Lova Freudendahl

Spring Uje Spring är en självbiografisk film om Uje Brandelius. Han har skrivit manus och spelar sig själv, vilket också hans familj gör. Vi får följa Uje under den första tiden efter beskedet att han har Parkinsons sjukdom. Vi får höra alla tankar, rädslor, funderingar över livet, vad det är och hur det ska levas.

Filmen är regisserad av Henrik Schyffert, som gjort ett otroligt jobb med vackra, stämningsfulla scener, men samtidigt fått in humor i det svåra på ett naturligt och fint sätt. Det är tydligt att filmen är verklighetsbaserad, vi visas en mycket intim bild av ett vanligt, ovanligt liv. En människa, med en familj och ett jobb och ett band, vars liv plötslig tar en plötslig vändning. Samtidigt är filmen lite av en konstfilm, otroligt vackert gjord.

Filmen känns brutalt ärlig och naken. Otroligt vacker och otroligt tung. Det är en känslomässig berg-och-dalbana på 75 min, som går rakt in i hjärtat. Jag rekommenderar den mycket starkt! Det är ett konstverk alla borde se, även om den är brutalt smärtsam.

"Fleabag" är en kort tv-serie i två säsonger, skriven och regisserad av brittiska Phoebe Waller-Bridge. Det är också hon som spelar huvudrollen Fleabag, en kvinna i 30 års åldern som med humor försöker ta sig igenom livets alla svårigheter.

Serien skildrar Fleabags liv som är fullt av såna svårigheter som en kan känna igen sig i. Om och om igen går det snett. En död mamma, och en ensam och distanserad pappa som är instängd i sig själv. En galen gudmor som plötsligt blivit ny plastmamma, och en bästa vän som dör. En outhärdligt svår relation till den alltför korrekta, ordentligt perfekta systern, och en omöjlig kärlek.

"Fleabag" är brutalt ärlig, många skratt och tårar har framkallats av denna otroliga serie. Allt är så väldigt känslosamt, på ett humoristiskt sätt. Phoebe Waller-Bridge tar upp många allvarliga och viktiga ämnen om livet och mänskliga relationer, men målar allt med Fleabags osäkerhet och rädsla för livet och ärligheten. Fleabags vilja att försöka göra livet lättare genom att skämta bort allt som är allvarligt präglar hela serien och oss som tittar. Om och om igen lyckas Phoebe Waller träffa helt perfekt rätt hos tittarna, med precis rätt repliker i precis rätt del av kroppen. Det är vackert, detta mästerverk.

Jag rekommenderar serien över allt annat.

”Bara en natt”, eller ”Before sunrise” som är den vackrare originaltiteln, är en film som bara är vacker. Det är en film om kärlek, om att leva i nuet och det underbara i att träffa någon som en direkt kan tycka så väldigt mycket om.

Jesse och Celine träffas på ett tåg genom Europa, när han är på väg till Wien för att ta flyget hem till USA, och hon är på väg hem till Paris. Intresset för varandra finns där direkt, och ett samtal inleds som ingen av de kan slita sig från. Celine går av tåget med Jesse i Wien, där de spenderar en natt på gatorna i en okänd stad. Snabbt men vackert lär de känna varandra, delar sina djupaste tankar och idéer om livet och världen. Det pågår en konstant konversation mellan de två, de har så mycket att berätta för varandra, så mycket att prata om.

Filmen är fantastiskt vacker, historien är precis en sån historia som jag tror att vi alla någon gång drömt om att själva få uppleva. Träffa den där perfekta personen på ett helt oväntat ställe och tillfälle. En kärleksfantasi.

Saga och Zacharias är fantastiska tillsammans. De har hittat varandra, och tillsammans klarar de allt. Tillsammans kan de glömma döda föräldrar och mostrar som tagit 10 år ifrån en, mammor som gör allt för att sonen ska bli det perfekta hon aldrig hittar själv. Tillsammans kan livet vara lätt som sommaren, året runt. Men mitt i lyckan förloras ett jobb och en magsmärta kommer tillbaka. Mitt i all lycka blir det olidligt svårt att älska och lita på någon, smärtan blir för svår.
Därför bär det av till Frankrike, på en resa för att laga det som brustit. Kan denna resa lösa allt? Kan en död man, ett ex och ett äldre par vara det som förenar?

