Linnéa Löfdahl

Elsie lever i 1940-talets Stockholm och arbetar som polis, något som hör till ovanligheterna. En dag kallas hon tillsammans med en kollega till Klarakvarteren där en kvinna blivit brutalt mördad. I sitt flyktförsök tar gärningsmannen Elsies liv.
1974 sker ett mord i Östertuna, en förort till Stockholm, som påminner mycket om det i Klarakvarteren på 40-talet. Därmed inleds jakten på den så kallade Träskmördaren. En av personerna som arbetar med fallet är Britt-Marie, en ung polis som motarbetas på sin arbetsplats.
Fallet med Träskmördaren får förvisso inte sin lösning på 70-talet, istället återupptas den tio år senare av Hanne, och slutligen i nutid av Malin.

.

Skuggjägaren är en av böckerna som nominerats till årets bok. Om det inte vore för det hade jag nog inte läst den, vilket skulle vara väldigt trist då detta är en bok jag verkligen uppskattade. Jag gick in i den med få förväntningar, vilket kanske bidrog till min positiva läsupplevelse, och visste inte helt vad som väntade mig.
Att få följa med fyra kvinnor som arbetar i polisväsendet under fyra olika årtionden var intressant, och samtliga huvudkaraktärer kändes unika. Som läsare fick jag inblick i deras liv och problemen de kämpade med i yrket, och de förenades i sökandet efter Träskmördaren.
Boken var ständigt spännande och mot slutet satt jag som på nålar. Med ett högt tempo och oväntade vändningar blev Skuggjägaren en bok som jag verkligen fastnade för.
Boken är fjärde delen i en serie, men jag som inte läst övriga delar än upplevde den som relativt fristående. Vissa av de nutida karaktärernas bakgrund verkar ha avhandlats i en tidigare bok, men det bekom mig inte nämnvärt då behållningen var stor ändå.
Det enda jag inte uppskattade med boken var skildringarna av morden som var för brutala för min smak, men det ska sägas att jag är en lättskrämd person och att många andra säkert inte skulle reagera på detta.
⭐️⭐️⭐️+ (3,5/5).

Först vill jag bara ägna ett ögonblick åt formgivningen av den här novellsamlingens omslag. Så snyggt och stilrent!
Jag tycker mycket om Marie Auberts språk, det är sparsmakat och avskalat. Med få ord och små medel lyckas hon skapa en berättelse, och hennes nio noveller ryms på bokens hundra sidor.
Tyvärr tyckte jag att boken som helhet föll ganska platt. Vid det här laget har det gått några dagar sedan jag läste boken och jag minns få av novellerna. Ett par av dem gjorde djupare avtryck, men de flesta kändes ganska tunna och skissartade.
Jag är dock nyfiken på Marie Aubert som författare, kanske skulle hennes roman passa mig bättre.
Får jag följa med dig hem får ⭐️⭐️+ (2,5/5) i betyg.

Ava och hennes närmaste vänner Hugo och Mira räknar ner dagarna inför studenten. Känslorna är många, förväntan blandas med osäkerhet inför livet som väntar efter gymnasiet. Samtidigt börjar Avas lillebror bete sig märkligt och dra sig undan resten av familjen, vilket väcker oro.
Så kommer Nadja in i hennes liv, och från och med deras första möte på en fest är Ava upp över öronen förälskad.

.

Om det regnar i Ahvaz är en av de bästa ungdomsromanerna jag läst på väldigt länge, och att den är en debut gör mig väldigt nyfiken på vad Nioosha Shams kommer skriva framöver - jag är så imponerad och vill verkligen läsa mer av henne!!
Tonen är ömsom humoristisk, ömsom allvarlig, och jag fastnade verkligen för den värme som finns i berättelsen. Karaktärerna är färgstarka och kommer säkerligen stanna kvar hos mig länge. Relationerna mellan Ava och hennes vänner, familj och Nadja känns levande, starka och skildrade på ett sätt som känns realistiskt. Att få befinna sig i Avas värld var helt enkelt underbart.
Jag tyckte också väldigt mycket om språket i boken, det var vackert och målande utan att någonsin kännas styltigt eller pretentiöst.
Jag uppskattade dessutom att en ungdomsbok med hbtq-tematik för en gångs skull inte handlar om problemen som detta kan innebära. Den sortens berättelser behövs naturligtvis också, men jag gillade verkligen hur huvudkaraktärens sexuella läggning varken ifrågasattes eller problematiserades.
Du som gillar författare som Flora Wiström och Anna Ahlund skulle nog gilla Om det regnar i Ahvaz som jag ger ⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️/5 i betyg.

