Dhana Deshnoor

En alldeles vanlig man, en medelsvensson med villa och sommarstuga, fru och två barn. Ett helt vanligt liv, men som plötsligt ställs på ända av en felaktig skatteskuld, en felaktig misstanke om ett bombdåd - sen blir livet för denne medelsvensson mer och mer kaotiskt, mer och mer insnärjt i missförstånd, i oturlig byråkratiska krumbukter.

Lars Tingström blev Bombmannen med hela svenska folket. I denna bok får man den tragiska bakgrunden till hur det blev så. Språket är enkelt men eggande, bitvis även torrt humoristiskt. Man fångas av berättelsen och det är svårt att inte tycka synd om Tingström, liksom att känna sympati för hans medkumpaner som Hyttinen och Christer Petterson (ja, precis den Christer Petterson!).

Bombmannens testamente är en berättelse om maktmissbruk, om hur utsatt den enskilde individen är gentemot staten, det är också en berättelse om hur en individ kan gå från vanlig och osynlig till ovanlig och högst synlig. Inte ens sin egen död fick Tingström ha kontroll över.

Vill ni läsande en gripande och skakande nutidshistoria så rekommenderar jag denna bok å det varmaste.

Löftet av Audrey Magee (Lind&Co, 2016) handlar om två personers sammanlänkande öden under andra världskriget och deras löfte till varandra; att de ska vänta på varandra, för kriget kommer ju att vara över snabbt, eftersom tyskarna är överlägsna alla andra. Det är vad dom själva och deras omgivning tror. Men som alla vet, blev det ju inte riktigt så. Under krigsåren prövas deras trohet till varandra genom umbäranden och svält. Båda överlever kriget, men priset är högt. Frågan är om det är för högt för att deras löfte till varandra ska kunna hållas?

Med ett enkelt och avskalat språk lyckas Magee skildra stora livsfrågor på ett konkret sätt. Visst, ibland kan det bli lite väl enkelt, nästintill simpelt, men ändå på något sätt charmigt. Jag gillade särskilt skildringarna från fronten, som med sina rappa repliker åskådliggjorde en fasansfull miljö. Personskildringarna - ja, ibland kanske de var lite väl schablonaktiga, men helhetsintrycket är ändå positivt.

En charmig liten historia, med dolda djupsinnigheterna. Läs den!

Här får läsaren lära känna Alexander Rostov – en greve boende i en lyxsvit på det anrika Hotell Metropol mitt emot Kreml. Läsaren kommer in i berättelsen 1922 när greven precis klarat livhanken efter ett åtal där han anklagats för en uppmärksammad dikt han skrivit. Straffet blir, istället för avrättning, en livstids husarrest på Hotell Metropol. Men inte i någon lyxsvit omgiven med en greves alla dyrbara arvegods, utan i ett trångt vindsrum. Och det är där – inom hotellets väggar – som hans liv utspelar sig resterande sidor medan Sovjetunionen utanför präglas av en våldsam tid i statens historia.

Greve Alexander Rostov personifierar optimism och ett slags adligt ”carpe diem”. De personliga tillhörigheterna som tas i beslag tidigt in i boken kan han inte kontrollera, men den aristokratiska mentaliteten och inställningen till relationer och leverne kan ingen ta ifrån honom. Men jag tycker ändå att inställningen till livet är ytligt, han har inga direkta kulturella intressen, han läser inte mycket. Jag trodde en gentleman skulle vara bildad och visst har Rostov fått i sig den normala dos utbildning som ansågs vara den rätta för en blivande greve, men bildning är något annat, något som går djupare. Nej, jag tyckte om Alexander Rostov som person eller rättare sagt, jag hade förväntat mig honom helt annorlunda. Förväntningar kan som bekant förstöra en läsupplevelse, eller bristen av densamma.

Sommaren har varit tryckande varm, jobbig för både människor och djur. Dom brukar ju varna för att man inte ska lämna sina hundar i bilen när det är varmt, även om det är i skuggan och även om det "bara" är kring 20 gradet. När det är så varmt som nu så skall man definitivt inte lämna någon levande varelse överhuvudtaget i bilen! Men så händer det värsta. Fanny glömmer sin son i bilen, i solen, när det är jättevarmt ute. Visserligen har hon varit utbränd, men har börjat så sakteliga komma tillbaka till sitt vanliga jag. Eller det trodde hon i alla fall. Så händer detta. Lilla Oliver kokas till döds, Fanny blir galen av sorg. Kriminalinspektör Fors blir tillsammans med en kollega kallad till platsen. Det blir en rutinmässig utredning, eftersom inget egentligt brott har begåtts. Men så inträffar ett mord som har koppling till Olivers olyckliga död och Malin och hennes kollegor blir tvungen att titta närmare på olyckan.

