av judisk härkomst, och tabun blir väldigt tydlig i och med sättet på vilket flera av karaktärerna försöker dölja sin judiskhet från omvärlden.
Dessutom tyckte jag att det var väldigt intressant att få läsa om karaktären Katherine och hennes grävande efter en familjehistoria, i staden Thessaloniki där många av hennes släktingar levt.
Något som påverkade min läsupplevelse var dock att jag på vissa ställen inte riktigt förstod författarens intention med boken. Majoriteten av den är skriven som en roman, men mot slutet bryts det skönlitterära allt oftare av med långa, faktatunga stycken som redogör för historiska skeenden. Dessa avsnitt var förvisso intressanta, men jag upplevde dem som skaviga då de skar sig mot bokens form i övrigt. Det blev för mycket ”tell” och för lite ”show”, helt enkelt.
Detta gjorde mig däremot nyfiken på att läsa mer av Åsbrink, hon är flerfaldigt nominerad till Augustpriset i den facklitterära kategorin och har vid ett tillfälle vunnit priset. Jag tror att jag skulle föredra att läsa en fackbok av henne, då en sådan bok nog skulle upplevas som mindre spretig.
I betyg ger jag Övergivenheten en stark ⭐️⭐️⭐️/5.
Som tonåring tillbringade Sanna ett år som utbytesstudent i Australien. Där blev hon vän med amerikanska Sherry, och deras vänskap bestod - långt efter att de båda lämnat den australiensiska skolan. När Sanna får jobb som utrikeskorrespondent i Washington D.C. är landet hon hamnat i väldigt olikt Sverige, inte minst den stora klyfta som skapats mellan landets två politiska läger. Sanna delar demokraternas världsbild, medan hennes vän Sherry står på andra sidan av sprickan. Hon är hustru till en militär och bor ute i Montanas vildmark. I Allt vi har gemensamt illustrerar Sanna Torén Björling det samtida amerikanska samhället med utgångspunkt i vänskapen med en kvinna vars syn på verkligheten är väldigt olik hennes egen.
.
Sällan har jag läst en bok så relevant som den här. Med det annalkande presidentvalet i USA i åtanke var den här boken extra intressant att läsa, sidorna flög förbi! Bilden av det polariserade landet som Sanna målar upp är fascinerande. I USA, där den amerikanska drömmen länge varit en given del av samhället, är denna dröm inte längre inom räckhåll för majoriteten av invånarna.
Utöver bilden av samhället i stort återfinns även en stor kontrast i skildringen av relationen mellan Sherry och Sanna. Deras vänskap prövas av det minfält som den amerikanska politiken utgör. Precis som resten av sin familj stödjer Sherry president Trump. Hennes söner går omkring med MAGA-kepsar och har hanterat skjutvapen sedan de var i dagisåldern. Religionen spelar en stor roll i familjens liv, misstänksamheten till det så kallade etablissemanget likaså.
Allt vi har gemensamt var en ögonöppnande läsupplevelse och jag kan verkligen rekommendera den! Det enda minuset var, enligt mig, vissa formuleringar och korrmissar.
🇺🇸🇺🇸🇺🇸🇺🇸/5.
Allt som en gång var är en fristående uppföljare till Sannas debutroman Om allt vore annorlunda. Läsaren får återigen träffa Anna, som nu separerat från sin man. Trots det vågar hon inte riktigt erkänna kärleken till Tove, i rädsla för vad omgivningen kan komma att tycka. Samtidigt bearbetar Anna också sorgen efter sin gammelfarbror Douglas. Han har lämnat efter sig en låda med brev och fotografier - kanske kan de vara en hjälp i Annas strävan efter att kunna gå vidare i livet?
Parallellt med Annas berättelse får vi möta Ingrid. Hon lever på 1960-talet, och har nyss blivit änka, tillika ensamstående mamma. Detta möjliggör det liv hon längtat efter under de tjugo år som äktenskapet varade, men det är inte utan skuldkänslor som Ingrid äntligen kan få leva med Märta.
.
Allt som en gång var är en oerhört vacker berättelse om kärlek, mod och acceptans. Den går att läsa fristående från Om allt vore annorlunda, men jag skulle varmt rekommendera att läsa båda böckerna då den sistnämnda är en av mina favoriter från i fjol.
Därför kände jag en viss nervositet inför att börja läsa Allt som en gång var, jag hoppades så att den skulle leva upp till mina förväntningar. Denna farhåga var däremot helt onödig, jag fullkomligt älskade den här boken.
Sanna Mac Donald skriver skickligt fram två parallella berättelser och binder varsamt samman den. Karaktärerna skildras med stor värme och närvaro, jag rycks med i deras tankar och känslor, vilka jag upplever som levande. Kronologin i det historiska spåret var dessutom väldigt spännande - vi fick inledningsvis möta Ingrid på 1960-talet och rörde oss sedan bakåt i tiden tillsammans med henne.
