Jessica Berggren Turban

Egentligen är jag nog ingen feelgood-person (jag är som bekant allergisk mot lyckliga slut) och därför kändes Frida Skybäcks roman "Bokhandeln på Riverside Drive" som en berättelse som var på gränsen för mig. Fast på det hela taget var "Bokhandeln på Riverside Drive" helt okej och jag har definitivt fått mersmak av Frida Skybäcks sätt att berätta historier.

Vissa saker var lite för sockersöta för mig, men jag gillade att hon varvade nutidsberättelsen med en dåtidsberättelse och på så vis nystade upp mysteriet med hur det kommer sig att Charlotte får ärva en bokhandel av en moster som hon aldrig har träffat. Frida Skybäck lyckades behålla den här spänningen ända mot slutet och det var nog tack vare att hon bara avslöjade en smula i taget.

De flesta karaktärer kändes trovärdiga, medan jag upplevde att någon enstaka var på gränsen till överdriven.

Frida Skybäck skriver på ett sätt som fångade tag i mig som läsare tidigt i berättelsen och lyckades hålla kvar mig till slutet, trots att jag egentligen inte är någon riktig feelgood-läsare. Jag kommer absolut att ge mig i kast med Frida Skybäcks andra romaner.

Jag är tudelad när det gäller Karin Ströms novell "Stamtavla". På ett skickligt och skrämmande sätt målar hon upp hur hemsk syskonrivalitet kan vara. Jag kunde emellanåt känna igen mig. Fast ändå var det något som saknades. Jag kan dessvärre inte sätta fingret på vad det var som fattades. Det går inte att utesluta att det eventuellt hade med uppläsningen att göra.

Jag kan definitivt tänka mig att läsa mer av Karin Ström.

Jag har varit sugen ett tag på att läsa Gillian Flynns roman "Vassa föremål" och nu när jag har sett att HBO Nordic har den som serie, fick jag lite eld i baken att ge mig i kast med boken innan jag tar mig en titt på serien. Just nu har jag inte alltför mycket tid för "nomal" läsning, så därför fick det bli ljudbok. Att Anna-Maria Käll är uppläsare gjorde saken ännu bättre (hon är väldigt duktig och behaglig att lyssna på).

I sin helhet var boken bra. Efter att ha sett filmen "Gone girl" och hört så många prata om den boken, visste jag att jag hade intressanta vändningar / twister att vänta mig, men ändå blev jag (glatt) överraskad när jag kom till slutet. Och med slutet menar jag den sista halvtimmen eller så. Där fick Gillian Flynn mig.

Nu lyssnade jag förvisso på översättningen, men språket i den här upplagan var enkelt och gjorde att berättelsen var lätt att ta till sig. Gillian Flynn lyckades fånga mig ganska snabbt och det var motvilligt som jag lade ifrån mig ljudboken när jag blev tvungen till det. Jag kommer garanterat att ta mig an hennes andra böcker.

Jag vill dock höja ett varnande finger och påpeka att boken berör frågan om självskadebeteende (särskilt att skära sig). Så om det är en trigger för dig att läsa eller lyssna på sådant, bör du inte läsa/lyssna på den här boken. Jag hade tur som var tillräckligt stabil i mitt eget mående när jag lyssnade på boken.

Jag hade rätt höga förväntningar på Linn Ullmans bok "Nåd". Ända sedan gymnasiet har frågan om dödshjälp intresserat mig. Dock blev jag tyvärr lite besviken på den här berättelsen.

Utifrån baksidestexten hade jag förväntat mig att det skulle bli en konflikt mellan karaktärerna kring det här med dödshjälp, men det uteblev. Linn Ullman gör ett bra försök, fast jag tycker inte att hon lyckas gå särskilt djupt i det här ämnet. Jag upplevde det som att hon mest skrapade lite på ytan. Jag hade gärna sett en fördjupning i ämnet.

I övrigt var det en välskriven berättelse.

Tyvärr var Daniel Akenines roman "11 gram sanning" inget för mig. Det var för många tekniska utvikningar och fördjupanden, som dessvärre gjorde att jag hade svårt att uppskatta berättelsen i övrigt. Förvirringen jag kände medförde att jag inte ens kunde uppfatta den spänning som jag misstänker borde ha funnits där. För mig kändes berättelsen platt och monoton.

