Eva Boström

Jag blir så otroligt glad när en boks vackra yttre speglar hur bra innehåll det är. Jag hann bara ett par sidor in i boken innan jag förstod vilken pärla Någonstans brister himlen är.

Miljöbeskrivningarna av fisket och Bohuslän var det första som fångade mig. Jag kunde höra måsarna och känna de hala fiskarna. Jag kunde känna lukten av sälta.

Sedan så blir jag fångad av trettinårige Elis kärlek till sin storasyster, som försvunnit, samt tagen av mammans död. Jag hänger med på Elis färd för att hitta sin syster och ser en gången tid genom hans ögon. En fascinerande beskrivning av 1920-talet.

När jag slår ihop boken tänker jag att vad än Erika Olofsson Liljedahl skildrar, så gör hon det på milt och vackert sätt. Det är en gåva att få läsa den.

Jajamän. Redan i prologen var jag fast. Det var en riktigt filmisk början och mycket spännande. Frågorna virvlade i mitt huvud. Vem var det som grävde? Varför just nu? Varför just hon? Vad har hon för relation till byltet?

Jag är, efter de inledande kapitlen, även helt fast i relationsdramatiken. Anne-Lie Högberg har en fantastisk förmåga att porträttera människors känslor, så att de känns och man får en förståelse för personerna. De som hon skildrar i boken är helt vanliga människor med vardagliga problem. Det gör dem lätta att relatera till. Samtidigt tycker jag att det också gör det väldigt intressant. Det blir spännande att läsa om personerna och se hur de tacklar sina problem.

Berättelsen utspelar sig i Bålsta. Jag älskar att få läsa en bok där jag känner igen mig. Det är kul att hitta de olika markörerna för platserna där. Författaren lägger dock inte in för många, så att det blir exkluderande för de som inte varit i Bålsta.

Det här är definitivt Anne-Lie Högbergs bästa bok hittills. Man varken vill eller kan släppa den ifrån sig, när man börjat läsa.

Redovisningsavdelning Marviken är en mycket spännande bok. Dels på grund av temat i boken, som ger en hel del att tänka på. Lars Wilderäng är ypperlig på att skildra något som känns möjligt.

Dels för att den är en riktig actionthriller. Eller kanske man ska kalla den en technothriller, eller agentthriller eller varför inte sciencefictionthriller. Och då kommer vi till anledning tre, för Lars Wilderäng har blandat ihop flera genrer i en och samma bok och fått ihop det på bästa sätt. I och med det blir det en historia som är både speciell och intressant. En berättelse som jag älskade att befinna mig i.

Det här är en serie som jag blivit förtjust i. Allt kretsar kring en begravningsbyrå, men det är feelgood-igt och inte så mörkt som man kan tro. Fast å andra sidan är det, tack och lov, inte heller för sockersött.

Femte delen om begravningsbyrån Tranan förstärker vad jag redan tyckt innan. Det är mysig läsning, allt från småstadskänslan till den varma tonen i berättelsen. De färgstarka karaktärerna har blivit goda vänner och jag vill bara ha mer och mer av den här världen. Precis den verklighetsflykt man önskar sig en regnig höstdag.

Här är en charmig historia som utspelar sig kring en hiss och diverse udda karaktärer. Jag tyckte speciellt om att läsa om hisskötaren Deepak och hur skötte den manuella hissen.

För mig blev det en lättsam läsning som gjorde gott i hjärtat.

Vilken ynnest att få läsa en deckare som man älskar direkt från prologen. Olivier Norek är en författare som kan fånga sin läsare direkt och hålla kvar det boken igenom. Det står ”fransk deckarsuccé” på omslaget och blir inte detta en succé i Sverige är det något som är fel någonstans.

Och märk väl, då inte hos författaren. För han gör alla rätt. Jag vet inte en enda sak som skulle kunna göra det bättre. Det är en mycket intressant karaktär. En spännande polisgåta. Målande miljöbeskrivningar.

Det enda jag vill är sluka alla författarens andra böcker. Översätt nu, snälla!

”Pappa Monstersson fyller år” är del 13 i den uppskattade serien om familjen Monstersson. Det är en sådan trivsam och snäll berättelse, som det är omöjligt att inte tycka om. Man blir varm inuti och känner sig snällare efter att ha läst den.

Detta är femte boken i en serie och i denna börjar Nina ettan. Hon ska även bli storasyster, vilket är bra eftersom hon är less på att alltid vara minst.

Det finns mycket att känna igen sig i, som syskonrelationen, vänskapsrelationer och diverse saker som händer under en skoldag. Den är träffsäker i skildringen av det vardagliga. Det är därför en utmärkt bok att läsa högt för barn som går i ettan.

Ibland kommer det en bok som överraskar. Jag hade inte alls väntat mig att den här boken varken skulle vara den här typen av bok eller att jag skulle möta en spännande ny deckaridé. Jag gillade också verkligen kriminalassistent Chandi. Hon var intressant och stod ut.

Det måste här vara årets mest oväntat positiva läsupplevelse. En debut som lovar gott inför framtiden.

Det är som att det sprider sig ett solsken i mig när jag läser boken. Debbie Johnson vet precis hur man skriver Feelgood. Dessutom gör hon en sak jag verkligen älskar. Hon skriver en serie utifrån en plats och låter olika personer komma till tals i de olika böckerna. I bakgrunden får personer från andra böcker förbi skymta förbi, både redan skrivna och kommande.

Det är en bok som ger ljus åt det stundande höstmörkret.