Ett genomgående tema i boken är vikten av att våga släppa taget och gå vidare, och jag berördes verkligen av skildringen av Ingrid och Annas respektive kamper. I berättelsen inryms dessutom så många av mina favoritämnen - inte minst skildringen av historiska skeenden som annars inte får ta särskilt stor plats. Särskilt intressant var kontrasten mellan lesbiska kvinnors livsvillkor då, jämfört med nu.
Precis som Om allt vore annorlunda, var Allt som en gång var en bok som jag läste från pärm till pärm, och den rekommenderas varmt. ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️/5.
Olive Kitteridge är en pensionerad, och i ärlighetens namn ganska så bitter, mattelärare som lever tillsammans med sin man, apotekaren Henry, i New England. Till skillnad från maken, en man som kommer överens med alla, är Olive en vass person som många har stor respekt för. I en rad noveller får vi lära känna Olive, genom hennes egna ögon såväl som personer ur hennes omgivning.
.
Det här är en fantastiskt fin och välskriven novellsamling. Elizabeth Strout har en särskild förmåga att teckna fram karaktärer, det är med stor värme och kärlek som hon skildrar aviga personligheter, det påminner lite om Fredrik Backmans personporträtt vilka jag är väldigt förtjust i. Efterhand kom jag att finna stor medkänsla och kärlek för den inledningsvis så unlikeable (ogillbara?) Olive.
I vanlig ordning när det gäller novellsamlingar fanns det vissa berättelser jag gillade mer än andra, men majoriteten av dem lämnade mig väldigt berörd.
Jag tycker mycket om Strouts sätt att gestalta, hon lyckas levandegöra både karaktärer och miljöer - det känns som om jag befinner mig mitt i berättelsen och jag blir fullkomligt uppslukad av hennes rika språk. De scenarion hon försätter sina karaktärer i är lika delar vardagliga som unika, balansgången är mästerlig. Olive Kitteridge får en stark ⭐️⭐️⭐️⭐️/5 och jag ser fram emot att läsa den nyligen utgivna uppföljaren (Olive, igen).
En gripande och välgjord film om en ung mans sökande efter sin plats här i världen. Stundtals väldigt sorglig, men väl värd att se. Skådespelarna är oerhört talangfulla och Moonlight är dessutom väldigt fint filmad.
På Mosebacke torg i Stockholm står en staty föreställande två unga kvinnor. Den har det högst missvisande namnet systrarna. Kvinnorna som avbildats på statyn hette Lisa och Lilly, de träffades som sextonåringar på en dansbana i Stockholm och blev blixtförälskade. Ett år senare hittades deras sammanbundna kroppar drunknade i Hammarby sjö. Det här är berättelsen om dem.
.
Mian Lodalen har skrivit en gripande kärlekshistoria som jag kommer bära med mig länge. Skildringen av Lisa och Lillys livsöden är hjärtskärande, det är tragiskt att det enda stället där de såg en möjlig framtid tillsammans var i döden.
Lisa och Lilly var för mig en riktig bladvändare, jag blev helt uppslukad av deras berättelse och kunde inte lägga boken ifrån mig. Boken är så välskriven, Lodalen lyckas verkligen förmedla känslor genom sitt språk. Karaktärerna rör sig på känsloregistrets ytterligheter. När de är lyckliga är euforin himlastormande, när de är ledsna befinner de sig på avgrundens botten. Precis så som känslor ofta upplevs i tonåren.
Det är svårt att förstå att den här bokens handling är hämtad från verkligheten, för drygt hundra år sedan, på 1910-talet. På grund av dåtidens syn på samkönad kärlek kunde inte Lisa och Lilly leva sina liv som de ville, och när de gått bort fick de ingen rättvisa. Inte ens deras sista önskan, att begravas i samma kista, infriades. Därför känns det särskilt fint att Mian Lodalen ger deras kärlekshistoria upprättelse, och jag ser fram emot att läsa kommande delar i hennes planerade trilogi.
Jag ger den ⭐️⭐️⭐️⭐️/5 i betyg, dess enda minus var enligt min mening att de historiska inslagen stundtals kunde kännas lite för övertydliga, jag kunde känna mig lite skriven på näsan.
En fantastisk musikal som på ett nyskapande och kreativt sätt berättar historien om USAs grundande. Med älskvärda karaktärer, storslagen och modern musik samt tidsenliga kostymer har Lin-Manuel Miranda skapat ett mästerverk. Rekommenderas varmt!
Topekaskolan är en autofiktiv roman som utspelar sig i staten Kansas huvudstad Topeka vid 90-talets slut. Vi får följa en rad karaktärer. Adam som är stjärnan i skolans debattlag, hans föräldrar som arbetar på den lokala institutionen för psykiatri och Darren, en skolkamrat till Adam som vid bokens början sitter arresterad för att ha skadat någon med en biljardboll.
Det här är en berättelse om Amerika. Om manlighetsnormer, psykoterapi och en familj som håller på att gå i spillror. Om trådar som går framåt och bakåt i tiden.