Om det inte vore för dig är en väldigt fin och berörande roman om livet och åldrandet. Jag fastnade verkligen för berättelsen om Michka och tyckte om hur hennes livsöde förmedlades genom Marie och Jeromes perspektiv - de kompletterade varandra. de Vigan har ett väldigt vackert språk, och den här boken är den första - men definitivt inte sista - som jag läser av henne. I dialogerna byter Michka ofta ut ord, vilket gör att läsaren behöver gissa sig till vad hon egentligen vill förmedla. Jag förstår och uppskattar verkligen syftet av detta, men tyckte samtidigt att det påverkade flytet i läsningen.
Stora delar av handlingen utspelar sig på ett äldreboende, och för mig som har erfarenhet av att arbeta i den miljön var det mycket igenkänning. I betyg ger jag Om det inte vore för dig 🌹🌹🌹+ (3,5/5) och jag kan verkligen rekommendera den.

Simone ska börja om - ett nytt år på en ny skola. Utan rykten och utanförskap. Hon hittar snabbt nya vänner och får rollen som regissör i skolpjäser. Bakom scen finns även Miles som hon blir kär i.
Men Simone har en hemlighet - hennes biologiska mamma hade hiv och det har hon fört över till Simone. Nu är det någon på skolan som fått reda på Simones sjukdom och hen utpressar henne för att få henne att sluta dejta Miles.

.

Helt ärligt är en väldigt fin ungdomsroman om vänskap, mod, utanförskap och identitet. Simone är en helt underbar huvudkaraktär, och jag levde mig verkligen in i hennes berättelse. Även resten av persongalleriet var mycket likeable, med mångfaldiga och mångfacetterade personporträtt berörde författaren många frågor. Helt ärligt är för övrigt hennes debutroman, vilket är väldigt imponerande. Jag hoppas att hon skriver mer i framtiden.
Helt ärligt är en rolig bok skriven med mycket värme, inte minst i skildringarna av relationer. Simones jargong med föräldrarna, vännerna och pojkvännen var ett nöje att läsa. Men boken rymmer minst lika allvarliga inslag. Att leva med hiv är komplext, och jag tycker att författaren tar sig an Simones erfarenheter med stor respekt. Det integrerades i handlingen och blev en självklar del av berättelsen. Sjukdomen är fortfarande tabubelagd, och jag lärde mig mycket av hur livet påverkas av den.
Helt ärligt är en väldigt fängslande och läsvärd ungdomsroman som jag varmt kan rekommendera! 💐💐💐💐/5.

De oroliga är så vitt jag förstått det en självbiografisk roman, Linn Ullmann skriver om sig själv och föräldrarna Ingmar Bergman och Liv Ullmann, men karaktärerna i boken förblir namnlösa. Hon ger insyn i hur det är att växa upp med kända föräldrar, hur hon slits mellan olika världar och hur hon har bråttom att växa upp och lämna barndomen bakom sig. Samtidigt växer en fin relation mellan henne och föräldrarna fram, framför allt i de samtal mellan henne och fadern som transkriberats. Det är inte bara kärleken till och mellan föräldrarna som får ta plats, även kärleken till ett ställe har en viktig roll. Fårö finns ständigt i bakgrunden av berättelsen och agerar kuliss i många viktiga scener.
Linn Ullmann skriver finstämt och berör läsaren

Micke och Bianca flyttar över hela Sverige, överger livet i Stockholm för att börja om på nytt i skånska Köpinge där Micke fått jobb som idrottslärare på den lokala högstadieskolan. De flyttar in i ett idylliskt villaområde där deras grannar verkar som trevlig skara. Men allteftersom de kommer varandra närmare verkar det vara något som inte står helt rätt till - under den fridfulla ytan pyr konflikter.
Efter ett par år i Köpinge blir Bianca påkörd av en granne på väg till affären. Till en början avskrivs händelsen som en olycka, men i takt med att hemligheter uppdagas börjar Micke (och läsaren) tvivla på om förklaringen verkligen är så enkel.

.

Goda grannar är en fantastiskt bra psykologisk spänningsroman - Mattias Edvardsson lyckas sätta fingret på det värsta mardrömsscenario en kan föreställa sig i samband med nya grannar. Personporträtten är lysande och driver berättelsen framåt - vi får, vid sidan om Micke och Biancas familj, lära känna deras grannar. Den ensamstående mamman Jaqueline med ett förflutet som fotomodell i USA och hennes enstörige tonårsson Fabian, det nyfikna pensionärsparet Åke och Gunn-Britt samt ex-kriminella Ola.
Romanbygget är verkligen skickligt, stämningen stiger allt eftersom handlingen vecklar ut sig, och den tar många oväntade vändningar. Berättelsen kulminerade till sist i ett slut som iallafall jag inte kunnat lista ut på förhand. Detta bidrog till att Goda grannar blev en bok jag sträckläste - den är verkligen en bladvändare! Vill du läsa en välskriven spänningsroman i sommar så tycker jag att du ska ge den en chans! ⭐️⭐️⭐️⭐️/5.

