Mikael Härdig

”Aldrig mer Sankt Petersburg” av Åke Sandahl är en dramatisk och spännande släktkrönika som spänner över fem generationer och skildrar en tyskättad familjs öden och äventyr under sin långa exil i Ryssland. Det de får bevittna där är tsardömets sista skälvande decennier och sovjetdiktaturens inledande år. Utan att vara direkt drivande i de dramatiska samhällsförändringarna lever de i dessas omedelbara närhet. Vi får därför följa det vi minns från historieböckerna genom de olika familjemedlemmarnas ögon. Samtidigt skildras också alla de händelser som mest påverkade familjens eget liv - flykten från svälten, förälskelser och barnafödande, men även ett par brutala mordförsök.

Det var faktiskt först mot slutet som jag förstod att det här är en berättelse med rötter i verkligheten. Det förklarade också det enda som jag var lite kritisk mot i denna mycket läsvärda bok, nämligen tidens alltför ojämna flöde. I handlingen fanns flera ”hopp” då ett par år - eller rentav flera decennier - gled förbi alltför snabbt på ett par korta stycken. Förmodligen beror det då på att det inte hände så mycket i den verklighet som boken i grunden handlar om, eller på att källmaterialet har vissa luckor. Hursomhelst var det min önskan att få läsa några hundra sidor till om den intressanta familjen Sy, men det kan kanske komma i en annan och längre bok framöver.

En av de klassiska komedierna från det glada 70-talet.

George (Gene Wilder) är på långresa med tåget från Los Angeles till Chicago när han möter (eller snarare raggas upp av) den vackra och levnadsglada Hilly, som praktiskt nog har kupén intill hans - och allt som skiljer dem åt är en vägg som går att skjuta undan. Tyvärr blir resan inte bara en drygt två dygn lång dans på rosor. Hilly arbetar som sekreterare åt Professor Schreiner, en konsthistorisk auktoritet som har den dåliga smaken att bli mördad och nerkastad från tågets tak precis framför ögonen på stackars George ... och det till råga på allt i en intim stund där våld borde vara det sista han skulle behöva tänka på. Medveten om att mördarna måste finnas kvar på tåget tar George upp jakten tillsammans med en FBI-agent som också ”råkar” befinna sig där ..... åtminstone under den första delen av resan. När George dessutom själv faller ner från tåget och tvingas ta upp jakten på det i ett flygplan är det inte bara jakten på sanningen om mordet som driver honom - utan också vetskapen att Hillys liv är hotat och att endast han kan rädda henne .... eller rättare sagt han och den nye reskamraten Grover (Richard Pryor), en på det hela taget ganska hygglig brottsling som han råkar få med sig när han kapar en polisbil.

Det här är en lättsam actionkomedi av det gamla slaget där mycket av humorn bygger på att en normal och stillsam person kastas in i våldsamma och intensiva situationer som han aldrig väntat sig och egentligen inte heller är rustad för. Enda kritiken från min sida gäller Richard Pryors roll. Det är den i särklass bästa karaktären och den kommer in alldeles för sent i handlingen för att få det utrymme den förtjänae.

Det första som slår mig när jag träder in i den sagovärld som Annah Nozlin har skapat är hur trivsam den är. Kväll efter kväll har jag upplevt en känsla av ro och värme när jag besöker den ett par kapitel i taget. Det beror dock mer på hur berättelserna om den växer fram över bokens sidor än på vad den faktiskt innehåller. Det är en till sin natur grym och hård värld fylld av mystik, krig, förföljelse och ett oblitt öde som slår hårt mot de karaktärer vi lär känna på vår resa genom den.

”Ekens dotter” är en samlingsvolym innehållande de två romanerna ”En av de sista” och ”Splittrade skärvor”.

Vi följer huvudpersonen Kel under den märkliga uppväxt där hon konfronteras med sin sanna identitet som trädälva av hög börd - en identitet som ger henne oanade styrkor men också försätter henne i stor fara. Som elev på en exklusiv elitskola på en avlägset belägen ö förbereder hon och hennes kamrater sig för sina avgörande roller i det oundvikliga krig som har dragit närmare och närmare under ett par årtionden - ett krig framkallat av makthunger, religiös fanatism och fördomsfullt hat.

Det är inte svårt att hitta paralleller till mänsklighetens historia under flera århundraden, men de blir aldrig övertydliga. De finns med där i bakgrunden som källor till eftertanke i en gripande och episk historia.

Swedish Zombie fortsätter leverera övertygande svenska skräckromaner i det kortare formatet i serien ”Den nya skräcken”.

Nya ”Slaktmarker” av Jenny Lundin är en värdig uppföljare till de två föregångarna ”Rött universum” och ”Köttmarknad”.