.
Topekaskolan är på pappret en bok som jag skulle gilla. Den skildrar ett Amerika långt bort från storstäderna, i mellanvästerns kärna. Ett Amerika som jag fascineras av och gärna läser om. Och det finns delar av den här boken jag tycker om. Stundtals glimmar språket till, det är väldigt poetiskt. Jag uppskattar även tankarna om hur man ska uppfostra en son utanför machokulturen, skildringarna av skolans debattävlingar samt familjedramat som stundtals befinner sig i förgrunden.
Tyvärr stannar boken i stort sett i tankestadiet. Jag upplevde läsningen som oerhört splittrad. Handlingen bestod av fragment av lösa trådar och trots att jag vanligen tycker mycket om böcker med flera berättarjag hade jag svårt för just detta i Topekaskolan då det bidrog till en ännu mer spretig läsupplevelse. Handlingen hoppar genom tid och rum, något jag annars inte har särskilt svårt för, men i den här boken tappade jag bort mig i en konstant stream of consciousness. Således var Topekaskolan inte alls en bok för mig, och nu några dagar efter att ha läst ut den frågar jag mig vad jag egentligen läste? Den kommer inte lämna ett bestående avtryck hos mig och jag ger den en svag 🌼🌼/5.
Memory är den enda kvinnan i Zimbabwe som sitter på death row. Hon har blivit dömd för mordet på Lloyd, en vit man hon bott med sedan hon såldes av sina föräldrar. Vi får följa Memory i fängelset och stifta bekantskap med de karaktärer som befinner sig där, samtidigt som vi får tillbakablickar från Memorys uppväxt, fram till dagen för Lloyds död.
.
Memorys bok är en fascinerande bok med en stark premiss. Att sitta i dödscell och aldrig veta om nästa dag kommer att bli den sista verkar fruktansvärt, och det är intressant att få ta del av Memorys inre liv medan hon sitter där. Karaktären som målas upp är komplex och välskriven. Boken är inte linjär, istället för en tydlig kronologi får läsaren brottstycken av Memorys förflutna och nutid, och med hjälp av dessa läggs långsamt ett pussel som hjälper läsaren att förstå vad som händer. Inledningsvis lite rörigt, men efter hand klarnar de olika tidslinjerna och jag tycker att detta är en berättarteknik som passar boken bra. En av bokens största styrkor är enligt mig den värme och gemenskap som finns mellan kvinnorna i fängelset. De lyckas finna mening i en till synes hopplös situation.
Författaren analyserar Memorys plats i samhället, och hur denna påverkat hennes livsöde. Hon är albino, hon är svart men har ljus hy. I hennes hemtrakter finns vidskepelse och myter om att albinos måste vara besatta av en demon, där ses hon således som annorlunda. Även i de privilegierade, vita kretsar som hon får tillträde till genom Lloyd betraktas hon genom ett fördomsfullt filter. Utöver en stark skildring av systematisk rasism berör författaren både kön och klass, på ett enligt min mening mycket vasst sätt.
Jag tror inte att jag läst en bok av en författare från Zimbabwe förut, men Memorys bok gav mig mersmak på Petina Gappahs författarskap och jag ser fram emot att läsa den novellsamling hon debuterade med. Av mig får boken 🌸🌸🌸🌸/5 i betyg och jag kan verkligen rekommendera den!
Martin bor med sin familj på den bohuslänska ön Orust. Han har just blivit tvåbarnsfar och arbetar med musselfångst. En dag är han på väg ner till havet med sin treårige son, men i ett obevakat ögonblick försvinner pojken. I vattnet flyter hans röda plasthink och ena vinterkänga, men barnet syns inte till.
Sorgen som griper tag om Martin är förlamande, men han får otippad hjälp av Maya som är nyinflyttad på ön. Hon har en bakgrund som polisfotograf och tillsammans med Martin börjar hon gräva i Adams försvinnande. Det visar sig att det finns händelser i det förflutna med kopplingar till nutiden.
Susanne Jansson har skrivit en fängslande roman som griper tag om mig från första sidan. Jag läser med en klump i magen, försvinnandet som målas upp är mardrömslikt. Det här är en bok som jag läste i ett svep, den var omöjlig att lägga ifrån sig och jag ville ständigt läsa ett kapitel till.
Berättelsen är suggestiv och mörk, och jag vet aldrig riktigt i vilken riktning den kommer utveckla sig. Jag tyckte verkligen om hur dödsfall från det förflutna vävdes in i Martin och Mayas tidslinje. Det här är en spänningsroman av hög klass!
Slutet överraskade mig, och jag gillade det verkligen trots, eller kanske snarare på grund av, att alla trådar inte knöts ihop utan vissa detaljer lämnades öppna för tolkning.
Jag längtar efter att läsa Susanne Johanssons debutroman Offermossen, som verkar väldigt lovande! Vintervatten får 🌊🌊🌊+ (3,5/5) i betyg, då jag saknar lite mångfald i persongalleriet.