Dhana Deshnoor

Uppföljaren till Andrej Djakovs Resan till ljuset heter Resan till mörkret.

I denna får vi följa när Taran ska undersöka vem det är som har detonerat en atombomb på två öar i Finska viken. Där kunde människan leva uppe på ytan, där var allt som det varit förr, frisk luft och vatten, ingen strålning. En del människor från metron hade flyttat dit. Men nu är denna bosättning utplånad. De enda överlevande är några sjömän på en flytande plattform och dessa är ute efter hämnd. De ställer ett ultimatum till metrons invånare och hotar dom med senapsgas. Taran får i uppdrag att undersöka vem eller vilka som är skyldiga till terrordådet.

Men samtidigt försvinner Tarans styvson Gleb, så han har fullt upp att balansera dessa två saker. Gleb å sin sida har ett eget äventyr, som så småningom sammanfaller med hans styvfars.

Det är mycket action i boken, man får också se människans bästa liksom sämsta sidor. Vad är egentligen civilisation och vad gör den med en människa? Vad händer om en civilisation utplånas, blir vi djuriska? Sådana frågor ställer denna bok och det får en verkligen att tänka efter.

Denna bok är mognare i sättet att skriva och berätta, men jag gillade på ett sätt de stapplande försöken i förra boken. Fast det är ju jag. Denna bok är m a o helt underbart jättebra! En värdig uppföljare, vars slut bäddar för ännu en bok i serien. Den ser jag fram emot att läsa om den kommer!

Jag har läst Resan till ljuset av Andrej Djakov. Vi befinner oss i St Petersburgs metro, där människor tagit sin tillflykt undan strålningen. På ytan lever muterade varelser av både människor och djur, under ytan lever människor. Gleb är en föräldralös pojke, som lever sitt liv på en av metrostationerna. Livet går sin gilla gång, tills en dag då en berömd stalker dyker upp hos dom. Han är en av stalkarna som fått i uppgift att undersöka en ljussignal som setts från marinbasen i Kronstadt. Finns det andra överlevare? Hur lever dom? Signalerar dom för att dom vill att andra ska komma dit? Finns det rent vatten där eller kanske är det som sekretisterna säger Arken som ska föra dom alla till det förlovade landet, med ren luft och rent vatten, med mat och blå himmel?

Expeditionen möter många faror på sin väg mot Kronstadt och det är inte bara de muterade djuren de behöver vara rädda för visar det sig...och Gleb kommer att ha en huvudroll i dramat, men det vet ingen, inte ens han själv, om ännu.

Det började lite skakigt, men sedan tog sig berättelsen och blev en stark berättelse om vad det är att vara människa, vad hunger och rädsla kan göra med en, vad kamratskap och gemenskap och samhörighet betyder och hur starkt ett hopp är. Det sista som överger människan är hoppet sägs det, och det tycker jag denna bok är ett bra exempel på. Många kloka livssanningar får man med sig också. Gillar man sci fi, gillar man Gluchovskijs Metro-värld, då älskar man även den här boken!

Ondskan slår sig ner i Norge under ett annat namn. Han utger sig för att vara en person som han har dödat och lever dennes gråa, trista liv, vilket passar ondskan utmärkt, för då kan han göra det han vill göra: mörda.

En man hittas död och det visar sig att han har varit död i 4 månader utan att någon har saknat honom. Ungefär samtidigt hittas en annan man död och även där visar det sig att han har varit död länge, i ca 4 månader. William Wisting, utredare vid den norska polisen, utreder det andra fallet, medan hans dotter, som är journalist på en stor norsk tidning arbetar med det första fallet utifrån vinkeln att samhället blivit kallt om man kan vara död i 4 månader utan att någon saknar en. Dessa fall har till synes inget samband, men spåren korsas ändå till slut i en slutdrabbning.

Boken är klart läsvärd och spännande. Böckerna är som alltid bättre än tv-serien/filmen.

Vi får möta Jean Valjean, en fattig skogsarbetare som blir tagen vid ett inbrott i ett bageri där han har tagit ett styckebröd. Familjen hemma svälter, så Jean är desperat efter att hitta något att äta. Det hela slutar med att han blir galjärslav i 5 år, men ett flertal rymningar förlänger hans straff, så Jean sitter sammanlagt 19 år som galärslav.

Efter frigivningen försöker han att hitta ett arbete för att försörja sig, försöker att leva ett laglydigt liv, men samhället är inte förlåtande. En gång i galären, så har man alltid en stämpel på sig.

En förtvivlad ensamstående mamma lämnar sin dotter hos ett värdshuspar, för att själv kunna ta arbete och så småningom hämta sin dotter till sig. Men åren går och den lilla flickan blir illa behandlad av paret.

Det kommer en man till en liten stad, som med sin uppfinning gör byn ekonomiskt blomstrande igen. Mannen blir rik, men behåller det inte själv utan lämnar det mesta till välgörenhet. Till slut blir han utnämnd till borgmästare i staden.