Kallentoft förnekar sig inte, utan skriver en roman som griper tag i en från första till sista sidan. Jag kunde bokstavligt inte släppa ifrån mig boken utan läste den från pärm till pärm på mindre än en dag. Karaktärerna är mycket trovärdiga, vilket tyder på stor människokännedom eller stor erfarenhet av att skriva om människor - i Mons fall är det både och. Man kommer alla personer så nära, man förstår precis deras tankar och känslor.

Vad är en förälder beredd att göra för sitt barn? Hur långt sträcker sig kärleken? Finns det någon gräns när det rätta blir fel, kan kärlek egentligen nånsin vara fel? Kallentoft beskriver på ett strålande och träffande sätt om föräldraskapets våndor. Man känner igen sig, vilket känns som en befrielse - man tänker "Inte bara jag alltså!".

Själva mordgåtan håller en på halster in i det sista, Kallentoft lyckas hålla en på halster genom hela boken, vilket gör att man inte kan släppa den.

Vill du läsa en drabbande och fängslande bok, ska du definitivt läsa denna!

Doktor Frankenstein är en fanatiskt vetenskapsman som tror sig ha kommit livets gåta på spåren. Redan i unga år fängslas han av naturfilosofin och som forskare så upptäcker han hemligheten med livgivandet. Frankenstein skapar en varelse, med vissa likheter med en människa men betydligt större, starkare och tåligare. Doktorn blir dock chockad när denna varelse får liv och dessutom visar sig ha en egen personlighet som grubblar över livets mening, fast just det senare dröjer det ett bra tag innan han förstår. Doktorn har skapat ett monster och han blir sjuk av chocken över sin skapelses existens.

Tillkomsten av denna bok är lika berömd som boken i sig. 1816 vistas Mary och hennes man poeten Percy Shelley vid Genèvesjön i Schweiz över sommaren tillsammans med bl a Lord Byron. Sommaren är regnig och på kvällarna sitter de vid den öppna spisen. De kommer överens om en tävling, att skriva varsin historia med temat övernaturligt. Mary Shelley börjar skriva en novell, som sedan växer till en roman. Hon är bara 18 år när hon börjar skriva Frankenstein (som kom ut 1818).

Ja, man kan visst säga att Frankenstein är den första sci fi-romanen, eftersom den utgår från vetenskapligt kunnande och utveckling och tydligt tar avstånd från tidigare epokers vidskeplighet. Romanen tar också upp forskarens ansvar över sin forskning, vilka konsekvenserna blir av en teknisk utveckling. Dåtidens syn på intelligensens natur visar sig också, monstret är från början varken ond eller god, utan påverkas av sina upplevelser och erfarenheter, varelsen är uppfylld av vetgirighet och en längtan efter närhet. Romanen vill visa på det naturvetenskapliga tänkandet där vetenskaplighet och rationalitet har tagit över religionens roll som uppfostrare.

Boken är en sci fi-roman för den utgår från den verklighet som då är var känd och de tekniska landvinningar som då gjorts och håller sig till naturvetenskapens spelregler kombinerat med författarens spekulationer om vart denna utveckling kan föra oss.

Den utgåva jag läste har dessutom ett efterord skrivet av Jon-Henri Holmberg som kompletterar läsupplevelsen.

I en nära framtid försöker människan överleva på ett översvämmat klot. Jorden är täckt av vatten och folk har tagit sin tillflykt till högt belägna mark- och bergsområden. I sju år har Myra sörjt sin äldsta dotter Row, den som hennes make en tag kidnappade mitt framför Myras ögon och förde bort. I sju år har en mamma tillsammans med sin yngsta dotter Pearl letat överallt. De bor på sin båt och lever av vad havet har att ge, de fiskar och bedriver byteshandel för att skaffa sig det som behövs. Livet går sin gilla gång, tills en dag då Myra får reda på att Rows synts till i ett samhälle långt norrut. Myra och Pearl inleder en kamp mot tiden och gör allt de kan för att komma norrut - även om det innebär att svika människor som vill dem väl, som bryr sig om dom.

När jag läste den här boken slogs jag av likheten med Karin Boyes dikt I rörelse, där slutsatsen är att det är vägen som är mödan värd, inte nödvändigtvis målet. Det passar in på Myra. Denna resa är inte bara en resa i yttre bemärkelse, utan även en inre resa, där Myra kommer att upptäcka sanningar som sig själv, tvingas att acceptera verkligheten och samtidigt försonas med det förflutna. Montag är strålande på att beskriva det inre känslolivet, samt att skriva mycket trovärdiga karaktärer.

Den här romanen är inte så mycket en action i ren fysisk bemärkelse utan snarare en känslomässig thriller. Visst förekommer det skarpa situationer, men fokus ligger inte där. Handlingen fokuseras på vad som formar en människa, hur omständigheter och miljö kan påverka en människas beslut och handlingar - och naturligtvis vad vi människor gör med den jord vi bebor och är beroende av. Den här boken är en sådan bok som stannar kvar.

