Dhana Deshnoor

Romanen är lika hårdkokt som sin föregångare. Man får inte bara ett mordmysterium eller två, man får även en detaljerad bild av 30-talets Berlin och stämningarna i dåtidens Tyskland. Dock tyckte jag att den första delen, Den våta fisken, var bättre, kanske för att då var konceptet nytt. I denna bok känns det som om författaren upprepar en gammal succé. Boken blir därigenom lite tråkig. Med det sagt så står sig Volkers andra bok om Rath ändå starkt i konkurrensen.

Här får vi möta Sherlock Holmes lillasyster, som visar sig vara en ung kvinna lika klipsk som sin berömde bror. När mamman försvinner vill Enolas två äldre bröder att hon ska in på en internatskola för unga damer. Enola vill inte det, hon är en självständig kvinna, långt före sin tid. Hon rymmer från skolan för att leta reda på sin mor. Kommer Enola att hitta sin mamma? Kommer hon att slippa skolan? Eller kommer hennes bröder att tvinga tillbaka henne och att ge upp sökandet efter modern?

En riktbra och spännande film, som dels tydliggör könsskillnaderna i 1800-talets England samtidigt som man får vara med om en spännande historia. En mycket bra film!

Halls roman doftar av Dickens och Hillary Mantel. Klasskillnader tydliggörs på ett mycket autentiskt sätt, man känner historiens vindar och förflyttas flera hundra år tillbaka i tiden, till ett London som var smutsigt och fattigt på vissa håll, men även fullt av hopp och livsglädje.

Vi får två perspektiv, två berättare; Bess och den unga änkan Alexandra. Detta gör att handlingen blir mer levande och man dras in i och ser historien från flera håll. Både miljöer och personer är så autentiska, beskrivet på ett enkelt språk. Detta är en sådan bok som man sträckläser!

Filmen kretsar kring Charlie Fineman, en man som stängt ute omvärlden efter förlusten av hela sin familj i 9/11, tills han råkar möta Alan Johnson, hans gamla rumskompis från college, som själv har det jobbigt på arbetet och med sin fru. Alan vill gärna hjälpa Charlie att bearbeta sin stora sorg, till slut går Charlie motvilligt med på att gå i terapi.

Som i alla Adam Sandlers filmer så är budskapet att man får vara den man är, att alla har en plats i samhället och att ”normalt” är en definitionsfråga.

Den här filmen drabbade mig på djupet och var lite av en aha-upplevelse.

Boken är en enda stor kärleksförklaring till litteraturen, precis som sin föregångare om den lilla bokhandeln i Paris. Fast nu är även Kärleken själv med också, vilket gör det till en bok som man kommer att återvända till gång på gång pga den uppenbara kärleken till både människor och litteratur. Den lilla bokbussen i Provence handlar om samspelet mellan människa och bok, om samspelet mellan Kärlek och människa och om kärleken mellan människor. Allt detta på ett träffsäkert språk utan något överflödiga ord.

Författaren själv skriver att bokens titeln säkert kommer att skilja sig åt mellan olika översättningar, men jag förstår egentligen inte varför den inte kunnat få orginaltiteln? Eller, jo, jag kan förstå tanken, man vill knyta an till den första boken och de följande böckerna som alla (nästan) har Den lilla...i titeln. Fast Söderns ljus hade varit mycket bättre, knytit ihop säcken, varit pricken över i:et.

Ni vet den där känslan när man funnit en bok som går rakt i i hjärtat, som gör att man blir ett med berättelsen, som gör att man tänker på boken och dess personer och längtar dit när man inte läser, när man vill läsa hela boken på en gång från pärm till pärm samtidigt som man vill att den ska räcka hur länge som helst? Just den känslan får man när man läser Tilly och bokvandrarna av Anna James (Harper Collins, 2020).

Matilda "Tilly" Blad är 11 år och bor med sin mormor och morfar, som äger en bokhandel i fem(!) våningar. Tillys pappa är död och hennes mamma är spårlöst försvunnen. Detta har lämnat ett taggit sår i Tillys inre, men hon har i alla fall sina böcker och sin mormor och morfar. Så en dag träffar hon på en karaktär från en av sina favoritböcker - livs levande där i bokhandeln! Det händer en gång till med en annan karaktär, liksom hon ser hur Sherlock Holmes talar med hennes morfar och att en kvinna med en gammaldags klänning talar med hennes mormor. Vad är det som pågår? Kan man verkligen läsa en bok mer så att boken blir levande och handlingen verklig? Kan man gå in i och ut ur berättelserna? Tilly får vara med om saker hon inte trodde var möjliga.