I "Tillit till dig" får vi höra Saga och Zacharias berättelse, om livet var för sig och livet tillsammans. Växelvis berättar de om det underbara och det svåra med att vara tillsammans, med att lita på någon och älska någon. Hur svårt det kan vara att ta emot en kärlek, hur självklart det är att älska någon och hur svårt det är att lita på en annan människaI.

Ingen skriver så vackert som Barbara Voors. Ingen skriver så känslosamt, ord som går rakt in i hjärtat och berör på det djupaste djupet. Man känner igen sig i hennes berättelse, i känslorna hon beskriver. Ofta känns det som att det är mig hon skriver om, att hon känner mig.

Detta är en roman med mycket osagt, mycket som är svårt att förstå, svårt att greppa. Men ändå ligger allt i historien så nära hjärtat. Tillit till dig är en väldigt underskattad bok som inte har fått den uppmärksamheten som den förtjänar. Om du vill känna något, läs den! Detta är en liten liten fördjupning i livet, kanske ett sätt att förstå allt lite bättre.

När Mariams mamma dör blir hon bortgift som 15-åring. Mannen ifråga är nästan 30 år äldre, och äktenskapet är våldamsamt och kärlekslöst. Hon harsvårt att vänja sig med mannen, Rashids, våldsamhet och otrevliga sätt, men efter många, många missfall och en allt osäkrare relation med Rashid går Mariam mer och mer in i sig själv.

Fyra år senare föds en flicka i en välutbildad, ”modern”, lycklig afghansk familj. Laila föds underentreprenörer att av revolution, en natt i tumult. Hon lever ett förhållandevis bra liv, går skolan och leker på stadens gator med sin bästa vän och senare kärlek Tariq.
Men när Laila är 15 gifter även hon sig med Rashid, efter att hennes liv tagit en fruktansvärd vändning. I ett hem tomt på kärlek och glädje, ett hem där mannen äger kvinnan, hittar de två kvinnorna tillslut varandra och skapar ett band starkare än något annat. Det är en otroligt vacker och viktig vänskap som vi får ta del av, en relation som räddar livet på de båda flera gånger, och även den kommande generationen i familjen.

Situationen i Afghanistan eskalerar flera gånger under romanens gång, och vi får följa ett land på bristningsgränsen, ett samhälle som faller mer och mer samman.
Detta är en hemsk bok, Khaled Hosseini tar upp en fruktansvärd historia som inte är ovanlig i Afghanistan. Hosseinis språk flyter, så enkelt och skönt att läsa trots att historien är fruktansvärd. Han har en otrolig förmåga att berätta. Men det var också något med denna bok som kändes platt, lite för ytligt. Lite för kort. Historien hade kunnat vara längre, och framförallt skulle det behövas att författaren gick in ännu noggrannare i texten. Beskrev mer detaljerat allt som händer. Trots att vi i romanen får ta del av en verklighet som är så hemsk och existerar i vår värld, fick jag känslan att det är mycket som döljs och göms för läsaren. Boken känns tyvärr förskönad, vilket tyvärr ger hela upplevelsen ett minus. Men jag rekommenderar ändå denna roman starkt, för den är viktig. Otroligt viktig. Det är ett bra sätt att få en liten inblick i hur Afghanistan fungerar, en kultur som vi i väst inte vet mycket om, som vi blundar för.

En droppe midnatt av Jason Timbuktu Diakité är en svart familjs historia. En historia som sträcker sig långt bort, långt bak i tiden till en tid vi har svårt att greppa idag. Jasons förfäder fraktades över Atlanten från Afrika till Nordamerika under slavhandeln. Detta har satt sina spår, och i den här boken får vi läsa om hur världen än idag präglas av dessa omänskliga händelser.

Rasism är inget nytt, inte för någon. Ändå inser jag att jag om och om igen glömmer bort att detta är verklighet, att det finns människor som levt så, som lever så idag. Nu. Här. I vår värld, i Sverige. Så som människorna i ”En droppe midnatt” behandlas, har människor behandlats och gör än i dagens samhälle. När jag åter påminns om verkligheten i boken äcklas jag, det gör så ont i mig. Det gör boken än mer viktig.

