Anna L

Innan jag började läsa visste jag inte riktigt vad jag skulle förvänta mig av denna bok. Om jag skulle se den som en historisk roman, biografi eller något annat. Oavsett vad man kallar den så visade det sig att detta var en bok helt i min smak. På 200 sidor har Skagegård fått ihop en mycket spännande historia om en intressant person. Det är stora kontraster i boken olika delar. Sir Winston berättar om de tuffaste politiska besluten han behövde ta mitt i brinnande världskriget, samtidigt som de lever lyxigaste lyxlivet på sin båt, spelar på Casino och dricker den finaste champagnen. Jag levde mig verkligen in i boken och drömde mig bort till 50-talets glans. Kan verkligen rekommendera denna bok till er som tycker om att läsa om andra världskriget!

Bästa vännerna Hannah och Mona jobbar båda på Stellas Café, ett café som har öppet dygnet runt och välkomnar alla, alltid. Båda två har stora planer för sig själva - Hannah drömmer om att kunna försörja sig på musik och sång, Mona vill satsa allt på dansen. Men nu har båda två fyllt 30 och det kanske är för sent för ett genombrott.

Vi får följa Hannah och Mona under ett dygn då de jobbar på caféet. Vi får även några korta inblickar i några av gästernas liv. Det hinner hända mycket på caféet under dessa 24 timmar och Hannahs och Monas vänskap sätts på prov.

Denna bok tyckte jag om! Tyckte om upplägget att hela berättelsen äger rum under ett dygn och på en plats. Det är även en hel del tillbakablickar på kvinnornas liv, som gör att berättelsen går framåt. Jag tyckte om att fokuset ligger på Hannahs och Monas vänskap, det visar att en feelgood inte nödvändigtvis behöver handla om kärlek. Även om det är en hel del kärlek bland gästerna på caféet. Den är fina inblickar i gästernas liv som tar upp både stort och smått i en människas liv. Jag tycker berättelsen känns äkta - såhär kan det nog vara på ett dygnet runt-öppet café i London.

Del Jorden växer upp på landsbygden i Ontario på 1940-talet. Vi får följa henne som ung flicka då hon bor på familjens gård lite utanför stan. Där föder pappan upp räv och Del umgås mest med sin lillebror. Då hon blir äldre, tonåring, flyttar familjen in till stan. Där träffar hon fler människor och hon får en större bild av livet. Tillsammans med kompisen Naomi läser hon om sex och hon försöker komma underfund med om Gud verkligen finns.

Jag har tidigare läst två novellsamlingar av Alice Munro som jag tyckt bra om. Kvinnors liv är hennes enda roman och jag tycker det märks att Munro vanligtvis skriver noveller. Kapitlena är ganska långa och även om det handlar om samma personer i hela boken har de inte jättemycket med varandra att göra. Jag har svårt att hitta en röd tråd från första till sista kapitlet. Men en trevlig läsning om livet i Kanada på 40-talet.

1965 flyttar den unga Alice Weiss till New York och får jobb som sekreterare åt tidningen Cosmopolitans chefredaktör Helen Gurley Brown.
Till skillnad från den påhittade karaktären Alice så har Helen Gurley Brown funnits på riktigt. Berättelsen börjar strax efter att Helen har börjat på Cosmopolitan och hon har i uppgift att få tidningen lönsam igen efter år av svikande läsarsiffror. Men jag måste säga att jag inte riktigt fastnar för Helen och hennes vision för tidningen. Hon vill att allt ska handla om sex, hon vill skriva om hur unga kvinnor ska vara sexiga och på så sätt framhäva sig gentemot män och chefer. Det känns ganska långt ifrån hur vi ser på oss kvinnor idag (kan inte låta bli att tänka på Me Too-rörelsen), men det är ändå fascinerande att det fungerade då på 60-talet.
Jag tyckte desto bättre om Alice och hennes historia. Som nyinflyttad i storstaden New York är hon till en början rätt ensam och vilsen. Men tillsammans med kollegor och en granne som hon blir kompis med lär hon sig sakta men säkert känna staden. Hennes största hobby är att fota och hon drömmer om att en dag bli fotograf. Hon lägger mycket tid på att gå runt i stan och fota och utvecklar sin teknik.
Jag tyckte mycket bra om boken och har trivts med att ha varit med på 60-talet några dagar, bland cigarettrök, drinkar, skvaller och tjusigt mode.

Boken börjar 1936 och tar oss fram till andra världskrigets början, en otroligt orolig tid i Europa.
Det två judiska bröderna Stephan och Walter lever ett rikt liv i Wien, deras pappa driver en chokladfabrik och de bor i ett stort palats. Tillsammans med Stephans bästa kompis Zofie njuter de av livet. Men när Hitler tar över makten i Österrike vänds deras tillvaro hastigt upp och ner. De förlorar fler och fler rättigheter. Rätten att jobba, rätten att bo var de vill, rätten att göra var det vill.
Tante Truus är en nederländsk motståndskämpe som riskerar sitt egna liv för att få ut judiska barn från Tyskland, för att sen ta dem till England och fosterhem som väntar där. När även Österrike tillhör Tyskland gör Truus allt hon kan för att få tillstånd att även få ut barn från Wien. Ett mycket riskfyllt uppdrag.