Denna bok är egentligen riktad till barn i 9-12 års åldern, men precis som Harry Potter-böckerna så kan den läsas av alla åldrar, bara man har stor fantasi och en stark läslust. Det senare är viktigt eftersom ett nära band till litteraturen är A och O om man ska vara med om litterära äventyr och dras in i böckernas handlingar - och det gör man med besked i denna bok! Jag älskar den helt enkelt och hade jag läst den när jag själv var barn, då hade den nog tillhört en av mina favoritböcker.

På tal om favoritböcker; en av Tillys favoriter var Alice i Underlandet som jag också har läst, men inte alls gillat. Fast efter att ha läst om Tilly och hennes relation till boken, så har jag faktiskt börjat tänka om och funderar på att ge boken en chans till. Ja, att läsa den här boken får en att vilja läsa de böcker som det talas om här. James talar med sådan värme och, vad man förstår, egen genuina upplevelse om olika böcker och om läsande överhuvudtaget, så att man vill läsa dessa. Är det inte så det ska vara, att böcker får en att vilja läsa andra böcker? Litteraturen smittar s a s.

Vi möter Gereon Rath som efter problem på arbetet flyr till Berlin för att börja om på nytt - en ny arbetsplats där ingen känner honom eller känner till vad som hänt. Visserligen är det bara en tjänst på sedlighetsroteln som finns tillgänglig, men Rath ska nog komma på ett sätt att flyttas över till mordkommissionen där han egentligen hör hemma. Men det blir inte så lätt som han trodden. Rath får händerna fulla med arbete och han lär sig hur slipstenen skall dras i Berlin, på ett vassare och mer brutalt sätt än i Köln. Rath trasslar in sig i arbetets vindlingar, för samridigt som han vill lösa fall så vill han också komma till mordkommissionen. Mitt i allt detta så måste han hantera politiska och sociala utmaningar, samt ett hemligt förhållande med en kollega.

Ja, det finns en mordhistoria, den här boken är en deckare, men i början står inte deckargåtan i fokus. Det dröjer nästan halva boken innan man blir ännu mer involverad i mysteriet, som visar sig ha fler kompicerade vindlingar än man först kan se. En man med krossade händer och fötter dras upp från kanalen Landwehr och Gereon Rath bestämmer sig för att undersöka fallet på egen hand, kanske kan han på så sätt få in en fot på Mordkommissionen. Detta leder honom till den organiserade brottsligheten, till politiska komplotter och till frågan om vad man ska sätta först, vänskap eller arbete?

Man får möta ett Berlin som är mycket kosmopolitiskt, och kanske var det också så i Berlin 1929. Kutscher ger en levande och tydlig bild av staden och av Tyskland i början på seklet; vilka stämningarna var i Tyskland efter Första Världskriget, hur man såg på fredsslutet, hur ekonomin var, arbete, liv. Polisarbetet var förvånansvärt modernt och avancerat, jag undrar om det var lika avancerat i Sverige? Detta var innan tv:n fanns så man roade sig mycket ute på klubbar och restauranger och kokain var drogen på modet.

Det märks att Kutscher har gjort ett minituöst researcharbete, för boken känns så levande. Karaktärerna är verkliga på ett sätt man sällan upplever. Hela historien är som en film som utspelas på en storbildsskärm framför ens ögon och man sitter bara där och gapar av förundran. Jag är glad att jag har andra delen som väntar på mig, för jag längtar tillbaka till 30-talets Berlin, med de politiska, ekonomiska, kriminella spänningar som fanns där och då. Och mitt i allt detta finns Gereon Rath. Då kan man känna sig trygg, trots allt.

En klassiker att se tycker jag är filmen ”Stand by me” som handlar om några pojkar som bestämmer sig för att gå och titta på ett lik efter en pojke. Denna utflykt blir både en inre och yttre resa. Pojkarna spelas av River Phoenix, Wil Weaton, Corey Feldman och Vern Tessio. Den kom 1986 men är en sådan film man kan se flera gånger. Filmen baseras på Stephen Kings novell Höstgärning i boken Årstider, där även novellen Vårbedrift ingår, som filmen Nyckeln till frihet (Shawshank Redemption) baseras på.

Jag har läst alla böcker av Elena Ferrante som kommit ut på svenska. Den senaste i raden heter De vuxnas lögnaktiga liv (Norstedts, 2020). Vi får möta unga Giovanna som är i brytpunkten mellan barn och tonåring. Hon bor med sina föräldar som båda är akademiker och intellektuella och väldigt måna om att deras dotter ska prestera ordentligt i skolan. Så råkar Giovanna höra vad pappan säger till mamman, nämligen att han tyckte att Giovanna var så lik sin faster Vittoria. Giovanna blir alldeles förkrossad; som Vittoria?! Ful och vresig och argsint?! Men pappa hatar ju Vittoria?! Giovannas föräldrar har ingen relation med pappans sida av släkten och det är Vittorias fel brukar de säga. Vad ska de då tänka om mig om jag nu är så lika Vittoria, undrar Giovanna.

