Tina

Giovanna är 12 år när hon hör sin pappa säga att hon blir mer och mer lik sin faster Vittoria. Detta får henne såklart att bli oerhört nyfiken på sin faster som hon faktiskt inte vet någonting om, inte något bra iallafall. Det är inte bara en nyfikenhet som bubblar upp hos Giovanna utan också flera katastrofer i familjen ska det senare visa sig. Katastrofer som har sin grund i flera lögner och svek och som får Giovanna att inse att hennes familj är något helt annat än hon tidigare trott.
-
Det här är den första boken jag har läst av Elena Ferrante. Öppnade boken med höga förväntningar och en förhoppning om att förstå vad det är alla snackar om när det gäller Ferrante - och jag gillade det jag läste, SÅ himla mycket. Den här boken är är full av knasiga relationer och unika, ibland helt galna karaktärer jag inte vill lämna. Det är Giovanna som är berättelsens huvudperson och röst men ändå är det Vittoria som jag helt klart sent kommer att glömma och tänker på nu i efterhand. Tänker även på hur bra boken skildrar ett barns syn på de vuxna i sin omgivning och hur det kan ändras från ena dagen till den andra. Helt klart en läsvärd bok och jag ser fram emot att läsa författarens tidigare böcker.

Gertrud är gift med tråkiga Gustav och de bor tillsammans i Los Angeles. Långt ifrån det traumatiska som hände hemma i Sverige. Kommer de någonsin att hitta tillbaka till varandra igen eller har de aldrig älskat varandra på riktigt? Gertrud skriver på sitt filmmanus och har en önskan om att komma ifrån den förminskande bilden av henne som modellandet gav hennes omgivning. Hon får hjälp av regissören Erwin som hon också blir förälskad i. Samtidigt som allt detta sker och metoo exploderar, då dyker Gabriel upp. Gabriel är den äldre författaren från Sverige som Gertrud en gång i tiden var en ung älskarinna till och som även har skrivit en gränslös bok om henne.
-
Kan vi snälla prata om hur bra den här är? Ni som inte har läst, gör er själva en tjänst och gör det på momangen. Jag älskade Gertrud, hade höga förväntningar och den är bättre än vad jag trodde. Jag sögs in i berättelsen och blev snabbt frälst, nu vill jag ha mer – vill läsa mer av Moa. Det är spännande och känslosamt, en riktig bladvändare. Alltså det här är en bok som på riktigt känns, det skaver och är skitigt, falskt. Man blir ledsen, så ledsen och arg. Det är smärtsamt jobbigt att se på när Gertrud försöker hitta sig själv och komma ifrån de tre olika männens påverkan och syn på henne. Det som kommer upp till ytan då är inte så vackert alla gånger. Det här kommer absolut att vara en av de bästa böcker jag har läst i år och rekommenderar den så mycket till er som ännu inte har läst.

Ida arbetar på ett callcenter med olika arbetstider och arbetskollegor. På jobbet är hon en person och hemma en annan, likaså inför sin flickvän Edita. Hemma dimper kronofogdens brev ner i brevlådan och de knackar på dörren men ingenting av värde finns att hämta. Hennes mamma är sjuk och fattig. Ida har ett privatliv hon inte vill dela med någon, varken på jobbet eller i sin kärleksrelation.
-
Men vad svårt det här blev. Jag gillade den här, det gjorde jag ju faktiskt men det var något som gjorde att den inte riktigt höll hela vägen. Den föll lite platt och jag vet inte varför. För jag älskar ju korta kapitel som dessa när de ändå innehåller massor och det starka språket som är pang på. Det är destruktiva familjerelationer, en första kärlek och klasskillnader som formar oss som person. Trots det är det något som saknas för att få mig att känna något. Det flyter på men det är just bara det som händer, för sen är det slut utan en känsla av någon större upplevelse. Jag kommer inte karaktärerna nära och det är inte en bok som kommer att finnas med mig. Tror dock att denna kan vara något väldigt bra för många andra. Jag har läst otroligt fina ord om Handens rörelser men den föll tyvärr inte mig helt i smaken och så kan det vara ibland.

