Jessica Berggren Turban

“Let it snow” innehåller tre olika noveller som alla på ett eller annat sätt hänger ihop. På det stora hela var dessa noveller kanske lite för sockersöta för mig, men jag är riktigt imponerad över hur väl John Green, Maureen Johnson och Lauren Myracle lyckas med att skriva så samstämmigt och även hur väl de knyter ihop novellerna. De får mig nästan att vilja veta mer om hur det fortsättningsvis går för de olika karaktärerna. Med andra ord: jag skulle gärna vilja läsa en fortsättning!

Margit Sandemos "Häxjakten" tar vid några år efter där "Trollbunden" slutade. Det skulle säkert gå att läsa den här boken utan att ha läst den första delen i serien, men jag tror att man får ut mer av att läsa böckerna i ordning.

Det är tillräckligt lite trolldom och övernaturliga inslag för att boken ska fungera för mig och det smått ålderdomliga och formella språket är charmigt. Det passar i det här sammanhanget. Boken är välskriven och berättelsen flyter på bra. "Häxjakten" gör sig bra som ljudbok.

Fast jag förstår ännu inte alla dessa hyllningar av denna bokserie. Kanske behöver jag läsa/lyssna på fler delar för att verkligen fastna.

Den här filmen innehåller så många olika dimensioner. Den är till viss del humoristisk, men även hemsk och till och med romantisk. Det här är en film som jag gärna ser flera gånger. Samtliga skådespelare har gjort en fantastisk insats när filmen spelades in.

Nina Lykkes roman "Nästa!: en läkarroman" är speciell och annorlunda redan från första ordet; man får följa en alkoholiserad läkare som konverserar med plastskelettet i sitt undersökningsrum.

Mina känslor för huvudkaraktären Elin är blandade. Å ena sidan kände jag med henne, fast samtidigt tyckte jag inte om henne. Hon är bitter och tänker mest på sig själv (vilket jag i och för sig kan ha viss förståelse för, med tanke på hennes egen mammas beteende).

"Nästa!: en läkarroman" handlar om vardagliga saker, men är skriven på ett humoristiskt sätt. Den fick mig att tänka till emellanåt. Tack vare sättet boken är skriven på, blev berättelsen mer spännande att lyssna på.

”Kära klasskamrater” väcker egna minnen och känslor till liv hos mig. Att skriva det svaret hon gjorde är modigt. Jag är inte säker på att jag skulle ha vågat det. Jag skulle troligtvis bara ha ignorerat inbjudan.

Jag har ett svagt minne av att jag hörde talas om detta när det blev stort, men det var något som jag fram till bokmässan hade glömt bort. Det var intressant att få ta del av Annica Porings berättelse.

Novellerna i Susanne Schempers novellsamling "Familjefrid" berörde mig mer än de i "Frostnatt". Särskilt den första novellen, som var uppdelad i tre delar.

I den här samlingen tyckte jag att Susanne Schemper var duktig på att förmedla en krypande känsla av obehag. Det skulle vara intressant att läsa/lyssna på längre texter som hon skrivit.

Jodi Picoults roman "Små stora saker" är lite av en tegelsten, men ändå väldigt lättläst och viktig! Det jag visste om den när jag började läsa var att den handlar om rasism, men det är djupare än så. "Små stora saker" handlar nämligen inte bara om den uppenbara rasismen. Du som läser boken kommer förstå vad jag menar.

"Små stora saker" är välskriven och ja, den var emellanåt lite långsam i berättandet, men jag tror att berättelsen vann på det. På det här sättet skrapade inte Jodi Picoult bara på ytan, utan man märkte att hon tog ämnet på största allvar och hon berörde mig som läsare.

Om du bara vill läsa en enda bok det här året, rekommenderar jag Jodi Picoults "Små stora saker".

Felicia Welanders roman ”Dan före dan” är en mysig (och lite sorglig) julberättelse. Den tar upp hur det kan vara att förlora en närstående och rädslan för ensamhet – särskilt kring jul.

Samtidigt som jag kände med Sigrid, kunde jag inte låta bli att bli irriterad på henne med jämna mellanrum. Med tanke på att jag inte befinner mig i Sigrids situation är det lätt för mig att komma med pekpinnar, men så snart hon hade bestämt sig för att hon skulle hitta någon att fira jul med spelade inget annat någon roll. Sigrid blev blind och oförmögen att lägga märke till sin omgivning och människorna kring henne. Det är en lärdom som jag kommer bära med mig.

Jag brukar ha svårt för den här genren (feelgood), men Felicia Welanders sätt att skriva fungerade för mig. Jag kan tänka mig att läsa mer av Felicia Welander. Och Philomène Grandin gjorde en fantastisk inläsning, som vanligt.

I mina ögon var Joe Hills roman "En hjärtformad ask" inte särskilt läskig. Men Judes kamp mot vålnaden hade viss spänning, även om jag hade lite svårt för den övernaturliga biten.

Joe Hill skriver bra. Jude var ingen särskilt empatisk eller trevlig person (i alla fall inte till en början), men ändå ställde jag mig på hans sida, så att säga. Det kan bero på att fastän Jude var lite av en mansgris, hade han sina ljusa sidor. Troligtvis var det dessa jag fäste mig vid och som fick mig att ha överseende med hans mindre trevliga sidor.

"En hjärtformad ask" påminde om Joe Hills pappas berättelser (det vill säga Stephen Kings) och i likhet med sin pappa, låter Joe Hill djur fara illa. Den biten hade han gärna fått hoppa över.

Jag kan tänka mig att läsa mer av Joe Hill.

Eftersom jag hade läst Åsa Larssons bok innan filmen kom och fullkomligt älskat boken, såg jag fram emot den här filmen. Dock blev jag gruvligt besviken när jag satt i biosalongen - kanske främst för att de i filmen hade ändrat vem som var mördaren och motiven till morden. Nej, det här var ingen film för mig.