Slumpens barn har undertiteln ”den osannolika berättelsen om när Sverige mötte Gambia”. En mening som verkligen summerar boken. Amat Levin berättar om Gambias historia i förhållande till Sverige. Vi får lära känna de människor som tog initiativ till resor för svenska turister till Gambia, och hur relationen mellan de två länderna därefter har utvecklats. I boken återges många intervjuer med människor som har rötter i Gambia, däribland kända namn som Seinabo Sey och Alice Bah Kuhnke. Samtidigt väver Amat Levin in många berättelser ur sitt eget liv.

.

Slumpens barn är lika välskriven som välresearchad, och jag tyckte väldigt mycket om sättet den är uppbyggd på. Författaren varvar fakta och intervjuer med mer personliga kapitel som utgår från honom och hans familj. Detta skapar ett driv som jag annars sällan ser i sakprosa. Mötet mellan Sverige och Gambia är något som jag tidigare känt till alldeles för lite om, och Levin beskriver detta på ett lättillgängligt och nyanserat sätt som för mig blev en ögonöppnare. Tack vare den stora bredden på de människor som bidragit till boken får många olika röster höras, och ämnen som rasism och colorism, kolonialismens konsekvenser, svenskarnas syn på invandrare och hur den förändrats under de senaste 50 åren, och så mycket mer, tas upp.
Slumpens barn är verkligen läsvärd, och jag rekommenderar den till alla er som inte redan läst den.
I betyg ger jag den en stark ⭐️⭐️⭐️⭐️/5.

Tistelhonung är en fin, om än väldigt ojämn, roman. Jag tyckte mycket om att läsa om Veronikas liv på pensionatet år 1955, det var de delarna som lyfte boken. Nutidsperspektivet där vi fick följa Ebba fastnade jag inte alls för. Intrigen kändes väldigt tunn, nästan skissartad. Det fanns potential för utveckling, vilket inte togs tillvara på. Boken blev således förutsägbar, och vändpunkten i slutet ett antiklimax. I betyg får Tistelhonung 🐝🐝/5.

I juli 1897 lämnade Andréexpeditionen Svalbard. Ledd av den svenske ingenjören S. A. Andrée seglade en vätgasballong genom den arktiska luften, och ballongens tremannabesättning hoppades kunna bli de första människorna på Nordpolen. Men Andrée och hans kollegor Frænkel och Strindberg nådde aldrig fram till sitt mål. Vätgasballongen kraschade och de var tvungna att påbörja en mödosam vandring över glaciärerna, i ett klimat som blev allt kallare. Efter flera månader nådde de Vitön, öster om Svalbard, men bara några dagar efter ankomsten dit tycks något ha hänt. Anteckningarna i deras dagböcker, som de tidigare skrivit flitigt i, upphör tvärt, och det finns efter det inga spår av männen i livet. När deras kroppar hittas över trettio år senare är det ingen som med säkerhet kan säga varför de dog.

.

Bea Uusma, läkare och författare, har länge haft ett brinnande intresse för Andréexpeditionen. Hon har ägnat många timmar åt att läsa på, gräva i arkiv och till och med besöka Arktis för att bringa klarhet i gåtan kring expeditionen. I den här Augustprisbelönade boken berättar hon om sina efterforskningar från sitt eget perspektiv, och med hjälp av de ledtrådar som finns att tillgå pusslar hon ihop Andrée, Frænkel och Strindbergs livsöden.

.

Expeditionen var en helt fantastisk läsupplevelse - omskakande och uppslukande! Trots att jag innan läsningen tog sin början hade extremt lite kunskap om Andréexpeditionen gjorde Uusmas intresse ett starkt intryck på mig. Jag rycktes med i hennes outtröttliga sökande efter ett svar på gåtan och stora delar av boken var minst lika spännande som valfri thriller.
Balansen mellan Uusmas personliga upplevelser och hennes redogörelse för rena fakta var välavvägd. Hennes passion för ämnet lyste genom raderna, vilket gjorde läsningen särskilt intressant.
Expeditionen är så himla välskriven, språket är lättillgängligt och boken som gjord för att sträckläsas. Jag tror säkert att många av er redan läst den - men om inte så är det ett starkt tips!
⭐️⭐️⭐️⭐️⭐️/5.