I ”Slaktmarker” möter vi Patrik Manfred, en inte längre helt ung karriärist i finansbranschen vars ambitioner överstiger hans förmågor. Han plågas svårt av att se andra - i synnerhet yngre medtävlare - lyckas bättre såväl i yrkes- som privatlivet. Genom ödets nycker får han dock en oväntad möjlighet att ta sig fram genom hänsynslöshet och grymhet när hans överordnade så tydligt uppmuntrar det. Även om hans samvete stundtals plågar honom framstår det till en början som en fungerande väg framåt att - bokstavligt talat - gå över lik. Men det är bara precis i början. Snart nog dras han ner i det personliga helvete som verkar vara hans väntande öde ...

Berättelsen balanserar ständigt på gränsen mellan dröm och verklighet. Att avgöra vad som bara är illusioner och vad som verkligen händer är en utmaning såväl för huvudpersonen som för läsaren. Det är också just det som gör den här boken så väldigt läsvärd.

Det som dessutom gör den tänkvärd är de funderingar som den ger upphov till när man funderar på vad berättelsen kan tänkas symbolisera. För mig är den i första hand en berättelse om konsekvenserna av att svika sitt samvete och sin moral, om det grymma i att exploatera andra människor för makt eller vinning och om det svåra i att hålla fast vid sina övertygelser när frestelsen blir för stark.

För Patrik Manfred finns många svåra och viktiga val att göra, men inget av dem erbjuder en säker eller enkel väg till trygghet och lycka. Tvärtom handlar det mest om att försöka undvika det minst plågsamma och onda valet...

En långsam, vacker och tänkvärd film som nog får ses mer som ett rörligt konstverk än en som en spelfilm i konventionell bemärkelse.

I en ospecificerad framtid reser psykologen Kris Kelvin till en bemannad rymdstation i omlopp kring planeten Solaris. Hans uppdrag är att utreda det kollektiva psykologiska sammanbrott som uppenbarligen drabbat de få kvarvarande personerna som bor och arbetar där. Det dröjer dock inte länge innan han själv blir ”vansinnig” och får se sin avlidna hustru uppe i rymdstationen. När hon söker sig närmare honom inser han att hon är verklig - men inte på det jordiska sättet. Istället är hon skapad av en mystisk energi på Solaris, en energi som utmanar vår syn på vad som är verkligt och ställer frågor om innebörden av mänskligt liv.

Det här är en film som ska ses i lugn och ro när man redan är avslappnad men behöver ett par timmars vila till. Under rätt omständigheter blir den en underbar kulturupplevelse.

Ett retrofuturistiskt sandlådespel med ton av Quentin Tarantino.

Fallout är ett fantastiskt spelfenomen som har dominerat hundratusentals hängivna nördars fritid sedan 1997. ”New Vegas” från 2010 är i min mening det allra bästa spelet i serien. Förmodligen är det i stor utsträckning de färgstarka miljöerna och karaktärerna bygger spelupplevelsen och känslan av att vandra runt i 1950-talets bild av den någorlunda avlägsna framtiden. Det är dock en humoristisk och extremt överdriven bild med inslag av såväl klassiska westernfilmer som av science fiction och fantasy. Som spelare är du en kurir som överlevt ett mordförsök och som nu jagar de skyldiga för att utkräva hämnd. Huvudhandlingen är dock nästan mest ett svepskäl för att bygga ett sammanhang för alla spännande sidospår att kretsa kring - allt från att jaga mordiska jättemyror till att hjälpa en sörjande säkerhetsvakt att lösa hans hustrus försvinnande. Under spelets gång utvecklar man sin karma i god eller ond riktning, vilket i sig öppnar vissa möjligheter men också leder till nya risker. På samma vis bygger man upp sitt rykte hos spelets olika och ofta motstående fraktioner - vilket gör att nya möjligheter till uppdrag dyker upp (eller att man riskerar att bli mördad av dem ...). Ett enkelt och mycket snyggt stridssystem gör alla närkamper och eldstrider till i det närmaste filmiska upplevelser.

För några år sedan läste jag ”Samlade svenska kulter” av Anders Fager och blev snabbt förtjust i det där med att få besöka ett samtida Sverige präglat av Lovecrafts mytologi. Novell för novell steg jag allt djupare ner i det angenäma mörker som han skapade med sina mer eller mindre levande karaktärer och deras öden.

Det var först nu för ett litet tag sedan som jag blev medveten om att det finns fler böcker som utspelar sig i samma värld, och ”En man av stil och smak” blev mitt första återbesök där.

