Angelica Janderå

Jag tyckte om allt med boken. Jag älskade den klaustrofobiska känslan jag fick av den övergivna staden, av naturen som tagit över byggnader och gator. De tomma husen där det ser ut som att människorna bara rest sig upp och försvunnit ut får mig att rysa. Att inte veta vad som hände med staden är obehagligt. Desto mer obehagligt när Alice och hennes team börjar höra och se saker de inte kan förklara. Gatorna känns smalare för varje kapitel och husens väggar kryper mer inåt för varje sida och ger känslan av att vara instängd och inte kunna ta sig därifrån. Genom att växla mellan nutid med filmteamet på plats och dåtid när staden var befolkad växer historien fram bakom orsaken till att staden övergavs och orsaken är inte trevlig direkt.

Under flera årtionenden mördar Träskmannen kvinnor och spikar sedan brutalt fast dem i golvet. I Skuggjägaren följer vi Elsie på 40-talet, Britt-Marie på 70-talet, Hanne på 80-talet och Malin i nutid som alla arbetar inom polisen med att hitta Träskmördaren.

Det här var en fullpoängare. Det är väldigt intressant att följa kvinnor i under olika årtionden och hur polisyrket för kvinnor har sett ut och utvecklats genom åren. Det är så skickligt berättat där kvinnorna smyger in i varandras delar i boken och det blir som ett riktigt pussel. Det är gamla sår som inte läkt, svek och ouppklarade spår som vävs in de olika karaktärernas berättelser. Jag tyckte det var riktigt bra. Jag har bara läst Dvalan som är den del i serien som gavs ut innan Skuggjägaren. Några namn återkom i denna och vissa händelser nämns som troligtvis har berättats i de första delarna i serien. Jag anser dock inte att man behöver ha läst något ur serien innan, även fast jag nu är bra sugen på att läsa de två första delarna.

Den här boken innehåller mycket sorg. Sorgen över en förälder som lever men inte kommer ihåg sitt eget barn och ångesten över att det ska hända en själv. Författaren gestaltar väldigt bra känslan över att vara ensam trots att man omringas av människor som står en nära. Jag får lite ångest när jag läser för vilken fruktansvärd känsla det måste vara att ens mamma eller pappa plötsligt inte längre minns en. En bit in i boken inger den ändå hopp och jag har en bra känsla i magen efteråt trots det sorgliga i handlingen. En väldigt tänkvärd bok.

Precis som de andra böckerna i Huskvarna-sviten är även denna helt underbar. Jag älskar att få följa både Lollo i nutid och Lydia i dåtid. Lollo bor och arbetar i samma hus som även finns med i de andra böckerna i serien. Även de andra karaktärerna är personer som man känner sen tidigare böcker, det är roligt att få återse karaktärerna i böckerna och att få fortsätta följa dem.
Författaren bygger upp två intressanta och fina historier som hon snyggt väver ihop på slutet.

En härlig feelgood som utspelar sig på en fiskarö vid havet. Hit flyttar Polly efter att hon blivit av med sitt jobb, pojkvän och bostad. Hon flyttar in ovanför ett nedlagt bageri och börjar baka bröd. På ön finns fiskaren Tarnie, biodlaren Huckle, den sura bagaren och även Pollys hyresvärd mrs Manse, den mycket charmiga lunnefågelungen Neil och ett gäng andra mer eller mindre härliga karaktärer.

Miljön vid havet, det lilla samhället som inrymmer precis det som behövs och människornas beroende av havsnivån som avgör när de kan ta sig till fastlandet och inte tycker jag är gemytlig och charmig. Jag gillar Polly och verkligen älskar hennes lunnefågel Neil som hon oväntat adopterar. Det som tyvärr stör läsningen är att när någon höjer rösten SÅ SKRIVS DET MED STORA BOKSTÄVER, SÅHÄR. Jag föredrar utropstecken och beskrivande ord att använda istället.

Den här berättelsen tar andan ur mig. Helt otroligt vad denna kvinna kan skriva böcker. Ödesmark är om möjligt ännu bättre än debutboken Silvervägen.

