Jessica Berggren Turban

Minette Walters berättar "Eldstungor" till en början ur två tidsperspektiv - ett nutid och det andra cirka en månad tillbaka - innan hon slutligen endast berättar i nutidsperspektivet.

Jag tycker att Minette Walters har lagt upp den här relativt korta romanen på ett bra sätt. Sakta men säkert får man lära känna de olika karaktärerna och - i alla fall jag - man trodde sig veta hur allt hängde ihop, men så visade det sig att jag inte hade någon koll alls. Så för mig var det en intressant twist.

Till en början höll jag mig avvaktande till Elizabeth Georges roman "Pappas lilla flicka" och inte förrän mot slutet förstod jag vad allting hade handlat om - vilket gav mig rejäl magvärk. Men jösses vilken bra berättad historia!

Förutom att Elizabeth George skrev på ett sätt som väckte spänning och gäckade min nyfikenhet, var karaktärerna väl uppbyggda. De hade olika "lager" och sidor och kändes på det sättet både trovärdiga och intressanta. Att det här var Elizabeth Georges debutroman imponerar väldigt mycket på mig!

Jag fortsätter gärna att läsa den här serien och hoppas att det inte dröjer alltför länge innan jag får möjlighet att göra det.

Wow. Jag kan inte vara annat än imponerad av Sara Lövestams roman "Sanning med modifikation". Julia Dufvenius gjorde dessutom bra ifrån sig som uppläsare/inläsare.

"Sanning med modifikation" är ingen vanlig deckare. Egentligen vill jag inte alls kalla den för en deckare. De två ord som bäst skulle beskriva romanen är "mysterium" och "spänning". Gång på gång inser man hur väl titeln passar in på berättelsens innehåll. Vad kan man egentligen tro på?

Jag tycker om det sätt Sara Lövestam presenterar sina karaktärer på. Istället för att få allt serverat på en gång, får man nöja sig med lite i taget. En pusselbit åt gången. Slutet erbjöd den största pusselbiten om Kouplan.

Jag ser verkligen fram emot att läsa mer av Sara Lövestam.

Trots att jag tycker att Pavel Kohout kunde ha strykt en del av de utvikningar som han gjorde, tyckte jag ändå att "Den heliga Klaras infall" var underhållande att läsa.

Jag hade nog förväntat mig ett "gammaldags" och tillkrånglat språk, men språket i "Den heliga Klaras infall" var lättbegripligt och ganska målande.

Dessvärre var det ingen berättelse som stannade länge hos mig (det vill säga påverkade mig så pass mycket att jag mindes handlingen en längre period), men den roade mig under läsningens gång.

Ja, jag erkänner; fram tills i våras hade jag inte läst/lyssnat på Ernest Hemingways berättelse "Den gamle och havet", trots att jag i alla år har hört väldigt gott om den. Kanske var det därför som jag blev rätt besviken när jag väl lyssnade på den.

Nej, "Den gamle och havet" var ingen bok för mig. Jag är rätt dålig på att läsa mellan raderna när det gäller romaner och dolda budskap ska vi inte prata om. Troligtvis är det just det som krävs med den här berättelsen och då är det inte så konstigt att utgången blir så här.

I mina ögon var romanen tråkigt skriven, vilket medförde att jag hade svårt att koncentrera mig emellanåt. Fast detta kan som sagt bero på att jag inte förstod bokens budskap.

Vidrigt. "Snälla pappa, sluta" är en vidrig skildring av hur en man utnyttjar och manipulerar sin egen dotter. Men det är också en berättelse om hur en mor negligerar och behandlar sina egna barn väldigt illa. Det gjorde ont i mig att lyssna på och gång på gång ville jag ställa mig upp och skrika åt dessa så kallade föräldrar att sluta. Att de skulle låta dessa flickor vara.

Jag hade föredragit om "Snälla pappa, sluta" hade skrivits mer kronologiskt - nu hoppade Caryn Walker mellan tidsepoker och händelser. Fast jag har full förståelse för att den inte har bättre kronologisk följd och varför (det förklarar också Caryn Walker i slutet av boken). Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att ha upplevt något sådant!

