Lina

Jag var bara ett kapitel in när jag var tvungen att ta en paus för att gå och prata med någon om boken. Jag var helt fast och fly förbannad på Netrayas familj. Frustrationen över Netrayas situation var en av anledningarna att jag inte kunde sluta läsa och jag blev överraskad (på ett bra sätt) över att Netraya framställs med förlamade ben, detta då jag sällan läser böcker där huvudpersonen framställs med några fysiska problem. Bi-karaktärer ja men nästan aldrig huvudpersonen. 

De första kapitlena var helt enkelt skitbra. Men, jag måste tyvärr lägga till ett men, när berättelsen fortsatte och det började närma sig huvudintrigen blev det lite för stereotypiskt för min smak. Kärleken gick lite för lätt och fort och var lite för gulligull. Och jag måste också erkänna att jag varken gillade Netraya eller Imorfes personlighet. Det kändes även som om Netrayas dåliga egenskaper framställdes lite väl överdrivet när de kom till den andra världen. Nej, tyvärr slutade den här boken inte bra för mig. Så synd då jag verkligen gillade början.

Jag gillade verkligen första delen Födelsemärket, så när jag började Flykten var mina förväntningar höga. Vilket aldrig är bra, och tyvärr föll Flykten platt för mig. Handlingen var inte så fartfylld som jag förväntat mig. Det kändes mest som en enda lång väntan och mycket velande. Jag tror också att jag hade gillat Flykten mer om jag inte hade läst den direkt efter "Högt spel" och "Laglöst rike" då skrivsätten hos de både skiljer sig så mycket åt. Flykten har ett mer rättfram sätt och lämnar inte mycket åt läsaren att själv fantisera fram. De olika scenerna gick över alldeles för fort och man hinner varken bli involverad eller känna något. Ett exempel på detta är (s.245):

"När varelserna kom runt hörnet reagerade han snabbt och separerade huvudet från deras kroppar. De hann inte ens reagera, vilket sa honom att de inte kunde ha varit vampyrer."

Jag hade förväntat mig lite mer ingående beskrivningar som får en att ryckas med. Något som däremot var lika bra och frustrerande som i första boken var slutet. Även här satt jag och stirrade på sista meningen och undrade varför nästa rad var blank.

Utan att synas nådde tyvärr inte lika högt som de två tidigare i serien. Den föll lite platt i form av steriotyper och lite för drömmigt och perfekt slut. Dock var det fortfarande en mysig berättelse och det jag gillade mest var vänskapen mellan Tony och Julia.

Blynätter kändes som en uppbyggnad inför något mer. Och till en början tyckte jag att det gick lite väl långsamt.

Det som ändå fick mig att fortsätta läsa var de intressanta karaktärerna och den potential jag ändå såg i berättelsen. Det fanns mycket där jag som ville veta mer om. Och jag är glad att jag fortsatte läsa för i slutet kom spänningen jag hade väntat på. Jag kom till och med på mig själv med att prata med karaktärerna, försökte få dem att agera som jag ville. Haha.

Därför har jag ingen tvivel om att nästa bok i serien kommer vara dubbelt så bra!

2,5

Gillade verkligen dagboksanteckningar som tillförde mycket till handlingen även om jag redan från början lyckats lista ut kopplingen.

Däremot hände det inte mycket i större delen av boken, utan det kändes mest som en uppbyggnad inför något större, så tror att nästa bok kommer bli desto mer spännande. För det kommer väl en uppföljare!?

Slutet lovade mycket och jag tycker det är väldigt synd att jag inte har nästa bok i min bokhylla allaredan.

Redan efter några sidor hade Födelsemärket fångat min uppmärksamhet och fått den att stanna med sin väldigt händelserika handling. Det var förtryck som gjorde en riktigt frustrerad och förbannad. Det var karaktärer man ville veta mer om, andra man ville smälla till eller ruska om. Och allt det var omringat av alla sorters varelser och formstiftare, och ett spännande världsbygge.

Det enda som drog ner mitt betyg lite var att några av de spännande händelserna gick över väldigt fort. Jag hade velat hinna känna lite mer innan de tog slut. Men utöver det blev jag glatt överraskad av Födelsemärket, och slutet fick mig att stirra på sista sidan och undra varför nästa sida helt plötsligt var tom. Jag ville ju veta mer, läsa mer!

Superhuman: utan vingar lästes ut på två röda sekunder (högst 10min) och inte bara för att den är lättläst och kort utan för att jag inte ville sluta läsa!

Handlingen tilltalade mig redan innan jag började läsa och fortsatte genom hela boken med sina spännande karaktärer och roliga och mysiga stunder.

Kommer definitivt fortsätta läsa serien!

Det här är andra boken jag läser i Superhuman serien och jag kan bara säga att jag är fast. Jag älskar den varma känslan som de skapar hos en. Utan vingar (första delen i serien) lindade mig runt lillfingret men en mysig syskonrelation och Med tankens kraft gjorde det med vänskap. Man blir glad av att läsa dem helt enkelt!

Jag måste också lägga till hur mycket jag uppskattar de små nyhetsinslagen som ger böckerna ett perfekt slut.

Detta är verkligen böcker som uppmanar och uppmuntrar en att ge andra en hjälpande hand!

Tabu är en novellsamling som dryper av "tabuer" av alla dess slag. Och jag kan inte säga något annan än att jag blev positivt överraskad. Jag trodde att de flesta novellerna skulle vara väldigt lika och gå i samma bana, men icke! Letar du efter en novellsamling som varierar i platser, förhållande, preferenser och handlingar så har du hittat den.

Några av min absoluta favoriter av novellerna är Sällskap sökes, En natt att minnas och På dödens dansgolv. Dessa hade jag gärna sett som hela böcker.

Allt med Drömmarnas bok fångade in mig i början. Skrivsättet, karaktärerna, känslorna. Ja allt. Och inom tre kapitel hade den fått mig att gråta.

När det sedan hade gått några kapitel med Sam och Eddie började man få några ur pappans perspektiv vilket (måste jag erkänna) att boken hade klarat sig utan. I alla fall på det sättet som de var skriva. Hade hellre rakt av fått läsa om Sams barndom ur pappans perspektiv. Nu blev det bara förvirrande och förstörde känslan som Sam och Eddie skapade med sina kapitel.

Anledningen till varför jag ändå fortsatte att läsa var Sam. Sam med sin lillgammalhet, höga interllekt och färger. Bara han är en tillräckligt bra anledningen att plocka upp Drömmarnas bok. Om du dessutom gillar att läsa om inre kaos och tidsloopar är det här den perfekta boken för dig!