Maria Hejdeman

Innan jag läste Himmel över Alaska av Kristin Hannah hade jag läst alla fina omdömen om denna bok. Förväntningarna var höga och jag var noga med att välja rätt tillfälle för att ta mig an denna, nästan 550 sidor långa, roman.

Inledningsvis blev jag intresserad men inte fascinerad. Jag blev nyfiken men inte hänförd. Men jag kände ändå att, "det här är bra"; historien, karaktärerna, miljöbeskrivningarna, gestaltning, språket och dispositionen. Ju mer jag lärde känna huvudpersonen Leni och hennes familj samt de nya bekantskaper som kom att bli oerhört viktiga för dem, blev jag mer och mer fängslad och kände att jag förstod alla lovord. Jag blev fast.

Historien kretsar kring Leni, 13 år, vars pappa bestämmer att familjen ska flytta till Alaska, till en ärvd gammal stuga som sedan länge varit eftersatt och som saknar el och vatten.

De finner sig tillrätta och börjar trivas med sin nya tillvaro. Leni blir vän med en jämnårig i skolan och familjen lär känna ortsbefolkningen. Dock lider Lenis pappa efter Vietnamkriget, som förändrade honom. Han är rastlös, blir av med alla jobb han lyckas skaffa, flyttar från plats till plats och familjen är hela tiden på sin vakt för att inte falla offer för hans vredesutbrott.

Boken är en fantastisk naturskildring och beskriver på ett plågsamt sätt hur trasiga relationer formar synen på livet och på sig själv och på vad kärlek är. Den visar hur viktig tillhörighet är för en människa och hur en kan finna trygghet i hoppet. Den skildrar kärleken till sitt barn och hur stark en förälders drivkraft är för att skydda det.

Den här berättelsen är oerhört stark. Det är få böcker som får ögonen att tåras för att känslan når fram till läsaren så tydligt, men detta är en sådan bok. Den beskriver styrka och på samma gång svaghet, kärlek och ledsamhet och skildrar hur längtan efter att bli älskad är oerhört stark drivkraft.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av den här författaren. Den här håller hög nivå och är en bok jag kommer minnas.

I ett hyreshus som ägs av författaren  Esther hittas en ung kvinna mördad. Ett mönster är ristat i ansiktet på offret. Tillvägagångssättet är precis som i boken Esther håller på att skriva. Jeppe Kørner och Anette Werner blir de ansvariga i utredningen.

Det här en kriminalroman som är rapp utan att vara ryckig. Ofta tycker jag dialogen i deckare kan vara lite för korthuggen och intensiv,men inte här. Boken är oförutsägbar och innehåller karaktärer vars personlighet man lär känna och förstå, då karaktärerna byggs upp genom att beskriva deras mycket  olika bakgrund, vilket i sin tur skapar en känsla för deras nutida jag.

Man lär också känna Köpenhamn och storstadspulsen känns som en röd tråd genom hela boken.

Jag tycker det är en mycket bra första del I Köpenhamnsserien och ser fram emot att läsa mer av Engberg.

Liv är huvudkaraktär i boken, en kvinna som tillsammans med sin tonårsson bor hemma hos sin far som genom hela hennes uppväxt tycks ha varit överbeskyddande. Livs längtan efter att lämna bygden beskrivs men också hur någonting alltid har hållit henne kvar. Det går rykten om både henne och hennes far. Fadern, Vidar, tros inneha en förmögenhet från affärer han gjort. Man får också följa två bröder som halkat in på den kriminella banan och även denna relation skildrar hur blodsband kan vara starka och svåra att klippa trots att längtan efter förändring finns.

Det är ett drama som skildrar familjerelationer och längtan efter något meningsfullt men beskiver också rädslan förändring kan skapa.

Författaren är skicklig på att skapa känsla för miljön och att låta läsaren lära känna karaktärerna. Boken har en stämning över sig som matchar story och miljö perfekt.

Jag tycker boken är bra men inte speciellt fartfylld. Fokus läggs vid miljö och karaktärer och genom det byggs en mystik upp. Jag stannade många gånger upp vid författarens fantastiska förmåga att bildligt beskriva, både för boken avgörande händelser, men också små nyanser, som förstärker scener och karaktärer.