En mycket spännande och gripande bok om livet i Centraleuropa på 1930-talet. Om kampen mot, men även i vissa fall med, Hitler och hans nazister. Jag tycker det är skrämmande hur långt Hitler hann gå i sin judeförföljning innan kriget, att folket i Österrike inte gjorde mer motstånd då Hitler mer eller mindre bara tog över landet. Jag kan absolut rekommendera denna bok! Den får en stark 4 av mig.

En höstdag 1945 kommer 23 åriga Klaus hem till tyska staden Leipzig efter att varit fånge i koncentrationslägret Buchenwald. Han skickades dit för att han är homosexuell och har fått stå ut i fyra år av övergrepp och misär. Han har svårt att anpassa sig till vardagen igen och lider av svåra minnen från de fyra åren. Hans familj och hela samhället kan inte accepterar hans sexuella läggning och Klaus väljer att lämna allt det gamla bakom sig. Han flyr till Frankrike och Paris, för att försöka börja om från början. Men oavsett var man är så är det på 1940-talet 'fel' att vara homosexuell och livet i Paris blir bitvis riktigt tufft, där med.

Författaren skriver med ett språk som nästan blir brutalt ärligt. Han beskriver det Klaus varit med om på ett närgånget och otroligt hemskt sätt. Att människor är kapabla att utsätta andra människor för det lidandet som fångarna i koncentrationslägren utsätts för är en gåta för mig.
Jag tyckte om att läsa om en överlevare och hans resa tillbaka till ett normalt liv. Många böcker som utspelar sig under andra världskriget berättar inget om efterkrigstiden. I denna bok inser man att tiden efter kriget kunde vara minst lika tuff som under kriget. Klaus lider och påverkas av minnena från koncentrationslägret i hela sitt liv, men han får som tur är också uppleva vänskap och kärlek.

Historien har ett högt tempo och det händer nya saker hela tiden. Jag hade svårt att förutse vad som skulle komma härnäst och följde handlingen med spänning. Författarna har skrivit en bra historia där familjerelationerna får störst utrymme. Men de skriver också om religion och tro, rasism och etiska dilemman. Och om hur en liten sak som en arg tonåring gör för att hämnas på sin mamma blir en stor sak som håller på att knäcka hela familjen.

Oj vilken bok, så bra! Jag fastnade direkt för denna fascinerande kvinna, Édith Piaf. Innan boken visste jag egentligen inget mer om henne än att hon var en fransk sångerska. Men vilket spännande liv hon hade! Hon är företagsam och tar inte ett nej. Hon tar sig dit hon vill, oavsett om det handlar om hennes egna karriär eller den unge Yves. Denna bok berör bara några få år i Piafs liv (med lite tillbakablickar på hennes ungdom) och jag känner mig inte klar med Piaf, jag vill veta mer om henne, hur gick det sen?
Jag kan inget annat en ge denna bok en 5:a i betyg!

Jag tycker om hur boken är skriven, att vi får följa berättelsen ur barnets perspektiv. Men jag kan inte låta bli att fundera över hur boken hade blivit ur mammans perspektiv, det hade nog blivit en lite annan slags berättelse då. Jag har väldigt svårt för pappan och hans iriska nationalism, jag vill emellanåt bara säga till honom 'nu har du gått för långt!'
Det är en mycket gripande historia om hur barn formas av föräldrarnas och omgivningens åsikter och att aldrig riktigt känner att man hör hemma någonstans.

Laure bor i Paris och driver Museet för krossade drömmar. Där ställer hon ut föremål som människor har skänkt till henne, föremål som symboliserar livets sorger, svek och förluster. Laure bidrar själv med några saker från hennes liv till samlingen, bla en tågbiljett som tog henne från Tjeckoslovakien 1986.
Då, 1986, var Laure au pair i en familj i Prag. En dag hamnar hon och de två barnen hon har hand om på en marionetteater. Där möter hon, och förälskar sig i,Tomas, en regimkritisk musiker. Att ha de åsikter som Tomas har är farligt och han är ständigt iakttagen och övervakad. Laure försöker hjälpa Tomas att fly, men han kommer aldrig fram till tåget som skulle ta honom ut ur landet.
I 30 år har Laure undrat vad som egentligen hände med Tomas? Lever han, och i så fall, var är han nu?

När en berättelsen är uppdelad i två delar är det ganska ofta många år mellan nutid och dåtid och man följer olika personer i de båda tiderna. Här är det bara 30 år och vi får följa samma personer. Laure är huvudperson i de båda delarna, vilket gör att man lär känna henne ordentligt och förstår hur dåtid påverkar hennes nutid.
Den är spännande rakt igenom. Det är inte ofta jag tycker att en bok på 420 sidor är för kort men jag hade gärna läst mer. Denna bok får en stark 4.