Fyra asiatiska kvinnor hittas brutalt mördade och en femte dumpas svårt stympad utanför Södersjukhuset. Det ser ut som om hon blivit attackerad av hundar. Zack har gjort kometkarriär inom Stockholmspolisen, men det ingen vet är att han lever ett dubbelliv. Tillsammans med sin kollega Deniz försöker Zack lösa morden, samtidigt som han måste hålla isär sina olika liv.

Handlingen drivs framåt av ett konkret språk, som dock inte överraskar. Intrigen är finurlig på sitt sätt. En bra bok regniga höstkvällar eller lata sommardagar.

Den sakkunnige är en bok skriven av (pseudonymen?) Carl Berg (Lava Förlag, 2020). En sådan här bok har jag aldrig förr läst.

Vi får möta en person som endast kallar sig för den Sakkunnige och som i många år opererat i skuggan av de stora händelserna i vårt land. Vi får se en annan bild av Sverige, en mindre smickrande bild. Vad är egentligen vår välfärd uppbyggd på? Hur har vi nåt dit vi är idag? Vad har priset vart?

Vi får följa med bakom kuliseerna i Bofors-skandalen, i samröre med både ryssar och amerikaner, med inhemska aktörer som vi mycket väl vet vem det är men inte att det var på detta sättet det utspelade sig! Allt är ett maktspel.

Nej, en sådan här bok har jag aldrig läst förr. Är det sanning eller påhitt? Det påminner litegrann om Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann i den meningen att man får träffa på många stora och kända namn. Samtidigt är vissa detaljer så precisa att man undrar hur författaren kunnat veta detta. Jag måste erkänna att jag har googlat en hel del under tiden jag läste boken - och, ja, allt stämmer, men hur kan författaren ha vetat det om han inte varit med i själva sammanhanget?

Vad ska man kalla genren, fiktiv biografi kanske? För boken är inte skriven som en vanlig roman utan mer som en biograi. Men vare sig den är sann eller inte, så är den mycket upplysande och man ser på vårt samhälle på ett annat sätt. Jag gillar den skarpt!

. Här får vi möta ett antal olika personer som på något sätt ändå hänger ihop; det nygifta paret där maken är forskare och hustrun är klärvoanat, mamman som kämpar för sin fängslade son, det åldrande paret som försöker återuppleva passionen, en yeti som söker mänsklig kontakt och en sköldpadda som upplever otroliga saker. Man får komma nära dessa människor, in på livet, både detta liv och livet bortom döden.

Romanen handlar om livet, om det vi ser och det som vi inte ser, om att vara människa och vår relation till naturen. På ett mycket poetiskt och särpräglat språk fångar Swarup de olika karaktärernas kamp. Livet handlar om längtans latituder och orons longituder. Denna roman kan få en att ompröva sin världssyn och att fundera över basala saker som vad kärlek egentligen är. På köpet får man också insikt i det indiska köket, språket, traditioner, historia etc. En mycket vacker roman.

Jag har läst en bok som har chockat mig, som har ruskat om mig och vars huvudperson jag känner mer och mer avsky för i takt med att jag lär känna henne. Boken jag läst heter Sju lögner (Norstedts, 2020) och är skriven av Elizabeth Kay. Detta är hennes debutroman som blivit hyllad världen över.

Vi får möta Jane och Marnie som varit bästa vänner sedan det var 11 år. De möter vuxenlivet tillsammans, studerar, skaffar jobb och gifter sig. Ett problem med det hela är att Jane verkligen avskyr Marnies kille och om sanningen ska fram så kanske han skulle ha levt idag om inte Jane sagt den där lilla lögnen för så länge sedan. Allt börjar med en lögn, för sanningen är för skrämmande. Jane och Marnie berättar allt för varandra, men det de berättar är kanske inte alltid sanningen? Därför har huvudpersonen nu bestämt sig för att berätta sanningen, som hon ser den och vartefter boken fortgår så uppdagas mörka stråk både i deras vänskap, men också i deras personligheter.

Man upptäcker verkligen eftersom att det lurar ett mörker i berättelsen, lite Mr Ripley-stämning över det hela - för man kan inte låta bli att sympatisera lite med huvudpersonen, även om jag mer och mer tycker hon är ett kräk, en galenpanna, en emotionellt störd kvinna. Vem av kvinnorna det är som spelar denna huvudroll, det överlämnar jag åt er att utforska. Boken är bra, skrämmande träffsäkra karaktärsbeskrivningar, ledigt språk och påhittigt upplägg - men huvudpersonen är en blanding av Mr Ripely och Hannibal Lecter. En väldigt spännande psykologisk thriller.