Emma S

M Train av Patti Smith är en samling essäer om allt möjligt. Om konst, litteratur, kärlek, livet, cafébesök, avlägsna platser och konsten att skriva om allt och ingenting. Patti beskriver själv boken som ''en personligt färgad berättelse med diffus tidsram''. Det är en perfekt beskrivning, för bokens tidsam är till en början förvirrande och stundvis svår att greppa. Som läsare undrar jag när exakt händelserna som Patti skildrar inträffade. Äger de rum i nutid, för fem eller tjugo år sedan? Det i sig är inte särskilt viktigt, men oavsett är det imponerande hur väl tempus skiftar.

Patti skriver med sån trovärdigt att jag omöjligt tvivlar på att en enda rad inte har hänt på exakt det sätt som hon beskriver. Beskrivningarna är målande, träffsäkra och fyllda med sån kärlek och värme. Säkert kryddar hon berättelsen (som vilken författare som helst), men jag får verkligen intrycket av att hon minns varenda detalj ur sitt liv.

Patti beskriver sitt eget läsande som att hon kan leva sig in fullständigt i en bok, men efteråt inte minns vad den handlade om. M Train är för mig, på sätt och vis, en sådan bok. Jag älskar språket och den atmosfär den utstrålar, men är däremot skeptisk till huruvida jag faktiskt kommer minnas berättelserna i sig. Men vet ni vad? Det spelar faktiskt ingen roll. Patti skriver så himla fint och det är allt som spelar någon roll.