@bok_stavligt

I uppföljaren till Tändstickan är möter vi konstnären Lo Karlberg igen. Hon har nu fått en mer naturlig roll i polisarbetet genom sitt deltidsarbete som receptionist på ortens polisstation.

En man skjuts till döds mitt framför några lajvande ungdomar. Polisen arbetar bland annat med teorin att det har något att göra med den protestgrupp som bildats för att hindra att marken där han hittas säljs ut till japaner. Eller är det helt enkelt japanerna som tröttnat på alla protester.

Samtidigt kämpar Los fd pojkvän Conny med att hålla kvar makten och respekten i sitt gäng. Sen hans vicepresident åkte hem till Finland har han inte riktigt orkat engagera sig utan drömmer mest om familjeliv med Lo och sonen. Nu är han rädd för att det är någon i gänget som är inblandad i mordet.

Det är något speciellt med den här boken, en speciell ton som jag tycker väldigt mycket om. Det är en bladvändare med hög spänningsfaktor men det är också något mer som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Uppskattar också de inkännande personporträtten där inget är svart eller vitt, ingen är enbart ond eller god.

Uppföljaren till Vänförfrågan är precis lika spännande och uppbyggd på ett liknande sätt som föregångaren. Som läsare sitter man hela tiden på helspänn, och väntar på det fruktansvärda. Samtidigt som man inte vet om faran verkligen hotar eller om huvudpersonen drabbats av paranoia.

Ellen vaknar en morgon och hennes bästa vän som hon delar lägenhet med är försvunnen. Sasha brukar alltid höra av sig om hon ute kommer hem men nu går tiden utan ett ljud och hennes telefon verkar vara avstängd. Ellen polisanmäler men polisen verkar inte ta hennes oro riktigt på allvar.

Historien växlar mellan nutid och dåtid. Ellen och Sasha träffas när Sashas familj flyttar till samma kvarter som Ellen och hennes kompis Karina. Flickorna fascineras av den nya bohemiska familjen och blir snart en del av det. Till det hemska inträffar och allt det roliga får ett abrupt slut.

Så rullas historien upp parallellt, och ingenting är vad det kanske först verkar vara. En riktigt bra uppbyggd i historia som håller läsaren på halster in i det sista.

Med Nattsångaren startar Johanna Mo upp en ny spänningsserie med Öland som skådeplats. Huvudpersonen, polisen Hanna återvänder till sina barndomstrakter vilket inte ses med blida ögon av alla.

Starten på nya jobbet blir intensiv, hon och en kollega kallas ut till en rastplats där en ung kille hittats död, svårt misshandlad. Hanna är en van utredare men den här gången blir det extra tufft då pojken visar sig vara son till hennes bästa vän från uppväxtåren.

Det här är en spänningsroman som berör. Personerna är mångfacetterade och lätta att ta till sig. Läsningen flyger fram och man vill helst stanna kvar hos Hanna på Öland länge. I och med sin bakgrund har hon ett bagage men är ändå långt ifrån den klassiska trasiga polisen.
Här levereras spänning av hög kvalitet och jag, och säkert många med mig, kommer att vänta och längta efter nästa bok i serien.

Med frågeställningar som handlar om arvssynd och om att leva med någon annans skuld, kan den kanske till och med locka till sig någon som normalt inte läser spänningslitteratur.

Är det någon som är sugen på något riktigt spännande? Då kanske den här bladvändaren kan passa.

En kvinna med underliga stickmärken hittas död i en fontän. Nästa dag hittas en man med likadana märken i en annan fontän. Även om utredarna till slut hittar ett samband mellan offren står utredningen och stampar.

Vi får återse persongalleriet från Krokodilväktaren, men det är inte nödvänigt att ha läst den. Det här är verkligen en fristående fortsättning.

Jeppe Körner får ensam ansvaret för utredningen i Anette Werners frånvaro och pressas hårt av ledningen när de inte kommer någonstans.

Anette är föräldraledig och uttråkad. Och kan därför inte låta bli att blanda sig i fallet.

Esther har flyttat till en ny lägenhet med Gregers som inneboende. Hon känner sig lite nollställd och har helt tappat skrivlusten. Hon till och med söker upp en psykiatiker men inget blir bättre, förrän det dyker upp en ny granne. En stilig fransman.

