Eva Boström

Jag blir så upprörd när jag läser boken. Det blixtrar i mitt inre och jag blir illamående. Jag kommer ihåg från min uppväxt hur folk i mitt lilla samhälle talade illa om samer. Så mycket avundsjuka, så mycket rädsla. Det gjorde mig illa berörd då och det gör mig illa berörd idag. Det är viktigare än ord kan förklara att same-fientligheten och rasismen lyfts, speciellt eftersom folk inte förstår att det fortfarande händer.

Och hur mästerligt Ann-Heléne Laestadius gör det. Hon tar händelser som fortgår i Sápmi och fogar in dessa i en berättelse som berör och upplyser. Det är skickligt skrivet. Hon beskriver hur det känns när renarna dödas, så jag kan känna det i mig. Hon levandegör frustrationen över att polisen inget gör. Ilskan och hopplösheten som blandas.

Men även stolthet över över den man är och vad man tillhör lyser fram genom sidorna. Kärleken till platsen, naturen, djuren och familjen. Det vardagliga får ta plats, utan att för den skull dra ner på spänningen som driver läsaren vidare i berättelsen. Jag läser nästan andlöst vidare.

Jag hoppas att Stöld både nomineras till Augustpriset och vinner det. För den är makalöst bra både till form och innehåll.

Det är en lika ljuvlig historia som omslaget lovar. Visst är det smärta med i berättelsen och sorgliga bitar, men samtidigt en berättelse som får hjärtat att smälta.

Berättelsen växlar mellan första världskriget då man får följa Vivienne som tillsammans med sin syster tar värvning som ambulansförare i Frankrike och andra världskriget då Vivienne som tar emot ett evakueringsbarn från London. Jag får se krigen ur ett annat perspektiv och boken kombinerar alltså det bästa av två världar - en gripande berättelse att uppslukad av och en möjlighet att lära sig något nytt.

Vill man ha effekten av barn som lyssnar på helspänn, så ska man välja denna fantasifulla och spännande berättelse. Författaren lyckas få till en magisk stämning, som man inte kan låta bli att älska.

Berättelsen i sig är inte så julig, men den utspelar sig i juletid. Hursomhelst passar den ändå helt fantastisk i formen av julkalender. Den är förtrollande och kommer få dagarna fram till julafton att gå fortare. Det enda svåra är att hålla sig till att bara läsa ett kapitel per dag. Barnen kommer definitivt tjata på att man ska läsa mer.

Lizzy rymmer från sin familj, när de inte har vett att uppskatta allt det hon gör för dem och dessutom lämnar de henne ensam den kväll de skulle ha klätt julgranen tillsammans. Hon åker till bästa vännens strandhus och tar en paus från allt. Där möter hon andra som har sina problem i juletid.

Veronica Henry har skrivit julfeelgood där det inte är för sockersött. Visst är det igenkänning med hur övermäktigt allt kan kännas. Men samtidigt är det hoppfullt och en värme i det hela.

Det är en trivsam läsning på brittiskt Veronica Henry-vis. Hon skildrar det så livfullt att julkänslan direkt infinner sig.

Aldrig har jag behövt skratta så mycket som nu. Det är precis då som Christoffer Holst levererar i sin underbara feelgooddeckare.

Christoffer har en fantastisk förmåga att skildra situationer ur ett humoristiskt perspektiv, som är klockrent och fyndigt. Jag skrattar högt när jag läser. Det är så roligt att jag bara är tvungen att dela med mig citat till min sambo, även om jag kanske sabbar boken lite för honom. Det är helt enkelt för bra för att hålla för mig själv. Och delad glädje är ju dubbel glädje, eller hur?

Jag tycker även att Christoffer i denna tredje bok om Cilla Storm verkligen har fått till en mysdeckare. Det är spännande, men ändå trevlig läsning med all mat- och miljöbeskrivning. Allt toppat med den härliga humorn.