Den här boken är helt makalöst bra och handlar om andra världskrigets vedervärdiga framfart och vad det gjorde med människor. Huvudperson är Liesel, som kommer att kallas Boktjuven, och hennes upplevelser, omtanke, frustration, rädsla, ilska och kärlek ges uttryck för i hela den ca 600 sidor långa boken. Boken är extraordinärt vackert skriven, ett litterärt mästerverk som måste upplevas, inte bara höra berättas om. Otaliga är de meningar i boken, som fått mig att stanna upp, läsa igen, och läsa högt och begrunda. Den här boken är fenomenal! Jag är så imponerad av språket, som är så centralt i boken, både vad gäller författarens användning av det, såväl som för handlingen och huvudkaraktären. Jag fascineras av det otroligt begåvade sättet att bruka humorn för att skildra det hemska. Att ha döden som berättarröst är mästerligt. I ena sekunden ler jag åt beskrivningarna, för att sedan förfäras över det starka och obehagliga som berättas.

Zusak beskriver också i denna skildring av andra världskriget hur längtan efter kunskap är en stark drivkraft, samt om vilken makt orden har i världen. Hur kärleken till böcker och texter blir livräddare, men också hur språket kan vara verktyg för ondskefulla handlingar om dess makt hamnar i fel händer.

"De här bilderna var världen och den kokade i henne medan hon satt med de underbara böckerna med de manikyrerade titlarna. Den sjöd i henne medan hon betraktade sidorna med magarna till brädden proppfyllda med stycken och ord. Era jävlar, tänkte hon. Era underbara jävlar.
[.... ]
Orden. Varför måste de finnas? Utan dem skulle inte något av allt detta existera. Utan ord var Führern ingenting. Det skulle inte finnas några stapplande fångar, inget behov av törst eller ordkonster som ska få oss att må bättre. Vad skulle man med ord till?"

Zusak, Boktjuven (2005 s. 553)

Jag är inte förvånad över att Zusak blivit omnämnd som "ett litterärt fenomen". Vilken författare! Genialiskt! Tack för läsupplevelsen. Den kommer finnas kvar hos mig.

Det här är en fantastisk bok - Små stora saker av Jodi Picoult.

Temat i boken, rasism, är viktigt och ständigt aktuellt och jag gillar hur författaren diskuterar innebörden av fenomenet och utmanar genom att beskriva hur rasism, på oerhört många sätt, kan ta sig olika uttryck, aktivt eller passivt.

Ruth är afroamerikan och arbetar som barnmorska när Brit och Turk, blivande föräldrar och vit makt-anhängare, vägrar låta en barnmorska med Ruths ursprung ta hand om barnet. Komplikationer med den nyfödda leder till att barnet dör och en process om mordanklagelse inleds mot Ruth. Kennedy är den vita försvarsadvokaten som kopplas in, och som utgör en av de tre rösterna i boken.

Jag älskar hur Picoult använder tre olika perspektiv i berättelsen; en svart kvinna som lever hela sitt liv med att möta misstro, skepsis och förutfattade meningar, en vit, priviligierad och högutbildad kvinna, som är vänlig och välvillig om än lite naiv, mån om att acceptera och respektera alla, men som i hela sitt liv levt med de förmåner som hennes hudfärg ger henne samt en vit, ung man som hela sitt liv lärt sig att försvara den egna, ariska rasen på destruktiva sätt.

Picoult använder mycket stiligt Ruth för att i berättelsen förklara och exemplifiera för Kennedy hur rasismens ansikte ser ut för henne och många andra; att det handlar om en skev maktbalans och att den är strukturell och inte nödvändigtvis ständigt uppenbar och synlig för den som inte lever med det.

Jag tycker Picoult på ett begåvat sätt utforskar rasism och diskriminering, privilegier och rättvisa. Det är inte en lång förmaning om vad som är rätt eller fel, utan snarare en skicklig diskussion om bakgrunden till utvecklingen. Den skapar frågor och reflektioner och öppnar dörrar för synvinklar som är viktiga för förståelsen, exempelvis hur längtan efter tillhörighet och gemenskap kan leda till destruktiva relationer och kontakter och hur en människa kan lära sig att leva på det enda sätt den känner till, det sätt en är uppvuxen med.

Jag kan å det varmaste rekommendera Små stora saker. Jag ger den 5 av 5!