Biografin handlar om rasism. Punkt. Hur det var att växa upp som svart i ett vitt, rasistiskt Lund, hur svårt det är att passa in när man inte är vit, men inte heller svart. Hur svarta i USA motas ut ur de fungerande samhällena och tvingas leva på skräpmat, utan att vara medvetna om vad de utsätts för. Det här är en roman om identitet och utanförskap, händelser som är långt ifrån historia.

Jag rekommenderar Timbuktus bok starkt. Det är en otroligt viktig och aktuell bok idag, och för att den en dag inte ska behövas behöver alna läsa den.

Jag ser allt du gör av Annika Norlin är en novellsamling om livet, om det som skaver och gör ont, men också om det vackra i världen. I åtta noveller får vi bla följa med på turné i Tyskland och en vandring i Norrland. Vi får möta en mamma och hennes dotter, en bekräftare och en mor som sörjer.
Annika Norlin skriver vackert, hennes ord berör på djupet och berättelserna har skrattats och gråtits till av igenkänning. Ingen lever ett liv som inte skaver, och det får vi bekräftat i denna kloka novellsamling.

Jonas Hassen Khemiri är ett litterärt geni. Punkt slut.

I ”Jag ringer mina bröder” får vi komma in i huvudpersonen Amors huvud, dygnet efter bombattentatet i Stockholm. Genom ett främlingsfientligt Sverige följer vi med i Amors tankar, rycks mellan skuldkänslor och utsatthet. Anstränger oss som tusan för att agera normalt, inte sticka ut och absolut inte verka för vanlig. Jag ringer mina bröder är en kort roman om att passa in och göra rätt, när det som är rätt för vissa inte alltid är rätt för andra. När rätt gör ont och skaver, när fel känns alldeles rätt.

Det största med denna roman är språket. Orden. Khemiris sätt att vända och vrida och visa, hans sätt att berätta för mig, för läsaren. Avskalat, enkelt, vackert, djupt. Språket är som poesi, öppnar för tänkande och inspiration. Sätter fart i hjärnan, väcker något där inne som också kan göra storverk.

I Vända hem av Yaa Gyasi får vi följa en släkt vars öden skiljer sig fullkomligt. Varje person har sin berättelse, sitt liv som i grunden kantas av samma orättvisor och svårigheter. Men ändå skiljer sig alla historierna så mycket.
Romanen sträcker sig över flera sekel och ännu fler generationer, med start hos två systrar som är helt ovetande om varandras existens. Deras liv ter sig helt olika, olikheter som sätter spår i deras nästas liv.

Vända hem är en bok där vi får följa världens utveckling, men ännu mer ger romanen oss insikten i hur lite världen har förändrats. En bok om rasism, som fortfarande är sig likt nästan 300 år senare. En bok om alla orättvisor som svarta människor utsatts och utsätts för, som trots att tiden går aldrig verkar upphöra.
Yaa Gyasi skriver aktuellt. Varenda berättelse i boken skulle lika gärna kunnat utspela sig idag, eller närsomhelst i tiden. Vända hem är en lärorik bok, en bok som bidrar till ett samhälle med mer kunskap om rasism och dess historia, en bok som borde läsas av alla.

En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie är en av de bästa böcker jag har läst! Den utspelar sig i Nigeria under det nigerianska inbördeskriget i slutet av 1960-talet, och vi får följa ett flertal personer som alla har helt olika roll i den här situationen. Vi får följa en personlighetsutveckling hos flera olika karaktärer, och känslan är att vi verkligen lär känna de. Detta är en skönlitterär bok, men också en otroligt viktig historisk bok för alla oss som tidigare tyvärr inte visste någonting om inbördeskriget i Nigeria.

Vi får följa två fullkomligt olika tvillingsystrar, och deras fullkomligt olika män, men också den unga tjänstepojken som snart blir en del av familjen. Vi får lära känna Nigeria, och en helt ny kultur.

Chimamanda öppnar en ny värld för oss läsare, en värld som mycket få tidigar har fått ta del av.
Det är en fantastisk historisk berättelse, där författaren trollbinder läsaren med sitt otroliga språk. Det går inte att sätt ord på vad Chimamanda Ngozi Adichie gör med orden men hon skriver vackert, på ett sätt som gör allt så självklart. Hon målar med språket, vänder och vrider på händelser.

En halv gul sol är en bok som jag rekommenderar starkt! Den är fantastisk, och kommer garanterat att ge dig som läsare något, inte minst vetskap om ett krig många inte vet så mycket om.