Dessutom har vi en sjuksköterska som vill styra över liv och död och en ärelysten psykiatriker.

En bra blandning mellan polisutredning och vardag. Karaktärerna med alla sina fel och brister är trovärdiga och lätta att ta till sig. En bok med flera parallella historier som hakar i varandra, helt utan transportsträckor och inte blir tråkig en sekund.

Requiem på Dimön låter lite som ett avslut men tvärtom är det här vad jag förstår början på något nytt. Något nytt och riktigt spännande. Vi är tillbaka på Dimön, Franz Oswald har arbetat sig tillbaka efter sin stroke och har nya projekt på gång. Han har egentligen bara ett kvarstående problem. Han känner, blir känslosam - något han gör allt för att få bukt med.

Vi får följa skeendet via Franz och Julia, Sofias dotter, i vartannat kapitel. Ett mycket bra upplägg visar det sig. Att få veta vad som rör sig i Franz Oswald manilpulativa hjärna är mycket intressant och varvat med Julias tankar och iakttagelser blir det perfekt.
Det mesta är sig alltså likt men ändå inte. Den här boken kommer inte på något sätt i närheten av våldsamheterna från tidigare böcker, men är ändå minst lika spännande. Med små medel håller författaren mig som läsare fast och gör det svårt att lägga ifrån sig boken.

Det ska bli mycket intressant att följa hur det här utvecklar sig. Kul också med bilden över Via Terra.

Vet inte varför, men blir så varm i hjärtat av den här serien. I Signe, Elisabeth och Iris har författaren lyckats skapa tre starka kvinnoporträtt som engagerar. Andra världskriget som inramning ger extra spänning även om det mest spännande ändå ofta blir den vardag kvinnorna brottas med.

I uppföljaren till " Det första chiffret" fortsätter de att knäcka tyska koder. Något som jag inte visste så mycket om, vilket gör läsningen extra intressant. Samtidigt brottas Signe med en sviktande hälsa, Iris har problem med säkerhetspolisen och Elisabeth med allt för intresserade tyskar.

Spännande, intressant och gripande. Längtar redan efter nästa bok i serien.

En annorlunda och helt oförutsägbar spänningsroman. Vi möter en samling sköra individer i den lilla orten Bruksfallet.

Lauri är övertygad om att det vilar en förbannelse över honom och alla andra förstfödda i släkten i släkten Kivi.

Lauris dotter Aino återvänder till hemorten tio år efter att hennes tvillingbror dog i elden. Men hon vill inte ha någon kontakt med föräldrarna. När flera mord begås inser hon att de kan vara i fara och hör ändå av sig.

Kevin är frilansar som tidningsfotograf, lägger upp smygtagna bilder på Facebook och dämpar ångesten med diverse piller.

Har till en början lite svårt att hålla ordning på alla olika individer. Men det är så rasande bra skrivet att jag snabbt fastnar i boken ändå. Språket är rakt och direkt men de kantstötta karaktärerna beskrivs fint och nästan ömsint.

En oändligt sorglig kärlekshistoria och en gripande familjeskildring som kommer att stanna kvar länge.

Arto har tagits sig ur sitt missbruk för att kunna ta hand om dottern Bodil när hennes mamma, som varit ren sen dottern föddes, oväntat dör av en överdos. Arto älskar sin dotter och vill säkert ge henne en trygg och harmonisk uppväxt. Men det är svårt att komma undan sitt förflutna. Och snart fattar han en del mycket dåliga beslut.

Äntligen. Har längtat efter mer Sam Berger och Molly Blom.
Här möter vi en Berger som inte alls är i form. Han driver en utredningsfirma men får mest ta sig an oinspirerande försäkringsbrott. Han oroar han sig för Molly som är spårlöst försvunnen.

En gammal poliskollega kommer till hans hjälp och det leder till uppdraget att hitta en försvunnen kvinna. Spåren leder honom till den ryska maffian och också till Molly Blom.

Det är ångestfyllt, nattsvart, hänsynslöst och så himla bra. Språket, intrigen, karaktärerna!