En nitisk poliskommissarie, en utfattig, men rättskaffens ung man, en trädgårdsmästare i ett nunnekloster. Persongalleriet i Hugos roman är rikt och alla dessa människors vägar kommer att korsas. Kanske rättvisa, godhet och sanning till sist kan segra?

Motpolerna är tydliga här; godhet vs ondska, fattigdom vs rikedom, sanning vs lögn. En lömsk figur har ett visst utseende, en ondskefull figur likaså, medan goda människor strålar av ljus och sanning. Typ. Så skrev man ju också tidigare. Dickens böcker är ungefär likadana. Slutet är någorlunda förutsägbart. Spänningen är stor, för även om huvudpersonen lever i trygghet och ro den ena stunden, kan nästa stund var full av vånda och svek. Tvära kast med andra ord, vilket leder till att man inte kan vara helt säker på handlingen förrän i slutet.

Tvära kast, men ingen action - detta är en pamflett i samhällsdebatten. Så länge samhällets lagar och seder tvingar människor till svåra livsöden, menade Victor Hugo att en sådan här bok behövdes. Även om människor kanske inte tvingas till sådana livsöden som de människor gör i denna bok - kanske inte av samma orsaker i alla fall - så finns det fortfarande lidande, orättvisor och ondska kvar att bekämpa även i vår tid.

Man får följa familjen Spinoza under ca 900 år. Som judar är de ett tillåtet villebråd och man får följa deras kamp mot ett samhälle som vill förgöra dom. Familjen Spinoza bär dock på en hemlighet, som vandrar vidare från far till äldsta sonen. Det är vetskapen om hur man kan tilverka en dryck som gör en odödlig. Denna vetskap är förbjuden att srpidas och hemligheten måste bevakas noga. Den samlade visdomen om livet och tillvaron, samt om detta odödlighetens elixir, finns nedskrivet i en bok av en av Spinozas alla lärda män genom århundradena, närmare bestämt Benjamin Spinoza. Men ibland hinner tiden ikapp Spinozas och andra vill lägga händerna på den stora hemligheten.

Gleichmann har ett eget särpräglat språk, som på ytan kan tyckas enkel, men bär på dolda djup. Hans berättarkonst är experimentell och storyn upplagd på ett okonventionellt sätt. Gleichmann väver på ett naturligt sätt in historiska personer och skeenden i sin berättelse, vilket är ett litterärt grepp som ger boken en känsla av autencitet. Odödlighetens elixir är en tjock bok, närmare 600 sidor, men det märker man inte när man läser.

Även om man inte läst böckerna så känner man till Anna Janssons Maria Wern, för man har högst troligt sett filmerna som bygger på Janssons böcker. Nu har författarinnan börjat på en ny deckarserie,som handlar om Kristoffer Bark. Den första boken heter Dotter saknad och handlar om kriminalinspektör Barks sökande efter sin försvunna dotter. Dottern försvann på sin möhippa för fem år sedan och allt sedan dess har Bark letat överallt, frågat ut precis alla personer runtomkring så till den grad att han har kommit att omtalats som den galna polisen. I denna veva får Bark ansvar för ett cold case-fall med stora likheter med försvinnandet av hans dotter och det blir nästan omöjligt för honom att hålla privatlivet skiljt från arbetet. Till råga på allt kräver hans chef att Bark börjar i terapi för att tygla sina vredesutbrott.

Boken handlar om hur arv och miljö kan spela in för hur ens liv blir, vilka skyddsmekanismer som man tar till när verkligheten blir outhärdlig. Det handlar också om bandet mellan förälder och barn och vad som händer när detta bryts.

Jag har gillat böckerna om Maria Wern, men detta är faktiskt snäppet bättre! Intrigen, språket, karaktärsbeskrivningarna, humorn - allt stämmer, är trovärldigt, fastnar. Det är inte ofta man stöter på sådana härhelgjutna deckare, lite mer "gammaldags", den stilen som jag tycker om - inte som det är mest nu för tiden, s k spännigsromaner, inte riktiga deckare av det gamla snittet.

Spänningen hålls vid liv ända till slutet, som kommer med en oväntad upplösning som gör att man inte förrän de sista sidorna vet vem som är den skyldige. Ett fantastiskt upplägg! Läs den!

Till staden Kars kommer en man som bara kallas Ka. Han är poet och har levt i exil i Tyskland. Ka är utsänd av en tidning för att skildra en våg av självmord bland unga kvinnor. Men pga av ett omfattande snöoväder sp blir hela byn isolerad från omvärlden och Ka har inga möjligheter att lämna byn. Samtdigt är det valkampanj i byn och islamisterna går mot seger, men byn skakas av politiska motsättningar och Ka får mer material till sitt reportage än han räknat med.

Språket är lågmäld, liksom berättelsen, men ändå är romanen liksom en litterär mistlur. Jag förstår varför Pamuk fick priset. Jag tycker också att han är en av få Nobelprisförfattare som är läsbar. Jag tror ni förstår vad jag menar. Därför tycker jag ni ska läsa den här boken. Läs även andra böcker av Pamuk, ni blir inte besvikna!

