Malin Rimby

Amy Snow växer upp på herrgården efter att husets dotter Aurelia hittat henne som spädbarn, utlagd i snön i skogen. Aurelias föräldrar avskyr barnet och vill inte se henne, varvid hon växer upp i köket med tjänstefolket. Men Aurelia lyckas få henne som studiekamrat och kammarjungfru och ser henne mer som en älskad liten syster. När Aurelia dör, endast några och tjugo år, slänger föräldrarna ut Amy med endast det lilla arv hon fått av Aurelia. Som inkluderar ett hemligt paket och ett brev med en gåta. Amy följer brevet och får ytterligare gåtor, lämnade av Aurelia, på samma sätt - men mycket klurigare - som de skattjakter hon gjorde åt Amy när de var yngre. Och i slutändan finner hon skatten Aurelia lämnat, men inte förrän hon fått smaka på ett helt annat liv än hon hittills levt.
***
En mycket trevlig berättelse där både Amy och läsaren fick gnugga geniknölarna, men också prova på livet i Baths societet. Absolut läsvärd!

May är föräldralös och i sin kamp för överlevnad stjäl hon en bit bröd, men fångas in och sätts i fängelse. Till skillnad från de andra flickorna döms hon inte till döden, utan till ett liv som Sin Eater - syndätare. Men eftersom de uppätna synderna bärs av Ätaren vill ingen varken se eller röra henne, hon blir en paria. Hon hittar rätt på den befintliga Ätaren, som låter henne bo i huset och följa med på uppdragen. Utan ord från någon av dem börjar May sin upplärning. En dag blir de kallade till slottet och lyssnar på en hovdams syndabekännelse. Ätaren meddelar vilka födoämnen som ska tillagas för de olika synderna, men när det är dags att Äta vägrar hon. På kistan finns ett hjorthjärta, betecknande en synd som inte erkändes. Den gamla syndätaren fängslas och May tar över. När hon märker att den gamla kvinnan torterats till döds och ännu ett hjorthjärta dyker upp börjar May undersöka vad som ligger bakom det hela.
***
Boken beskrivs som en blandning mellan "A Handmaid's Tale" och "Alice i Underlandet" - vilket jag inte förstår. 🙃 Det är snarare en deckarhistoria i ett alternativt 1500-tals-London. Visserligen en lite banal deckare om man enbart ser den biten, men den blir väldigt fascinerande med en tonårig utstött flicka (som inte talar) som huvudperson och med syndätardelen som tillägg. Jag hade väldigt svårt att lägga den ifrån mig!

"I natt drömde jag att jag kom till Manderley igen." En berömd första mening. Och den drar in en i berättelsen om Manderley och hur berättelsens jag (som aldrig nämns vid namn, mer än när hon gift sig och då är "den andra fru de Winter") kommer att hamna där. En ung fattig kvinna som möter den rike änklingen Maximilian de Winter när hon arbetar som sällskapsdam åt fru Van Hopper i Monte Carlo. Hur hon kommer till Manderley med förhoppningen att göra det till sitt och att leva lycklig där med sin Maxim. Men hushållerskan fru Danvers låter henne förstå att det är omöjligt - herr de Winter är fortfarande kär i sin första fru, Rebecca. Vars ande fyller alla rum och skrymslen, trots hennes tragiska bortgång för ett år sedan. Något som ytterligare bevisas efter den hemska händelsen på maskeradbalen...
***
Jag trodde den här berättelsen skulle vara i samma skräckgenre som du Mauriers "Fåglarna", men det är den inte. Men den är mörk. Och man inser att "skenet bedrar", allt är inte alltid vad det ser ut att vara. Bokens jag har livlig fantasi och jag känner igen mig i hennes "...och när jag gör si kommer han att göra så och då ska vi ditten medan de gör dutten...". Hennes naivitet och förmåga att dra förhastade slutsatser (vilket inte är förvånande eftersom hon bara får bitvis information) är vitala för berättelsen, men de är inte överdrivna eller gör att man retar sig på henne. Tvärtom. En mycket bra bok och verkligen en klassiker. Läs den om du inte gjort det!