Detta får stora konsekvenser för hur Giovanna uppfattar sig själv och sin familj, sina vänner och skolan. Hon blir mer inåtvänd, grubblande och Ferrante gör som vanligt en fantastisk insats när det gäller att personifiera och synliggöra dessa. Man får en känsla av att det inte är ett vanligt tonårssökande efter sin egen identitet, utan just specifikt för Giovanna (alla tonåringar upplever visserligen att just deras identitetsprocess är speciell). Det blir inga klyschor eller klicheér, utan detta identitetssökande känns autentiskt.

Ferrante är känd för sina inre dialoger och det är just därför jag också älskar hennes böcker. Egentligen kan en tonåring inte analysera sig själv så där klarsynt, men Ferrante har löst det med att hon framställer hela berättelsen som en tillbakablick. Vi får inget veta om när allt detta skedde eller hur längesedan det är, bara att det är i förfluten tid. Också detta är typiskt Ferrante. När saker händer är inte så viktigt som vad som händer. Det är känslor, händelser och skeende som Ferrante vill gestalta och hur dessa påverkar människorna och hur de upplever saker och ting, sin omgivning, sina vänner och släktingar, den rent fysiska miljön.

Ferrantes böcker handlar om relationen mellan män och kvinnor och vilka konsekvenserna blir av detta. Många kallar henne för feminist, men jag håller inte med. Hon är inte feminist i bemärkelsen att hon står på barrikaderna och propagerar för kvinnors rättigheter, nej, Ferrante berättar bara sakligt rakt upp och ner hur saker och ting förhåller sig angående relationen mellan män och kvinnor.

Bildning och utbildning är viktig, kanske t o m mycket viktig för en människa, men ännu viktigare för en persons liv rent praktiskt är hennes relationer till människor. De relationer vi har - eller inte har, men skulle vilja att vi hade - påverkar oss och riktar in våra handlingar och tankar som skulle underlätta relationen ifråga, eller avsluta den. Ferrante talar mycket om bildning och intellektualism i sina böcker, särskilt i sin Neapelkvartett och hon gör det på ett sådant sätt att man förstår att hon själv är en s k intellektuell, men hon visar att hon inte har fastnat med huvudet uppe i molnen, utan hon kan ändå se hur livet rent praktiskt sker och pågår runt omkring henne. Detta gestaltar hon i sina böcker på ett sätt som gör att man känner igen sig och även får nya insikter om saker man redan trodde man visste allt om. Gamla sanningar blir som nya, när de blir sedda ur ett annat perspektiv.

Slutet är frustrerande, för jag förstår inte. Detta beror på att Ferrante medvetet väljer att forma slutet på sina romaner på ett vagt sätt (i alla fall vagt för mig). Nu blir det så att man går och tänker: vad menade hon, egentligen? Vad var det som hände, har jag missat något? Detta är inte alls någon svaghet från författarens sida, utan jag tror det är ett medvetet val, just för att få läsaren att fortsätta fundera på berättelsen, på personerna, olika tänkbara slut, etc.

Älskar ni Ferrante så är denna bok ett måste!

”Jag satte mig för att skriva ner min livshistoria, men jag hade visst lycktas hitta en penna som stammade.” Detta kunde ha varit den första meningen, men det är det inte eftersom allt börjar med världens skapelse, i en tågvagn på väg till Belebej. Aleksandr Vasiljevitj, försvarsadvokat, ska skriva sitt cv, men det utmynnar till att bli någonting mycket större, större än han själv, större än summan av hans liv.

Erövringen av Izmails fästning är en historisk händelse med stor betydelse för utgången av rysk-turkiska kriget 1787–1792. Genom freden i Jassy erkändes slutligen Rysslands erövring av Krim.

Erövringen av Izmail har lånat namnet av imperiets dyrkade seger som hyllats med oljemålningar, frimärken och hymner, men den handlar inte om vare sig tsar-ryska segrar eller Putin-ryska annekteringar. Historien görs i stället närvarande genom språket som blandar modern ryska med fragment ur texter från perioden mellan 1000-talet och 1700-talet.

På ett rikt och mustigt språk, som lever sitt eget liv, så svämmar romanen över av berättarglädje - eller inte så mycket glädje som en vidräkning mycket närgången beskriven. Detta är ingen bok man hastar igenom, jag tyckte den var svår att förstå sig på. Jag fick en speciell känsla i maggropen, oförklarig men distinkt.