Eva Boström

Om man vill läsa en bra Feelgoodroman i höst, rekommenderar jag att man plockar upp ”Mitt hemliga liv”.

Jenny Fagerlund berättar sin historia med värme och med kärlek till sina karaktärer. Moa är ömsint skildrad och jag tycker mycket om henne. Jag hejar på henne och följer hennes utveckling med spänning.

Jag älskar också att läsa om lägenheten, som Moa ärver av sin farmor. Den är skildrad, så att det känns som att jag kliver in i den när jag läser. Jag upptäcker den med Moa och lämnar både den och Moa motvilligt när jag måste stänga boken och sluta läsa.

Jenny Fagerlund kan sannerligen det här med Feelgood.

”Vardagshjältarna och trollkarlen Tyst” är en utmärkt bok att läsa för att få barn att börja tala om saker.

Det är en spännande och fantasifull berättelse, som är smart uttänkt och berättad. Den handlar om tre syskon som alla har sina problem och som känner att de har saker att berätta, men att föräldrarna inte lyssnar. Trollkarlen Tyst gillar inte när man pratar om känslor och därför trollar han bort föräldrarna, när barnen råkar önska bort föräldrarna. Därför måste de tre barnen åka till Trollkarlens rike och försöka få hem sina föräldrar. De möter utmaningar på vägen, som får dem att växa.

Det märks att bilderna och berättelsen är genomtänkt ur ett normperspektiv, allt i från hudfärg till att alla får vara ledsna oavsett ålder och kön. Det gillar jag.

Jag är så glad över ”Mer väsenologi”. Första boken var en toppenbok och både jag och mina elever längtade efter mer. Lyckan var verkligen gjord när denna kom. Första boken kunde inte ha fått en bättre uppföljare.

I boken får man möta 13 st väsen, som t ex gruvrå, lyktgubbe och nattkorp. Först är det en finfin beskrivning av väsendet och sedan en kuslig sägen och därefter fakta i berättande form, allt inramat av stämningsskapande illustrationer. Perfekt upplagt för slukaråldern. Man måste ju bara gilla den extra mycket, eftersom den lockar de som helst tycker om att läsa fakta, att läsa berättande texter också.

Aldrig har det varit härligare att få återse en karaktär och en miljö, som Karin Adler i Marstrand.

Ann Rosman har den gudabenådade gåvan att berätta fängslande historier, både nutid men framför allt dåtid. Jag fullkomligt älskar att befinna mig i hennes berättelser. Det går inte annat än att bli intresserad av historia. Ann Rosmans passion för ännet gör att berättelsen kommer till liv och det smittar av sig.

Nu önskar jag bara att jag hade boken oläst, så jag kunde läsa den igen för första gången.

”Skräcktimmen” innehåller skräcknoveller, som verkligen ger kalla kårar. Det här kommer jag sätta i händerna på de barn som säger att de vill ha läskigt på riktigt.

Illustrationerna är helt fantastiska. De utstrålar skräck och förstärker det otäcka. Det kan nog vara bra att inte läsa boken just innan man ska sova.

Med en intressant början var ”I lögn och lust” en berättelse som var mycket lätt att komma in. Två kvinnor möts i Marocko och upptäcker att de har något omvälvande gemensamt.

Berättelsen fortsatta att vara omväxlande underhållande, sorglig och rolig med trovärdiga personporträtt. Det är en feelgoodroman som både berör och ger eftertanke.

Denna kapitelbok berättar om händelser i förskoleklass, samtidigt som berättarfokus flyttas mellan olika personer i klassen. Personer som alla har sina egenheter och sätt, precis som det är i en grupp med barn.

De olika delarna hakar i varandra och texten flyter på fint, även om huvudpersonen ändras. Det fungerar förvånansvärt bra, dels tack vare att varje ny del inleds med en bild som visar vem det handlar om.

Jag är imponerad!

Boken är perfekt att läsa högt för att barnet ska få veta hur det är i förskoleklass, även om vissa saker kan skilja sig åt. Speciellt bra för barn som är oroliga att börja skolan.

Det är också en bra bok att läsa när man går i förskoleklass för att prata om olika saker, t ex hur får man vänner. För att skapa förståelse för att vi är olika varandra.

Med andra ord en riktigt bra bok att inhandla inför skolstarten.

Berättelsen väckte glömda mardrömmar hos mig. Jag städade nämligen på ett sjukhus på somrarna i tonåren och då så även källaren där omklädningsrum fanns, inklusive bårrummet. Jag kan ju säga att det var många dagar hjärtat slog lite extra snabbt där nere.

Dessa miljöer passar med andra ord väldigt bra att förlägga en skräckroman i och Sebastian Avindell förvaltar det mycket bra. Det ryser härligt i kroppen när jag läser kulvert-scenerna. Vilken härlig bladvändare!

Vilken formidabel författare Emma Donaghue är. Den här ömsinta, fina berättelsen om den gamle Noah som måste ta hand om 11-årige Michael, letar sig in i hjärtat på läsaren. Jag har faktiskt svårt att släppa taget om den. Jag vill fortsätta läsa om de två och jag vill fortsätta njuta av Emma Donoghues hantverk.

Det är både roande och tänkvärt. Tala om att verkligen få gå i någon annans skor och lära sig något viktigt. För den här boken handlar om en sorts ätstörning, som annars inte brukar få ta plats i böcker.

Selma är en karaktär som man känner allt mer för, ju mer man läser. I början gillade jag inte henne, men i slutet var det sorgligt att stänga boken och inte få hänga med henne.

Bokens andra huvudperson, Eva-Lisa, som blivit lämnad av sin vidrige man och som kämpar med att få ihop vardagen för sig och sin tonårige son, ger ett fint komplement till berättelsen.

Så summa summarum, jag tyckte väldigt mycket om denna pärla till feelgoodroman.