Alla tycker det är kul att få något annat än reklam och räkningar i brevlådan. Så även om portot kanske är lite väl högt - skicka ett handskrivet brev eller ett "bara-för-att"-kort till den person du vill glädja.

Idag - samernas nationaldag - har jag läst Elin Anna Labbas "Herrarna satte oss hit". En bok om myndigheternas tvångsförflyttning av samer på 20- och 30-talen, till följd av att nationsgränserna fastställdes. Varje kapitel innehåller en berättande del om familjerna som flyttades, transkribering av intervjuer samt Labbas egna tankar och upplevelser när hon försöker finna sin egen historia. En mycket stark och viktig bok!

Adeline vill inte gifta sig. Hon har ju inte levt klart, upptäckt saker, sett sig om. Och när föräldrarnas gud inte lyssnar ber hon till de Gamla Gudarna, som gamla Estele berättat om. Offrar allt hon har av värde. Men kvällen för giftermålet kommer och inget har hänt. I ett sista desperat försök springer hon till skogs och ber och ber och... Hon skulle ju inte be till makterna som kommer med Mörkret, men plötsligt var det mörkt. Och hon lovar bort sin själ mot att hon ska få leva utan att bindas till någon till dess att hon är nöjd. Men Mörkret har sina knep - och att inte bindas till någon betyder även att de inte minns dig...
300 år senare möter Addie Henry. Och han minns...
***
En tegelsten där berättelsen pendlar mellan dåtid och nutid och har en väldigt fascinerande "approach". Hur lever man i 300 år utan att någon minns en? Kan man lura Mörkret? Vad är en själ värd? Boken var väldigt svår att släppa och slutet var oväntat, vilket jag gillar starkt.

Diana Gabaldons bokserie som börjar med "Främlingen" ("Outlander" i original) ger många timmars läsning. De hittills åtta utgivna (två till är tänkta att komma) är alla tjocka som tegelstenar och sprängfyllda med skotsk, fransk och amerikansk historia - blandat med kärlek (och sex, jo), spänning, humor och tårfyllda stunder.
Naturligtvis finns delar som är lite segare (8 * ungefär 1000 sidor kan ju inte vara på topp jämt), men tar man sig bara förbi dessa är pulsen snart uppe igen (av många olika orsaker).

TV-serien, som är inspirerad av böckerna, är bra - men böckerna är alltid bättre, så även här. ;)

Boel är bibliotekarie med författardrömmar. Hennes make Erland är mellanchef sen 20 år och drömmer om att ta över som VD när den nuvarande bestämmer sig för att pensionera sig. Boels drömmar kommer närmare tack vare en skrivarkurs hon får I present av Erland. Erlands går i kras pga en okänd yngling med backslick. Så han försöker förbättra Boel framtid istället - genom att lobba för deckare snarare än feelgood. Samtidigt som han get sig den på att få grannhunden att sluta pinka på hans grindstolpe.
***
Titeln och inledningen får en att tro att det är Boel som är bokens huvudperson, men det är snarare Erland - och det är inte helt fel. Morden från serierna om Ester Karlsson och Falsterbo-gänget lyser dock med sin frånvaro, men inte heller det är fel. Det är helt enkelt en trevlig historia med en grå, lätt pinsam (men man hejar på honom) medelålders man i huvudrollen. Och visst vill jag veta hur det går i lanseringen av hans Deckardrottning. Och händelsen med struts-Carina...

En mattermos är mycket bra att ha - även om man inte är ute i naturen. Vår har använts mest av dottern som var tvungen att gå på balettlektioner direkt efter en lång dag i skolan.

Promenader, träning, dammsugning, trädgårdsarbete - you name it. Allt blir mycket trevligare med en rolig/spännande/intressant/tankeväckande bok i öronen!