Även i denna bok är miljön Norrland med dess djupa skogar och blöta marker som inte tvekar för att dra ned människor både kroppsligt och psykiskt i vätan och grönskan. Tomma ödsliga gårdar som skriker av förfall och bortglömdhet. Blodsband är i dessa trakter det som gör att allt rasar, som tvingar bort allt förstånd och förnuft, som tvingar en kvar när det enda vettiga vore att fly. Jag har känsla av panik och klaustrofobi även när jag läser denna. Det är så vansinnigt spännande. Det är dyster läsning som inte bringar mycket hopp förrän slutet kommer men med ett vackert målande språk är läsningen verkligt njutbar.

Norrland är en fantastiskt bra miljö att förlägga en psykologisk spänningsroman som denna i. De stora avstånden från en bebodd stuga till en annan, de djupa skogarna, sjöarna och vattendragen. En plats som gjord för att sluka försvunna flickor och få en desperat man att varje natt ge sig ut för att leta efter en av dem, sin dotter.
Uppgivenheten, den spritfyllda ångestväckande atmosfären kring en flicka som ständigt tvingas iväg på mammans eskapader, denna gång till en främmande man i Norrland som ska ta hand om dem.

Det är lättläst, obehagligt och vackert. Det kryper under skinnet på mig, både av välbehag och olust. Jag blev fast efter första sidan och läste resten i ett svep.

Livet på begravningsbyrån Tranan fortsätter med fler och nya spännande uppdrag. Men i den här fjärde boken blir jag på riktigt orolig över Tranans framtid. Ett tag ser det illa ut för Sandra och personalens hårda ansträngningarna som har lett Tranan på rätt spår riskerar att upplösas. Sandra får reda på fler hemligheter om Ella och hennes förflutna och även kring mosterns konstiga beteende det senaste året. I den här boken ges svar på många frågor jag ställt mig under tidigare böcker. Slutet är så pass bra att serien kunde ha avslutats här, men två böcker till kommer och det är jag glad för. Det är ju först nu jag börjar hålla med Sandra i hennes val och jag är inte redo att släppa Tranan, Sandra, Christoffer, Majken och resten av personalen ännu. Jag trivs så bra i Tranås och på begravningsbyrån Tranan.

Detta är en spännande bladvändare som utspelar sig på en kryssning i Norge. Agnes åker med för att hitta en man. Hon faller direkt för Einar. Men Einar verkar istället falla för Pamela, Agnes nyfunna vän. Stämningen blir mer och mer spänd och plötsligt händer det otänkbara.

Likt författarens förra bok är även denna bok på engelska, den är väldigt lättläst och författaren visar sin kärlek till Skandinavien genom att lägga in flera svenska ord och uttryck som inte översätts på engelska.
Miljön ute på fartyget mitt ute i havet, med mörker och natt nästintill dygnet runt är både mysig, obehaglig och klaustrofobisk.

Författaren bygger upp en spänning som följer genom hela boken. Jag väntar bara på att något ska bryta den halvt härliga, halvt obehagliga stämningen. Plötsligt kommer det, i en enda mening och under två sekunder förändras allt. Boken handlar om relationer, besatthet och utsatthet. Den handlar om hur långt man är villig att gå för att få det man vill.

Boken utspelar sig på 1930-talet i det exotiska Kentucky. Då kvinnor skulle arbeta i hushållet, lyda sina män och definitivt inte vara ridande bibliotekarier. Men Alice och ett antal andra modiga kvinnor trotsar detta. De rider över berg och genom djupa skogar för att leverera böcker till de som bor utanför staden. De är med om äventyr och skapar starka vänskapsband till varandra. Alla har de sina problem att tampas med. Alices problem är ett giftermål med en man som inte vill röra henne och en svärfar som ifrågasätter hennes val av yrke.

När jag läser får jag starka kopplingar till den gamla tv-serien Dr Quinn, den kvinnliga doktorn som kämpar för att bli accepterad. Jag älskar den serien och blev överlycklig när jag fick sån igenkänning från denna boken. Liknande miljö med berg och djupa skogar, en liten by på landsbygden, den farliga gruvan där många män arbetar, det starka motståndet mot de svarthyade, synsättet på att kvinnor inte ska ha några viktiga och utstickande yrken, starka kvinnor som trotsar och går sin egen väg.

Kvinnornas fantastiska mod och vänskap till varandra gjorde boken oemotståndlig. Deras val av yrke var som pricken över i:et.