Det första jag noterade är att det nu är en mer levande och färgstark värld jag får stiga in i. Karaktärerna är djupare och mer mångfacetterade. Deras öden känns därför mer angelägna än tidigare och jag utvecklade till och med vissa sympatier för den gamle skurken Fredman ( c:a 1620-2012, tidigare skrivare vid hovet). Den amoraliske huvudpersonen Carl Ove Molin var dock helt ny för mig. Jag läser gärna mer om denne osympatiske och fascinerande person, men är glad för att han är en fantasifigur som jag aldrig behöver träffa i verkligheten. I övrigt innehåller boken många karaktärer och företeelser som jag känner igen från ”Samlade svenska kulter”, vilket också höjer läsupplevelsen en del. Det går bra att läsa Anders Fagers böcker helt fristående, men förmodligen ger de allra mest om man läser dem i rätt ordning.

Ser man till stämningen, temat, estetiken och miljöerna så är det här kanske det bästa spel som någonsin har skapats. Efter mer än 15 år slår det fortfarande det mesta som görs i de avseendena. Det som däremot gör spelet något daterat är den linjära berättelsen och de (för vår tid) ganska begränsade valen i fråga om olika metoder för att lösa ett problem.

Platsen är Los Angeles, men ett mörkt, parallellt Los Angeles som vilar under storstadens yta. Som spelare ikläder man sig rollen av en ny vampyr som invigts av en tillfällig älskare - en älskare som sedan avrättas för sitt brott mot vampyrsamhällets regler. Man får själv välja vilken av de spelbara klanerna man vill tillhöra, vilket ger utrymme för väldigt olika spelupplevelser. Som en vanställd Nosferatu kan man inte röra sig där människor kan få syn på en, medan man som en vansinnig/genial Malcavian kommunicerar med sin omvärld på ett sätt som ligger en bit bortom det normala.

Uppdraget är att få tag på en uråldrig likkista som anländer från Turkiet med ett transportfartyg. Det är dock ett såväl riskabelt som komplicerat uppdrag som tar en till några av Los Angeles mest ikoniska stadsdelar och där det i det längsta är oklart vem som är vän respektive fiende.

Det här är ett spel med ganska många stridsscener och en hel del smygande i mörkret, men det är historien i sig, de spännande karaktärerna och de oslagbara miljöerna som ger det dess stora spelvärde.

Creepypasta är den moderna tidens vandringssägner och lägereldshistorier - och de sprids i ord och bild i många olika forum på Internet. Jack Werner är Sveriges mest kände expert på området, och liksom Bengt af Klintberg gjorde en stor kulturbevarande insats med att samla och utforska de gamla vandringssägner som spreds vid fikaborden gör nu Jack Werner likadant med den nya tidens creepypastor.

Boken ”Creepypasta” är en introduktion där han förklarar detta ganska flytande och svårfångade fenomen på ett klart och överskådligt sätt, samtidigt som vi får läsa en hel del av de mer minnesvärda historierna. Vissa är som traditionella skräcknoveller medan andra är väldigt korta och baserade på att skapa en omedelbar chockreaktion.

Boken erbjuder en spännande inblick i en kultursfär som de flesta av oss nog aldrig riktigt tar oss tiden till att utforska på egen hand, även om intresset har vuxit en hel del efter att jag har läst den här boken. Jack Werner driver också Creepypodden för den som vill lyssna på dessa och många andra historier, vilket jag också kan rekommendera.

Lätt daterad 80-talsklassiker med bl a tragiskt borgångne Rik Mayall i en av de fyra färgstarka huvudrollerna. I dag gör den sig nog allra bäst som nostalgitripp för oss som minns den från den tiden, även om den också är ett stycke intressant brittisk TV-historia.

Handlingen kretsar kring fyra universitetsstudenter som hyr olika hus tillsammans som ett extremt dysfunktionellt bostadskollektiv. Samtliga är extrema och överdrivna karaktärer som ter sig mer som arketyper än som verkliga personer (t ex den revolutionärt anarkistiske sociologistudenten som gör politik av allt men som i allt sitt politiska poserande är extremt självcentrerad).

Serien bygger på en typ av humor som även den kan beskrivas som anarkistisk i någon mån. Även om det finns en ramhandling för varje avsnitt är det de ologiska och rentav drömlika scenerna som präglar hela serien.

En viktig komponent är också musiknumren, där vi i varje avsnitt får uppleva ett nytt av den tidens mest aktuella brittiska band (t ex Madness). Att musiken fick en så framträdande roll påstås dock främst ha varit av budgetskäl. Det gavs helt enkelt högre anslag till drama- och komediserier som hade med musikaliska inslag i varje avsnitt.