Under en kall vinterdag är Kullens förskola på utflykt och när alla barnen ska räknas in inser de att det som aldrig någonsin får hända har hänt – tvååriga Simon saknas. Tiden går och ingen Simon hittas, paniken blir större både hos personal och föräldrar. Vad kan ha fört bort ett tvåårigt litet barn och hur ska han klara den iskalla vinternatten ensam ute i skogen? Psykologen Malin Dahl skickas till förskolan för krissamtal men blir snabbt mer involverad i utredningen än vad hon kunnat ana och när fler barn försvinner kan hon inte tänka på något annat än att försöka hitta gärningsmannen.
-
Det här var en bok jag inte kunde lägga ifrån mig, spännande från början till slut och berörande som sjutton. För vem påverkas inte av en historia om barn som försvinner och inte hittas? Förutom barn som försvinner och konsekvenserna av det så har föräldraskap och barnlängtan en central roll i handlingen. Hur orättvist det är att inte alla själva får avgöra om de kan bli föräldrar eller inte och vad det kan göra med en som person. Smärtan och sorgen av att förlora sitt barn men också av att inte kunna bli förälder. Ja det är som sagt svårt att inte bli berörd.
Det har alltid varit Åsa och hennes son Andreas, bara de två i alla år. Som ensamstående mamma och ensambarn har de kommit varandra väldigt nära. En dag presenterar Andreas sin flickvän för Åsa, en flickvän som ska visa sig vara lite knepig - vad Åsa än gör så verkar hon aldrig vilja tycka om sin svärmor. Att bli omtyckt av sin nya svärdotter är viktigt fast det ska visa sig bli en svår match och ännu svårare blir det när Åsa en dag går lite över gränsen, men absolut aldrig medvetet. Det är ändå starten på en konflikt som riskerar att splittra hela familjen.
-
Det här hörni, det här är en relationsroman när den är som bäst! Alltså ÄLSKADE verkligen denna, trots att det kunde vara sjukt jobbigt emellanåt med både ångest och skamsköljningar. Kunde komma på mig själv flera gånger med att sitta och blunda samtidigt som jag skakade på huvudet över saker karaktärerna gjorde, som också är så verkliga. Men lika mycket som det är ångest och pinsamt så är det så jäkla bra! Kunde absolut flera gånger om känna med karaktärerna samtidigt som jag kunde bli så irriterad på dem. Känna mig ledsen med dem och vilja trösta för att sen vilja skrika ”neeeej vad håller du på med?” när man inte trodde att det kunde bli värre så blev det just det. Men det är personer jag vill att det ska gå bra för, jag hejar på dem och de höll mig vaken för jag kunde inte sluta läsa innan jag fått veta hur allt skulle gå.
Ida är på väg till sin familjs sommarstuga. De ska samlas för att fira sin mammas 65-årsdag och njuta av sommaren tillsammans. Men väl i stugan tillsammans med sin lillasyster Marthe blir Ida väl medveten om allt hon inte har men som hennes syster har. När Marthe berättar att hon och sambon Kristoffer äntligen är med barn så rinner den redan fulla bägaren över. Det finns inte längre mycket plats kvar åt att njuta men dessvärre mer plats åt avundsjuka och självömkan.
-
Alltså, AJ aj aj... var det bara jag som hade ont i magen och blev upprörd när jag läste denna? Tyckte att det bara var ett endaste mörker och familjerelationer som inte gör annat än skaver och att alla var elaka, barnsliga och självupptagna. Två systrar som aldrig kommer att bli vuxna människor i deras relation och en mamma som bara förstärker deras roller. Jag gillar boken, ville inte sluta läsa, den är fängslande och jag beundrar Maries sätt att skriva på för hon lyckas VERKLIGEN med att beröra - det är smärtsamt och jobbigt att läsa när systrarna trycker på varandras ömmaste punkter. Men hade kanske önskat mig en glimt av något som var bra, något litet bara för det känns nästan för tungt för min smak eller i alla fall just nu i dessa tider.