Med hjälp av spökskrivaren Linda Watson-Brown har Caryn Walker lyckats ge sin hemska berättelse ord. Berättelsen är skriven på ett mycket gripande sätt och kommer stanna kvar hos mig länge.

I flera år har jag velat läsa Emelie Schepps debut "Märkta för livet", med tanke på hur mycket jag har hört och läst om både boken och om författaren själv. Som helhet var det en spännande berättelse som sög tag i mig nästan direkt och Emelie Schepp lyckas få till intressanta vändningar mot slutet. Fast tyvärr måste jag erkänna att jag blev besviken.

Jag vet att det här är en bagatell, men det är också det som jag hängde upp mig mest på. Vid något tillfälle låter Emelie Schepp åklagaren Jana Berzelius säga "Och jag måste ha något att föra anteckningar på om någon person arresteras i natt". I Sverige existerar inte arrestering. Polisen griper. Åklagaren anhåller. Tingsrätten häktar. Just det är dessutom en ganska enkel sak att kolla upp. Det är nog därför som jag blev så pass besviken som jag blev.

Dessutom upplevde jag inte Jana Berzelius som särskilt seriös - framför allt inte mot slutet. Det berodde inte enbart på att jag inte tyckte om Jana Berzelius som person (hon var för kall och likgiltig för mig). Det var nog hur Emelie Schepp framställde Jana Berzelius i egenskap av åklagare. Jag uppfattade också att det förekom en del juridiska missar och oklarheter. Språket kändes dessutom lite stelt emellanåt.

Den här boken läste vi i min bokcirkel och de andra tjejerna hängde inte upp sig på det jag skrev ovan. 🙂🙃

Jag ser fram emot att läsa nästa del och jag hoppas att jag blir glatt överraskad. För jag vill verkligen tycka om Jana Berzelius.

Amanda Hellbergs bok "Jag väntar under mossan" är en välskriven ungdomsroman, men tyvärr föll den mig inte helt i smaken, vilket beror på att jag helt enkelt var fel sorts publik.

Jag gillar hur Amanda Hellberg vävt in nordisk mytologi i berättelsen och emellanåt var den spännande. Dock blev det lite för övernaturligt för min smak och det märktes att den var skriven för en yngre publik. För en yngre läsare tror jag att "Jag väntar under mossan" hade varit en väldigt bra läsupplevelse. Det hade nog jag tyckt i alla fall, om jag hade varit i rätt ålder.

Jag kan absolut tänka mig att läsa mer av Amanda Hellberg.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Karin Boyes novell "Ella gör sig fri". Vissa delar av novellen var bra eller i vart fall hade potential, men som helhet fastnade jag dessvärre inte för "Ella gör sig fri". Jag tycker att det är starkt av Ella att sätta ned foten, men för min del hade novellen gärna fått sluta annorlunda.

I mina ögon kändes tonen i novellen ganska monoton, vilket dessvärre tråkade ut mig. Om denna monotona ton beror på uppläsningen eller hur berättelsen var skriven, kan jag inte svara på. Det jag kan säga är att novellen helt enkelt inte passade mig.

Jag läste Armando Lucas Correas roman "Den tyska flickan" i den bokcirkel jag är med i. När boken blev vald läste jag om den och blev nyfiken. Kanske är det bara jag, men jag hade aldrig hört om det här fartyget förut.

Dessvärre blev jag väldigt besviken på boken. Grundidén är bra, men tyvärr genomsyrades boken av alltför mycket bitterhet redan från första sidan - vilket gjorde att jag hade svårt att ta till mig berättelsen.

Naturligtvis har karaktärerna all anledning att vara bittra med tanke på deras situation och vad de utsätts för, men det kändes som att bitterheten inte enbart hade med det att göra. Karaktärerna var bittra över det mesta.

Jag vill gärna tycka om "Den tyska flickan", men bitterheten samt att författaren inte gav något djup åt karaktärerna, drar ned läsupplevelsen. Tyvärr.