Vi får följa Coriolanus Snow när han förbereder sig som mentor inför det tionde Hungerspelet. Han ska snart ta examen och mentorskapet ökar hans chans till att få ett stipendium för vidare universitetsstudier. Under slåttercermonin tilldelas mentorerna sina respektive spelare. Snow blir chockad när han upptäcker att han har blivit mentor för den kvinnliga deltagaren från Distrikt 12. Ett förnedrande uppdrag för en Snow. Nu ligger mentorns och spelarens öde i varandras händer och de måste lita på varandra för att överleva, för spelaren rent bokstavligt. Men Snow börjar få känslor för sin spelare och tummar lite på reglerna. Detta ska få oanade konsekvenser för dem båda.

Precis som med trilogin om Katniss så är den här boken en spännande berättelse från första sidan. Man får en inblick i hur den blivande presidenten för Panem har formats, vilken betydelse strävan efter ära och makt har haft i hans liv och vilket pris han har betalat för det, vilka konsekvenserna blivit. Collins vill få oss att börja tänka på vad man själv är beredd att betala för ära och makt, för pengar och prestige, för omsorgen om ens närmaste, för bevarandet av minnena av nära och kära. Och kan vi alla kanske ha en Snow inom oss? Hur kommer han fram i så fall, under vilka omständigheter? Alla är vi förmögna till att begå onda handlingar, men gör det en till en ond människa då?

Författaren diskuterar även behovet av kontroll och det sk samhällskontraktet, behovet av en civilisation, ett organiserat samhälle och betydelsen av dess frånvaro. Denna bok tycker jag är mer filosofiskt inriktad än Hungerspelstrilogin men å andra sidan behövs nog det också eftersom syftet är att ge en bild av Coriolanus Snows utveckling mot vad som komma skall. Att boken är mer filosofiskt diskuterande betyder inte att det saknas spänning; man slukar sidorna och de nästan 500 sidorna går snabbt att läsa.

Tyskungen är Camilla Läckbergs femte roman om författaren Erica Falck och polisen Patrik Hedström i Fjällbacka. Den här gången är det Ericas egna familjehemligheter som kommer upp till ytan.

En varm augustidag hittas en gammal man död i sitt hem i Fjällbacka. Obduktionen visar att han blivit ihjälslagen med ett enda slag från ett tungt stenföremål och att han dog redan i juni. Att ingen upptäckt dödsfallet beror på att mannen var något av en ensling och att den bror han delade huset med har varit bortrest hela sommaren. När Erica får höra talas om mordet blir hon bestört. Sedan hon börjat läsa sin mors dagböcker har hon nämligen upptäckt att modern umgicks i samma kretsar som den mördade mannen under andra världskriget. Dessutom sökte hon själv upp honom före sommaren för att fråga om en nazistmedalj hon hittat i sin mors kista uppe på vinden. Kan hon själv ha satt igång ett händelseförlopp som ledde till mord? Erica fortsätter att läsa moderns dagböcker och upptäcker att Elsy varit med om fruktansvärda upplevelser. Dramatiska, sorgliga händelser som förklarar varför hon var oförmögen att knyta an till sina döttrar. Trots att Erica egentligen borde skriva på sitt nya bokmanus kan hon inte låta bli att gräva djupare i fallet. Och trots att Patrik precis inlett sin pappaledighet dras även han in i utredningen. Många frågetecken kvarstår. Vad var det som väcktes till liv när Erica sökte upp den mördade mannen?

Detta är en av få böcker jag läst av Läckberg och jag tyckte den var bra, helt klart läsvärd. Intrigen var inte förutsägbar, men ändå enkel. Passar som läsning en varm sommardag i hängmattan eller på stranden.

Sofie Sarenbrants senaste Emma Sköld-deckare heter Mytomanen (Bookmark Förlag, 2020).

Den här gången måste Emma och hennes kollegor möta fruktansvärda scener när en pojke hittas mördad i en motionsslinga i Bromma. Han är helt sönderslagen och går nästan inte att definiera. Den som hittar pojken är ingen annan än hans idrottslärare, som uppför sig lite märkligt. Har han något att dölja?

Men det finns fler som verkar misstänkta, bl a några ungdomar som tidigare har rånat andra ungdomar i Bromma. Dessutom verkar en del lärare ha något att dölja. Kan dom ha med mordet att göra?

Några av Emmas kollegor kämpar med privata händelser och detta påverkar deras kompetens i arbetet. Så hittas en pojke till mördad på samma våldsamma sätt. Vad är det som händer egentligen?

Det här är en något annorlunda Sköld-deckare eftersom upplägget skiljer sig åt. Jag kan inte säga mer än så för då spoilar jag allting. Kanske är det detta som gör att jag inte tycker att den här boken hör till Sarenbrandts starkaste? Jag får en känsla av att författaren kör lite på tidigare segrar s a s. Med detta sagt måste jag ändå säga att jag fann romanen spännande; en stark Sarenbrandts-roman men som sagt inte hennes starkaste.