Gabriella Andén

När jag läser andras recensioner av dessa böcker känner jag inte alls igen mig. Andra blir mer och mer fästa vid karaktärerna, medans jag tröttnar mer och mer på Lilas självcentrering och hur hon utnyttjar sin omgivning och på Elenas ständiga mindervärdeskomplex. Men hursomhelst är det god läsning och hon avslutar var bok på ett sätt som får en att vilja läsa nästa del.
Med det sagt så tycker jag sämst om denna delen hittills. Tyckte den blev lite tjatig och tröttsam.

I del två i Neapelkvartetten har nu flickorna kommit till sena tonåren/tidiga 20 års åldern. Livet ter sig väldigt olika för flickorna; en går vidare till högre studier och den andra blir kvar i barndomskvarteren. Och vänskapen fortsätter. Men jag tycker fortfarande att vänskapen är ganska ensidig och har stora mått av utnyttjande. Det är ingen vacker skildring och bitvis tycker jag det blir tröttsamt att läsa om Elenas dåliga självförtroende och hur hon jämför sig med sin fantastiska väninna hela tiden. För i mina ögon är hon inte så fantastisk, utan snarare egoistisk och manipulativ.
Trots det är historien drivande och medryckande och jag läser gärna vidare om väninnornas öden och vedermödor.

Saker att göra en ledig dag; läsa Arne Dahl’s senaste. För man behöver en tom dag, för man måste läsa hela på en gång för så spännande är det! Dessutom är det mycket att komma ihåg och hålla i huvudet. Men snillrikt och intrikat sammanvävt! Det blir helt enkelt inte bättre än så här! Förutom slutet! Vad är det för ett slut??!!?? Och när får vi reda på fortsättningen?

Så var det dags att se vad hypen består i för egen del. Och skall jag vara helt ärlig så förstår jag det inte. Detta ören bok som har tagit sig in på så mångas topplistor som en av de bästa böcker jag någonsin läst. Och det förstår jag inte. Jag ser inget extraordinärt med den här boken.

Med det sagt, så tycker jag om den. Jag ser fram emot del två i serien. Och den fångade mig. Det var njutbar läsning. Men långt ifrån det bästa jag läst.

Få böcker kvalar in som kompletta läsupplevelser på min lista, men detta är definitivt en av dem! Allt stämmer; handling, språk, intressant persongalleri och miljö. Möjligen för att det var en bok som jag inte hade några förväntningar på. Men den fångade mig redan i första kapitlet.
Länge tyckte jag att beskrivningen på baksidan var vilseledande, men det ändrades mot slutet.
Boken handlar om Marion och hans komplexa förhållande till sin tvillingbror Shiva och deras arv efter deras berömda, men frånvarande far. De har indisk/engelskt påbrå, men föds och växer upp i Etiopien och vi får lära oss en hel del om landets historia och framförallt kvinnors situation. Författaren är själv läkare, vilket märks tydligt, men ändå förmår han beskriva fackliga termer så att man som lekman förstår utan att det blir akademiskt och tråkigt. Han skildrar dessutom skickligt fattigdom, främlingsfientlighet och utanförskap, såväl som kärlek och hur det är att växa upp med frånvarande föräldrar.

Här skildras ett Amerika på 30-40 talet där Roosevelt förlorar valet mot Charles D Lindberg, uttalat antisemit och vad som kunde hänt om så hade skett.
Jag brukar gilla alternativa historier, dvs vad som kunde hänt om ex Hitler/Tyskland vann kriget.
Och på den punkten blir man inte besviken. Vi får följa pojken Philip och hans familj som bor i Newark och råkar vara Judar. Hur de upplever att de degraderas från fullvärdiga Amerikaner till Judar. Hans föräldrar kämpar förtvivlat emot propagandan men ändå lockas Phils äldre bror med i ungdomspartiet och förtrollas av de ”vackra” orden. De får se hur deras grannar relokeras till mindre folktäta områden och tillslut ställs även de inför samma faktum.

Men jag tröttnar ganska snabbt på pojkperspektivet som jag till slut finner ganska tjatigt och hade personligen gärna hört mer från ex Phils Mamma.
Men parallellerna man kan dra till dagens USA är många och det är en intressant läsning.

Den stora behållningen med Anne Cleeves böcker är skildringarna av omgivningen och personporträtten. Och första delen, som detta är, om North Devon är ingen besvikelse. Man kan se landskapet framför sig och personerna likaså. (Och det skall bli spännande se vilka karaktärer utöver poliserna som återkommer i kommande delarna.)
Till detta tillför hon en historia om ett mord som känns trovärdig och inte extravagant, som i många andra nutida deckare. Detta är att komma in i någon annans vardag, som kanske inte alltid är enkel eller vacker.
Men trots det vardagliga så är det långt ifrån tråkigt och långsamt och hon bjuder även här på ett rafflande slut.

En docka kommer till liv hos en dockmakare i Krakow vid Andra Världskrigets utbrott, och hon hjälper honom att hitta tillbaka till livet. Hon hjälper honom finna nya vänner och att återigen finna förmågan att bry sig och att stå upp mot orättvisor.
Detta är en bok som skulle göra sig mycket bra som film!

Arne Dahls böcker kan vara rasande spännande och samtidigt är de en fröjd att läsa rent språkligt. Så även denna bok! Det som drar ner betyget något är att böckerna i den senaste serien är väldigt tätt knutna till varandra och har man inte de andra i färskt minne så kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Å andra sidan får man lust att läsa om resten av böckerna, vilket kanske inte är en nackdel..?

Som förälder är jag kluven till denna serie av böcker. Dottern har tyckt väldigt mycket om böckerna och det kan jag förstå. De är spännande, roliga och med oerhört vackra illustrationer. Vi har hittills läst dem högt, men jag tror att det kan vara en serie hon kan komma att läsa själv när hon väljer att läsa lite tjockare böcker själv.

Och det är här jag har min invändning. Jag tycker att språket tidvis haltar. Ibland är meningsbyggnaden konstig och man får läsa både en och två gånger för att få sammanhanget klart för sig.

Men nu riktar den ju sig till barn och barnet i familjen älskar den, så därför får den ändå 4 stjärnor.