Jessica Berggren Turban

ag såg på dokumentären om jakten på f.d. länspolismästaren Göran Lindberg på TV4 Play. I Johan Trolles bok "Jakten på Kapten Klänning" får man följa utredningen och "jakten" ur polisens perspektiv.

Sådana här händelser är alltid lika hemska och obegripliga och Johan Trolle fick mig att rysa av obehag gång på gång. På ett sätt känns det fel att säga att boken var intressant (egentligen ska man inte behöva läsa om sådant här), men det var intressant att få ta del av polisens arbete.

Johan Trolle lyckades förmedla den här berättelsen på ett sätt så att man nästan glömde bort att det inte är fiktion.

Se till att mata dig själv med positiva affirmationer varje dag. Exempelvis: Jag är bra på att..., Jag är snäll, Jag är vacker, etc. Det finns en del appar där man kan skriva in personliga affirmationer och sedan ställa in att man ska få x antal aviseringar om dagen med en affirmation varje gång. Det tar tid, men till slut börjar man se sig själv i ett mer positivt ljus och man börjar se omvärlden positivare.

Jag visste inte vad jag hade att vänta mig när jag började lyssna på Camilla Läckbergs roman "Isprinsessan" - som är den första delen i Fjällbackaserien. Genom åren har jag nämligen hört både ris och ros om Camilla Läckbergs böcker.

Överlag var "Isprinsessan" en välskriven roman med några oväntade vändningar. Bland det första som jag reagerade på var att sättet som den var skriven på var ganska likt Sofie Sarenbrants böcker om Emma Sköld. Det blev en positiv överraskning för mig, eftersom jag är förtjust i "Emma Sköld"-böckerna.

Emellanåt var Camilla Läckberg förvisso övertydlig med vissa saker (hon skrev ut sådant som man redan hade förstått utifrån sammanhanget), men det var inget som störde mig nämnvärt. Vad jag däremot reagerade negativt på, var att hon alldeles i slutet lät en av poliserna säga att hen hade arresterat en person. Begreppet arrestering finns inte i det svenska rättsväsendet. Polisen griper. Åklagaren anhåller. Tingsrätten häktar. Att jag reagerar så negativt på det, är för att det är en enkel sak att kolla upp och något som man borde ha koll på om man skriver deckare.

Annika Bengtssons roman "Sorgbägare" är ganska tung och mörk att läsa. Huvudpersonen Caroline upplever jag som cynisk och ganska kall och i början störde det mig. Allt eftersom hennes bakgrund blottas bit för bit, fick jag bättre förståelse för henne och hennes beteende - fast Caroline var ändå ingen som jag kom att tycka om eller hyste några starkare känslor för.

Trots detta ville jag ändå veta vad som skulle hända. Jag vet inte om jag kan säga att berättelsen var särskilt spännande, för i mina ögon kändes den mest som en "vardagsbetraktelse", men det är något med Annika Bengtssons sätt att skriva som fångade och höll kvar mitt intresse.

"Sorgbägare" är långt ifrån en feelgoodroman eller "och så levde de lyckliga i alla sina dagar", men ändå upllevde jag slutet som hoppfullt. Det kändes som att Caroline hade blivit starkare.

Jag läser gärna mer av Annika Bengtsson.

Jag såg Netflix-serien innan jag lyssnade på Caroline Kepnes roman "Du", så jag visste vad jag hade att vänta mig.

Det är en del likheter mellan boken och serien, men också en hel del skillnader. Därför tyckte jag att det var intressant och spännande att lyssna på boken, trots att jag redan hade sett serien.

"Du" är en välskriven roman som både är rolig och skrämmande. Johan Svensson var väldigt duktig som inläsare och passade perfekt som Joe Goldberg. Fast jag upplevde Joe Goldberg som mer stalker-aktig i serien än i boken. Jag tyckte att han var ett strå vassare i serien.

Att hålla på med Bullet Journal är en mycket avkopplande sysselsättning - samtidigt som man på ett enkelt och kreativt sätt kan hålla koll på diverse saker. Varför köpa en kalender när man kan göra en själv?

"Ljusklotets mysterium" är precis lika bra skriven som "Prästgårdens hemlighet", men inte lika skrämmande (bortsett från en scen i slutet). Däremot var den så pass spännande att jag hade svårt att lägga boken ifrån mig. Tobias Söderlund skriver på ett medryckande sätt som fångar läsaren till sista punkten.

Vanligtvis är jag inte särskilt förtjust i barnböcker, men Tobias Söderlunds sätt att skriva får mig att glömma bort att det är en barnbok jag läser.

Jag önskar att jag kunde skriva lika bra!

Jag tyckte att Virginia Woolfs novell "Lappin och Lapinova" var småkul och intressant, men dessvärre fastnade jag inte för den. Jag kom aldrig karaktärerna tillräckligt nära, vilket är en svår balansgång för den som skriver noveller. Kanske hade den behövt vara längre? Fast mest troligt är att den här novellen inte passade just mig.

Jag tyckte att det var en intressant tanke, det här med att man behöver ta till rollspel för att orka stå ut med varandra och omgivningen. Nu var det såklart en annan tid och andra förutsättningar i novellen än vad vi har idag. Men om man tar det till nutid - är det verkligen värt att vara kvar i ett sådant förhållande? Jag kan inte föreställa mig att någon skulle göra så idag, men vad vet jag. Jag är ju väl medveten om att det finns situationer då den ena i förhållandet inte kan eller vågar lämna förhållandet - oavsett hur illa det än är.

Det här är en bra träning som inte är svår att få till i sin vardag. Om jag känner mig trött och slö, fungerar en promenad för att få mig att piggna till.

Troligtvis är jag sist på bollen med att ta mig an böckerna om Christopher Silfverbielke. Dan Buthlers och Dag Öhrlunds roman "En nästan vanlig man" är den andra boken i serien om Jacob Colt, men första boken om den mycket specielle Silfverbielke.

"En nästan vanlig man" är bra. Den är välskriven och spännande med ett trovärdigt persongalleri. Men - för min del var det för mycket fokus på sex. Jag kan gå med på att en del scener var nödvändiga för handlingen, men vissa scener kändes bara som ren utfyllnad. Jag tyckte också att Jacob Colts skryt om att han var trogen mot sin fru trots att han minsann haft flera tillfällen att kunna vara otrogen, bara var onödigt och det uttalandet störde mig. Om det var meningen att man skulle bli imponerad på honom och tycka att han är en bra man, fick det tyvärr motsatt effekt på mig.

Jag förstår att Stefan Sauk är en uppskattad inläsare - han är väldigt duktig och det var behagligt att lyssna på honom.

Jag ser fram emot att ta mig an nästa del i serien.