Jessica Berggren Turban

Efter att ha läst Torbjörn Flygts roman "Släkte" vet man definitivt att det inte alltid blir som man har tänkt sig.

Jag tänker inte påstå att jag vet exakt vad det är som Torbjörn Flygt vill ha sagt med sin roman "Släkte", men jag tycker att det är en intressant situation; att Jesper väljer att göra sig allt det här besväret för en Alzheimersjuk man som inte är hans biologiska pappa och som verkar ha varit en tyrann när Jesper växte upp. Under de förutsättningarna tror jag inte att jag skulle ha gjort som Jesper. Å andra sidan kan jag inte heller veta hur det är att vara Jesper och att ha gått igenom det som han har gjort.

På vissa ställen tyckte jag att berättelsen var rörig och förvirrande, eftersom Torbjörn Flygt inte alltid var tydlig med vad som var tillbakablickar och vad som var nutid. Att han inte heller på ett tydligt sätt markerade dialogerna, gjorde att jag inledningsvis var väldigt förvirrad. Fast just det sistnämnda kom jag fort in i.

Som helhet tyckte jag att det var en intressant berättelse som väckte en del tankar och reaktioner. "Släkte" kan nog utgöra ett bra diskussionsunderlag.

Jag lyssnade på ljudboken.

"Träskkungens dotter" var spännande och uppbyggnaden till svaret om varför mor och dotter lämnade stugan var relativt bra. Fast jag tyckte att berättelsen tyvärr tenderade att bli lite för pratig på sina håll. Då blev jag uttråkad och om det hade varit en fysisk bok är jag inte helt säker på att jag skulle ha läst klart den.

Det - eller kanske snarare den - som ändå höll mig kvar och fick mig att lyssna ända till slutet, var Philomène Grandin. Hennes inläsning lyfte helt klart "Träskkungens dotter".

När jag hade läst klart Niclas Christoffers ungdomsroman "Sebbe sa nej", satt jag praktiskt taget mållös och kände mig både imponerad och sorgsen. Jag var imponerad, eftersom det här är en riktigt stark berättelse - troligtvis hans starkaste hittills - och Niclas Christoffer förmedlar olika känslor väldigt skickligt. Redan i prologen snörde min hals ihop sig och jag ville bara krama om Sebbe. I första kapitlet började jag nästan att gråta. Det var länge sedan jag blev så berörd av en bok.

Varför kände jag mig sorgsen? För att boken var utläst. Det var högst motvilligt som jag lade boken ifrån mig under läsandets gång. Dessutom insåg jag att jag aldrig mer skulle få uppleva den härliga känslan av att läsa den här berättelsen för första gången. Visst kan jag läsa om den, men det kommer inte att bli samma sak.