Hilda Löfquist

Pappersstäder är en fantastisk, intressant och väldigt unik roman.

Huvudkaraktärerna Margo och Quentin spenderar en natt full av äventyr och hämndaktioner tillsammans efter att inte ha umgåtts på förra år. Dagen efter är Margo försvunnen, men hon har lämnat ledtrådar efter sig som är ämnade åt Quentin.

Romanen präglas av identitesökande och förväntningar som ligger under ytan. Hur väl känner Margo och Quentin egentligen varandra och framförallt hur väl känner de sig själva?

Boken följer två ungdomar som växte upp under andra världskriget. Marie-Laure är en blind tjej som bor med sin änka far i Paris och Werner är en föräldralös pojke som växer upp på ett barnhem med sin syster i en tysk gruvstad.

Boken växlar med korta kapitel från var och en av sina berättelser. Det finns också tidshopp. Boken börjar på en natt med fruktansvärd fara för båda karaktärerna mot slutet av kriget och hoppar sedan några år tillbaka för att berätta hur karaktärerna anlände till denna punkt.

Överlag tycker jag inte pendlandet mellan de olika perspektiven fungerar så bra, vilket är synd då jag tyckte om de båda karaktärernas resor. Det som förstörde historien var att man ständigt hoppade mellan de bådas öden och fick inte det sammanhang jag velat ha.