En kvinna och hennes man behöver någon som hjälper dem med hushållet och annat när de inte längre hinner med. De får tips om en hushållerska med namnet Emerentia, en helt klart speciell gammal kvinna men med mycket fina referenser. Det är inte bara paret som väljer den gamla kvinnan utan hon måste också välja dem, vilket hon till slut gör. Efter flera år tillsammans utvecklar Emerentia och kvinnan en nära - men mycket speciell vänskapsrelation. Trots alla dessa år tillsammans vet kvinnan fortfarande ingenting om Emerentias stora hemlighet. En hemlighet som hon gömmer bakom sin stängda dörr till sitt hem. Dörren som inte öppnats för någon annan än för den gamla kvinnan själv och vad som döljer sig där bakom är det ingen som vet.
-
Då är frågan hur jag ska kunna beskriva den här läsupplevelsen? För det var det verkligen en riktig läsupplevelse och en bra sådan. Dörren är något helt annat än vad jag är van vid att läsa och så uppfriskande det är att få läsa något annat, något unikt och ja ibland så konstigt att jag undrade vad det egentligen var jag läste. En bok jag inte kommer att glömma bort i första taget, som jag kommer bära med mig länge. När jag väl hade börjat läsa ville jag inte sluta och när jag inte hade boken framför mig saknade jag den. Älskar det målande språket och hur författaren får mig att tycka så olika om en och samma karaktär eller om själva vänskapen som är central i boken. En vänskap som fortfarande efter att ha läst får mig att tänka och känna så mycket. Det pendlar snabbt mellan att tycka om och känna ett starkt obehag men också en sorg. Är så förvånad över att jag inte har hört mer om denna pärla. Ni som vill läsa något annat, något som är riktigt bra och fängslande – varsågoda här har ni ett mega tips för just det.

Året är 1911 i Stockholm då Lisa på en dansbana nere vid vattnet får syn på Lilly och ska aldrig kunna tänka på någon annan efter det. Det har aldrig funnits någon annan än Lilly eller någon som henne. Hur kan något som känns så rätt och självklart vara så otroligt fel? – tillochmed straffbart med dödlig utgång. Två hårt arbetande unga kvinnor gör allt för att hinna ses under sin lediga tid. Föräldrarna undrar vilka killar de är ute och träffar på nätterna. De gör allt för att hålla sin kärlek till varandra hemlig, men hur länge ska de orka och hur långt är de villiga att gå för att föralltid få vara med varandra?
-
Jäklar i min låda vad många bra böcker jag läst på sistone och den här hamnar högt upp på den listan. Det är en berättelse om att vara kär för första gången. Om att älska någon så att det gör en till den lyckligaste människan i hela världen. Om att älska någon så intensivt att det gör ont. Om att inte få älska den personen. En kärlek som är så förbjuden. En kärlek värd att dö för. Tänk att leva ett liv men där du inte får vara hela dig själv, där andra vill att du ska vara någon annan. Det gör så ont att läsa om. Att det här har hänt är så svårt att greppa och inte allt för så länge sedan i Sverige. Ännu svårare har jag att förstå att det fortfarande ser ut så på vissa platser i världen just precis nu. Den här boken är så himla fin men också så hjärtskärande. Jag vet ju hela tiden vad som skall komma och bävar inför slutet, vill inte att det ska ske men jag kan inte sluta läsa. Hur tragiskt det än är så är det himla bra, hjärtskärande bra!

Jana och Bror ska begrava sin mor i hennes hemby Kukkojärvi. De har med sig brevet mor skrev innan hon gick bort, brevet som var tillägnat Maria. Väl i Kukkojärvi träffar tvillingarna deras släkt på sin mors sida och inser snabbt att det inte är något vanligt folk. Släktens levnadssätt med gemenskapen ger dem en förklaring till varför mors liv blev som det blivit – men är det tillräckligt för att Jana ska kunna förlåta och gå vidare
-
Vilken lycka jag kände när jag såg att en uppföljare till ”Jag for ner till bror” skulle ges ut – som fortfarande är den bästa bok jag har läst och såklart hade jag väldigt höga förväntningar på denna som jag tycker att den helt klart nådde upp till. Språket som jag älskade i Karins tidigare bok är lika magiskt här och jag är verkligen fast under läsningens gång. Trots allt mörker, elände och smärta kunde jag inte sluta läsa och ångrar nästan att jag läste ut den för fort. Vilken läsupplevelse! Längtar redan efter att få läsa mer av Karin Smirnoff.