Naturligtvis kan det helt bero på mig och min tekniska okunskap. Detta är inget som jag lägger författaren till last.

Johan Theorins novell "Knackningar" började intressant och väckte ganska snabbt min nyfikenhet. Spänningen fortsatte att öka ända fram till slutet. För mig kändes slutet emellertid som en besvikelse. Förvisso var det ett oväntat slut, men jag hade förväntat mig något mer. Därför upplevde jag slutet lite som ett magplask.

Dock var novellen välskriven och Johan Theorin lyckades som sagt att snabbt väcka mitt intresse. Huvudpersonen var en rolig dam.

Det är mer än tio år sedan som jag läste den första delen om Leyla Abdallah - "Doft av hämnd" (vilket jag gjorde efter att ha träffat författaren under ett författarbesök på min gymnasieskola). Med andra ord mindes jag inte särskilt mycket av handlingen i den, men det gjorde ingenting. Mikael Bergstrand har skrivit "Låt barnen komma till mig" så att den kan stå på egna ben, så att säga. Här och där petade han in små påminnelser om handlingen i förra boken och det gjorde han på ett snyggt och smidigt sätt.

Jag tycker att språket i "Låt barnen komma till mig" var bättre än vad jag minns från "Doft av hämnd", men det kan också vara minnet som spelar mig ett spratt. Handlingen var hur som helst spännande och jag uppskattade hur han fick till de olika vändningarna i slutet. Jag tycker om när författare får mig att tro att jag vet hur allt hänger ihop och sedan smäller mig på fingrarna med en eller flera vändningar, som får mig att inse att jag i själva verket har haft noll koll. Det lyckades verkligen Mikael Bergstrand med och det ska han ha beröm för.

Om du är ute efter spännande underhållning, är det här en bok för dig.

Lena Anderssons roman "Sveas son" läste vi i den bokcirkel som jag är med i. Jag hade nog inga egentliga förväntningar på denna berättelse, men trodde ändå att den skulle vara bättre.

Nu svär jag kanske i kyrkan, men som helhet tyckte jag att den var tråkigt skriven. Den kändes monoton när man lyssnade. Fast å andra sidan kan den upplevelsen kanske bero på vem som var uppläsare? Inget ont om Eric Ericson, men ibland fungerar vissa uppläsare bättre än andra, beroende på vilken person man är. Det kan också handla om en generationsfråga, vilket vi diskuterade i bokcirkeln. De lite äldre medlemmarna verkade uppskatta den mer än vad vi som var yngre gjorde.

Berättelsen var i och för sig lite intressant, men eftersom jag tyckte att den var tråkigt skriven, hade jag svårt att uppskatta de intressanta delarna.

Jag blev berörd av Dave Pelzers "Pojken som kallades Det". Det som Dave Pelzer tvingades uppleva är fruktansvärt.

"Pojken som inte fanns" är fortsättningen på "Pojken som kallades Det" och enligt mig bör man ha läst den första boken innan man ger sig i kast med den här - så att man bättre förstår situationen, även om man får en rätt bra bild av det ändå i den här boken.

Som vanligt anser jag att det är svårt att bedöma så personliga böcker som den här är. Dock tycker jag att Dave Pelzer skriver på ett sätt som fångar in en och placerar mig som läsare bredvid hans yngre jag. Det kändes som om jag var där.

Jag kunde inte låta bli att bli väldigt upprörd över hur vissa vuxna kan bete sig - framförallt Dave Pelzers biologiska föräldrar. Usch!

I mina ögon är det här en bok som verkligen är värd att läsas.

Jag har inte läst särskilt mycket av Denise Rudberg tidigare, så några förväntningar på "Det första chiffret" hade jag inte. Som helhet var det en helt okej och välskriven berättelse, men man behöver nog läsa resterande delar också. Det var tydligt att den här boken är en del av något större.

Man får följa tre kvinnor; Signe, Elisabeth och Iris. Eftersom presentationen av de här kvinnorna var tydlig, upplevde jag inte bokens inledning som särskilt förvirrande. Jag uppskattar att Denise Rudberg också gjorde det enkelt att veta ut vems synvinkel man läste berättelsen, genom att helt enkelt döpa kapitlet efter den kvinnan.

Jag kan tänka mig att läsa nästa del i serien för att kunna bilda mig en ordentlig uppfattning.