Kalla, vita vinternätter är först ut bland julromanerna i år. Jisses vilken bra början!

Jag kunde inte låta bli att sätta mig och läsa boken direkt. Jag var inte beredd på hur den skulle drabba mig!

Jag tänkte innan jag började läsa den att det skulle vara en bok som passade för högläsning i min 5:a. Aldrig har jag haft mer rätt. Därför kommer jag i januari starta högläsningen av denna viktiga bok. Ett ämne som kanske upprör några föräldrar, men som jag känner så starkt att det inte få vara tyst om. Ämnet är föräldrar som mår psykiskt dåligt.

Mina elever vet att jag inte är rädd för att prata om svåra saker, men det underlättar enormt att prata om det svåra (med en förälder som mår dåligt och som man är rädd ska ta sitt eget liv) om man har något neutralt som en berättelse att utgå ifrån. Jag tror och vet att hjälper ingen att försöka tiga ihjäl det här. Det ska ut i det öppna. Och med en sådan här utmärkt bok blir det mycket enklare för mig som lärare (eller för en vuxen) att prata om ämnet på ett naturligt sätt.

Cina Friedner har skrivit en berättelse som känns äkta. Hennes beskrivningar och dialoger skulle kunna vara hämtade från någon klass jag haft. Det är verklighetsnära. Författaren har hittat detaljerna som gör att barnen i mellanstadiet kommer känna igen sig i.

Mitt varmaste och djupaste tack går till Cina Friedner för att hon vågade ta sig an detta ämne.

Vilken mysig bok! Illustrationerna är charmiga och berättelsen likaså. Det här är en fin berättelse att läsa innan jul, medan man väntar på att tiden ska gå. Man blir alldeles jul-varm av den.

Shetlandsponnyn Pytte får lära sig om julen från de andra hästarna. Men när stallägaren jobbar sent och inte orkar fixa jul, kommer Pytte på att han ska ordna så det blir jul. Tillsammans med hästen Sonja ger de sig ut i natten för att fixa julfint. De får oväntad hjälp av någon.

”När Johan fick en liten kalv” är en rar berättelse, som börjar sorgligt men som slutar ljust.

Astrid Lindgren är mästerlig på att skildra känslor så att man upplever dem. Jag sörjde till exempel den döda kon med Johan och tyckte så synd om honom.

Det var första gången jag läste den, men tydligen kom den ut i en antologi redan 1951. Vad roligt att få upptäcka nya Astrid Lindgren berättelser.

Det är så skönt att få vara med Philippa och Bianca i Järvsö, bland all snö. För visst är det något speciell med snö, som ger julstämning.

Jag tycker också mycket om att kapitlen varvas mellan tonåringen Bianca och henne mamma Philippa samt att man följa deras relation.

Att temat är att Philippa flyr storstadens hets för att komma underfund med sig själv och sitt liv, funkar extra bra i dessa hektiska tider. Den mysiga landsbygdsromantiken blir extra mysig.

Aldrig har jag varit mer ledsen över att en triologi tar slut. Anna Bågstam avslutar verkligen på topp, med en bok som jag inte vill ska ta slut.

Harriet kommer för alltid ha en plats i mitt hjärta. Hon har något djupt mänskligt över sig och en komplexitet som man som läsare kan känna igen sig i. Faktum är att jag har tyckt så mycket om att tillbringa tid med Harriet, att jag tror på riktigt att jag kommer att få abstinens av att inte få hänga med henne. En lösning på detta problem är kanske att läsa om triologin när längtan blir för svår.

Så har vi dilemmat att Mörkermannen var så spännande att jag läste fortare än vad jag borde och ville. Samtidigt är jag likväl tacksam för en berättelse som skapar sådant lässug i mig att det blev så.

Jag ser med förväntan fram emot vad Anna Bågstam kommer med härnäst. Vad det än blir, är jag säker på att det blir bra.