Det var väldigt längesen jag läste något av Jungstedt och jag är ingen storslukare av deckare, även om jag gillar att varva genre. När jag fick hem den här blev jag genast nyfiken och började läsa direkt. Jag gillar den här boken mycket. Den beskriver olika karaktärer vars vägar på ett eller annat sätt korsas och den är inte rakt igenom en "spänningsdeckare" där fokus hela tiden ligger på gåtan och där dialogen är konstant och kort, som i många andra deckare, utan den varvar handlingen med vardagen på ett sätt som tilltalar mig mycket. Den är spännande men inte läskig och karaktärerna lär läsaren känna lätt. Jag gillar särskilt miljöskildringarna och tycker kanske det är lite extra kul att läsa om Málaga med omnejd. Det är korta, rappa kapitel, och så fort du läst klart ett, bjuder det omedelbart in till att läsa flera. Jag gillar den här lättlästa boken, som är den första i en ny serie, Málaga-sviten, och kommer absolut läsa fler delar när de kommer.

Jag vet inte om det var mina skyhöga förväntningar efter att ha slukat och älskar alla Moyes tidigare böcker, som gjorde att jag inte fastnade lika fort och lika mycket för denna. Kanske valde jag fel bok vid fel tid, så kan det också vara. Kanske var det så med Bergens stjärnor för mig. Den bet inte fast i mig som hennes böcker brukar göra, jag kunde slita mig vilket brukar vara en enorm utmaning och jag längtade inte på samma sätt efter den som jag brukar. MEN! Det ÄR är en bra skriven bok med en originell och välarbetad story och den har egentligen alla de där bra ingredienserna som en äkta Jojo Moyes har - relationer, miljöskildringar, personporträtt och olika lyckliga eller olyckliga livsöden och inte minst riktigt bra skildringar av olika tiders typiska samhällsfenomen och utmaningar. Kan tillägga att jag i slutet av boken var sådär uppslukad som jag önskade att jag blev från början. Därför tror jag att det var tillfället som gjorde att det blev bra men inte succé för min del, åtminstone initialt. Jag älskar ju Jojo Moeys böcker! Lade dock undan den utlästa boken med en varm känsla och vill varmt rekommendera den vidare.

Jag tänkte länge att "nja, det här är nog inte en bok för mig." Efter att ha läst alla hyllningar om den tog dock nyfikenheten över och jag började läsa. Det är en mycket speciell bok som inte liknar någon annan jag läst och jag är tagen! Den är fantastisk på så många sätt. Språket är som om berättaren befinner sig utanför kroppen; sakligt och beskrivande, utan uttryck för känslor, som om de inte får komma fram. Ingen klagan, bara en berättelse om ett liv fullt med svårigheter. En mycket fin läsupplevelse om mörka ämnen, men också en bok som väver in hoppet och beskrivning av kärleken som aldrig avtar. Jag rekommenderar den varmt. Den är unik!

Kya, som byborna i staden som hon växer upp utanför, kallar Träskflickan, lever ensam med naturen. Det går elaka rykten om henne och hon kopplas snabbt samman till ett dödsfall som sker i närheten av där hon bor. En mordrättegång inleds och läsaren får följa händelseutvecklingen.

Jag förstår varför denna bok blivit så hyllad, varför så många blivit så omtumlade, så inkännande med Kya och så bedrövade och lyckliga på samma gång. Det här är en alldeles fantastisk berättelse som skildrar fördomars fula tryne och trösten och friden som naturen kan ge för att läka. Hur livet fortgår utifrån livsval och prioriteringar, hur ensamheten påverkar och formar människor och hur ens kall efter det som känns rätt aldrig kan tryckas undan. Jag är djupt rörd och tagen av denna vackra skildring och känner, nu när jag har läst ut boken, en stor saknad. Den här boken berör och kommer stanna kvar hos mig länge.

Jag är hänförd. Vilken fantastisk historia. Detta är en alldeles underbar berättelse som utspelar sig i tre olika tidsperioder. Den innehåller både spänning, mystik, kärlek, längtan och inte minst skildrar boken den starka drivkraft som finns i att finna sitt jag. Den är alldeles utomordentligt skickligt upplagd och som läsare gäller det att hänga med. Persongalleriet är relativt stort, de olika tidsperioderna är flera och miljöerna skiftar ofta. Handlingen sträcker sig över lång tid och livsöden flätas samman och som läsare ges man mellan lässtunderna tillfälle att fundera kring mysteriet och vilka händelser; förutsedda eller oförutsedda, som leder till gåtans lösning. Språket är vackert och innehåller fina beskrivningar av både miljöer, personer och tiden som råder. Jag rekommenderar den varmt!