Linnea

Åh vad jag gillar denna filmatisering av Astrid Lindgrens fantastiska bok. Så härligt med en stark flicka i huvudrollen och mysiga bifigurer. Vildvittrorna var otäcka när jag såg filmen som barn. Helt klart sevärd även för föräldrar och för lite äldre barn. Astrid Lindgren är som vanligt tidlös - historierna håller än idag.

Tre generationer svarta kvinnor i USA. Mormor Sabe, mamma Iris och dottern Melody. I vissa kapitel får läsaren även perspektivet från Melodys pappa och morfar. Utsattheten i södern på 20-talet som fick mormodern att aldrig mer vilja sätta sin fot där. Att bli mamma väldigt ung och vilja något mer med sitt liv. Familjeskammen över en tonårsgraviditet. Föräldrar med olika bakgrund och klass. Att som väldigt ung bli bunden att för resten av livet dela föräldraskapet med en person man kanske inte velat välja.
.
Jag gillar hur relationerna mellan de tre kvinnorna får ta plats. Iris vemod inför moderskapet och hur hon trots allt försöker leva sina drömmar men inte riktigt når hela vägen. Boken var fin läsning i stunden men inte något som ligger kvar i mig när läsningen är klar. Jag var mer förtjust i ”brun flicka drömmer” och är taggad på att läsa ”närmar du dig mjukt”.

En riktigt knäpp men fantastisk film! Om du vill se en film som tänker utanför boxen och gängse konventioner, ställer existentiella frågor och lyckas framställa Cameron Diaz på ett heeelt nytt sätt - välja denna goding som nu nästan borde betraktas som en klassiker.

Arto är ensamstående förälder till 6-åriga Bodil. Bodils mamma dog i en överdos heroin och Arto har kämpat sig fri från sitt eget missbruk (inkluderat kriminalitet) för att kunna ta hand om Bodil. Tyvärr är det inte lätt att sluta vara missbrukare - varken i samhällets ögon eller att själv motstå att falla tillbaka.
.
Jag gillar hur Arto får framstå som en trovärdig person med både bra och dåliga sidor. Som läsare sympatiserar man inte alltid med hans val eller gärningar. Jag tycker att slutet på boken känns väl avvägt. Allt är inte helt färdigt och löst utan vissa saker lämnas öppna men man får ändå liksom knyta ihop säcken. Boken är lättläst och bör tilltala en bred läspublik. Jag tänker mig att vi kommer få se mer av Ärlemalm som verkligen lyckats med denna debutbok

Taika Waiti har regisserat denna film och gör även rollen som Hitler, så som han ser ut ur 10-årige huvudpersonen Jojos perspektiv. Regi och roll tycker jag Waiti gör bra och generellt är det fina skådespelarprestationer. Jojo är en trogen och hängiven nazist men han märker så småningom att hans mamma verkar hysa andra åsikter i och med att hon gömt en ung judinna i familjens hem. Jag gillar vissa delar med filmen men tycker tyvärr inte om när det blir för mörkt eller sorgligt - jag tycker liksom att det inte passar in. Jag tror filmen hade gjort sig bra om Waiti hållit den politiska satiren hela vägen.

Roxy är 20-nånting, bor i Malmö och går skrivarlinjen. Hon och hennes kompisgäng hattar runt på olika barer, träffar knepiga snubbar och pratar såväl om stora samhällsproblem som halvkändisars instagramflöde. Boken är lättläst, rätt rolig och skriven på ett rappt sätt. Jag påminns ibland om Maria Maunsbach och Sofia Rönnow Pessah. På grund av alla populärkulturella referenser finns en risk att den här boken kommer vara inaktuell rätt snart så om du är peppad på att läsa boken - gör det nu.
.
Jag tänker mig att boken säger en del om unga vuxnas liv där sociala medier utgör en viktig del som innebär både möjligheter och risker. Dessutom säger den nog en del om samtida relationer och dejtingkultur. Roxy ”svimmar av tristess” när ett potentiellt ragg frågar om tips på podcasts. Detta ser jag som ett exempel på vilka orimliga krav som ibland verkar finnas i jakten på en partner. Jag tycker att boken har potential och glimmar till i Roxys relation till sina föräldrar men tyvärr tycker jag att det känns som att något saknas. Jag hade velat ha mer ramar kring boken och ett tydligare slut.

Det här är en riktigt trevlig och rolig film. Människor som inte riktigt passar in i normen gestaltas på ett varsamt och fint sätt. Persbrandt gör en utmärkt tolkning av huvudrollsinnehavaren - den excentriske tårtgeneralen vars högt satta mål sällan motsvarar verkligheten. Det märks att Filip och Fredrik har ett finger med i filmatiseringen av deras bok.

Ana och Connor lever i varsitt äktenskap med barn men inleder ändå en kärleksaffär som ska pågå flera år. När boken börjar har Connor precis dött i en tragisk olycka. Ana får kämpa med sin sorg som hon inte heller kan vara öppen med. För att närma sig Connor eller kanske för att spegla sin sorg så inleder hon en alltmer vänskaplig relation med Connors änka Rebecca. Genom minnesbilder får vi mer information om Ana och Connors relation och hur Ana var redo att lämna sin make medan Connor tvekade inför ett sådant steg.
.
Det här är en bok att sluka, gärna i en enda sittning. Boken är skriven prosalyriskt på ett sätt som gör sig riktigt bra. OJ vad jag tycker att Crossan lyckats fånga Anas tankar och mående på ett fantastiskt sätt. Ana känns så trovärdigt mänsklig. Även om Ana tidvis beter sig riktigt illa så går det att känna med henne och aj, vad det känns. Utan att spoila så tycker jag att slutet dessutom är pricken över i:et. Jag hoppas på fler böcker av Crossan då det verkligen känns som att hon har en utmärkande skrivstil

En av mina favoritfilmer och en värdig Oscarsvinnare från 1994. I filmen flätas flera parallella historier och karaktärer ihop. I centrum finns två gangsters, spelade av John Travolta och Samuel L Jackson, som försöker genomföra sin chefs uppdrag t.ex. indrivningar av skulder. Tarantino blandar långa, smarta dialoger med våld och humor. Det är blodigt, dråpligt men också smart. Helt klart en av Tarantinos bästa filmer! Det enda jag har att invända emot är att jag hade önskat fler mångfacetterade kvinnliga karaktärer.

Noveller från Sveriges minsta kommun som utspelar sig i västerbottniska småorter. Berättelser om familjerelationer, barndom, kärlek och sorg. Wow, vilken debut Stoor gjorde med detta verk. Språket är unikt, delvis på dialekt och ibland påminns jag om Karin Smirnoff. Varje novell kräver reflektion för det är mycket som sägs bortom orden. Jag tycker mig se teman som utanförskap, klass, försummelse, längtan efter tillhörighet och närhet. Stoor använder magisk realism på ett ypperligt sätt. Jag tänker mig att boken skulle passa ruskigt bra att diskutera i en bokcirkel eller kanske som arbetsmaterial i en gymnasieklass. Det här är en bok jag blir sugen på att äga för att kunna återkomma till.