Ingwer Feddersen återvänder till byn Brinkebüll där han vuxit upp och märker av stora förändringar i samhället, han känner inte riktigt igen sig längre och även folket har åldrats och förändrats.
-
I middagstimmen får vi följa familjen Feddersen och vi hoppar fram och tillbaka i tiden från Ingwers barndom till nu när han tar hand om sina föräldrar som behöver honom. Men också alla andra i byn och deras med- och motgångar, deras sorg och kärlek, alla känner alla och tror sig veta allt om varandra.
-
Tråkigt nog måste jag säga att Middagstimmen inte alls föll mig i smaken. För det mesta upplevde jag boken som trög och tråkig. Visst är berättelsen full av fina miljöbeskrivningar och handlingen har ett par ljusglimtar som fångar upp min uppmärksamhet ibland men de är för få och jag hade emellanåt svårt att hålla fokus under läsningens gång. Tyckte däremot att berättelsen lyfter under andra halvan av boken men det räckte ändå inte hela vägen för min del.

Nuri och Afra lever tillsammans med sonen Sami i den vackra staden Aleppo. En stad de aldrig haft en tanke på att lämna, ett hem de älskar och fält som är fulla av blommor och Nuris älskade bikupor. Aldrig hade de någonsin kunnat föreställa sig att de skulle tvingas lämna sitt älskade land, tills kriget kom och förstörde allt. De väntade för länge med att fly. Med en oerhörd smärta som de ska tvingas bära med sig resten av livet påbörjar de nu en resa för att rädda sig själva.
-
Vilket gråtkalas det här blev. Kan rekommendera ett eller två paket näsdukar om du ska läsa denna och det tycker jag verkligen att du ska göra! Oj alltså vad den här överträffade mina förväntningar och jag undrar om det här kanske är den bok som påverkat mig som mest i år. Det är en stark berättelse av något så hemskt som kriget i Syrien, bara det gör ont att läsa om - det blir så verkligt då det är något som har hänt på riktigt och fortfarande pågår. Men sen har vi de underbara huvudkaraktärerna, Nuri och Afra som jag tycker så SÅ mycket om och jag undrar hur det gick för dem sen, hur de mår och ja jag vill veta allt. De är fiktiva men de känns så äkta vilket säkerligen beror på att författaren har tagit del av så många flyktingars olika berättelser, vilket märks och det känns. Älskade denna som ni säkert märker och hoppas att ni också ska göra det!

Jana som tidigare har flytt från sitt barndomshem i Smalånger återvänder, hennes bror håller på att supa ihjäl sig. I Smalånger är allt som vanligt, Jana får höra om den ena tragedin efter den andra. Maria är död, Janas bästa kompis ligger inför döden och alla hemligheter som kommer upp till ytan. Hemligheter som rör Jana och Brors familj. Jana tvingas återuppleva alla hemskheter som hon försökt att förtränga sedan hon blev fri.
-
Jag for ner till bror, en bok som grep tag om mig snabbt och jag var fast. Den kommer att finnas med mig länge. Jag har nog aldrig upplevt sådan ångest och obehag av att läsa en bok tidigare. Misshandel, missbruk och incest. Men samtidigt så är den så fin och vacker på många sätt. Det är inte bara omslaget som är magiskt, språket är både nytt för mig och fantastiskt som gör det lätt att skapa egna bilder under läsningen. Bokens slut lämnade mig med många obesvarade frågor, det finns så mycket mer som jag vill veta. Helt klart en ny favorit hos mig.

En självbiografisk bok av journalisten och författaren Dolly Alderton om hennes liv i England som jag fullkomligt Ä L S K A D E att läsa!
-
Men alltså snälla rara vad den här var BRA! Hade höga förväntningar och nejdå jag blev inte besviken, inte någonstans. Den här fina pärlan innehåller allt som hör till livet, vare sig man vill vara med om det eller inte. Vägen till att bli vuxen och vad som händer under den sträckan. Att bli full för första gången. Att ha en bästa vän. Att förlora vänner. Att vara ensam och att vara kvinna. Att vara kär. Att bli lämnad och sårad. Det är en rak, ärlig och framförallt modig berättelse där Dolly bjussar på den ena roliga historien efter den andra – det är sällan jag har skrattat så högt av en bok som jag gjorde när jag läste denna. Jag kan inte sluta tänka på den här och kan inte sluta sakna Dolly. Hon skriver på ett sätt som verkligen känns på alla möjliga vis, för även om det många gånger är roligt så är det ibland otroligt sorgligt, hon skriver ju trotsallt om livet och alla dess med- och motgångar som hör till. Åh vad jag hoppas att ni alla ska läsa, rekommenderas som tusan!