Mikael Härdig

”Osynlig makt” är den första delen av Blodsbandskrönikan, skriven av J. F. Hansson - Skånes svar på Dan Brown.

Huvudpersonen i romanen är Marcus Eriksson, en före detta elitsoldat och kriminalpolis som på grund av svåra personliga tragedier sadlar om till att bli terapeut för intagna på olika fängelser.

Han tillåts dock inte leva det ganska stillsamma liv som han har tänkt sig särskilt länge. Utan egen förskyllan hamnar han nämligen i skottgluggen för ett uråldrigt och hänsynslöst brödraskap som visar sig ha fler kopplingar till honom och andra i hans närhet än han någonsin hade kunnat föreställa sig när han först blir medveten om dess existens - kopplingar som dessutom ofta ligger långt tillbaka i historien.

När jag började läsa boken var mitt intryck att den var oändligt lång - över 600 sidor. Den gick dock snabbt att läsa och kändes allt annat än lång när jag slog upp sista uppslaget och fick ta del av det sista av alla de dramatiska avslöjanden som den är full av.

Just alla avslöjanden och oväntade vändningar, tillsammans med ett högt tempo, är för övrigt det som präglar hela berättelsen från första kapitlet till det sista. Jag tycker mig dessutom ana ett par lösa trådar som pekar mot de kommande böckerna i serien, och jag tror mig ha kommit på var i berättelsen den gåtfulla Verkställaren (en av brödraskapets viktigaste agenter) har förekommit i sin ”civila” och öppna tillvaro - men jag kan så klart ha helt fel. Det hade jag om en del annat som jag också trodde mig ha förstått.

Det här är absolut inte en ”vanlig” deckare i den realistiska traditionen. Tvärtom lämnar den till och med visst utrymme för det övernaturliga, även om det är ganska subtilt och inget som påverkar handlingen särskilt mycket. Det är mer ett inslag som hjälper till med att sätta den mystiska stämningen i berättelsen. Som jag redan antytt är det här en roman som mer för tankarna till Dan Brown, eller för den delen till James Bond. Allt det som de onda gör är storvulet och bombastiskt - vilket bara gynnar själva underhållningsvärdet av boken.

Det är inte ofta en så bra bok följs av en ännu bättre uppföljare, men med ”Hör mig viska” har Mons Kallentoft faktiskt lyckats fördjupa storyn och karaktärerna från ”Se mig falla” på ett sätt som gör den ännu svårare att lägga ifrån sig - vilket förklarar varför jag sträckläste den på två eftermiddagar.

Historien börjar med att Tim Blanck återfår hoppet om att återfinna sin sedan flera år försvunna dotter på Mallorca sedan det visat sig att de kvarlevor som tidigare hittats kom från någon annan.

Den här gången leder spåren efter dottern vidare till spanska fastlandet och till den bulgariska maffia som etablerat sig såväl där som på Mallorca. Tim tvingas också utföra brutala uppdrag åt andra delar av den organiserade brottsligheten för att få tillgång till den information han behöver för att komma vidare i sitt sökande efter dottern. Han och hans hustru har också fått en andra dotter under tiden, ett litet barn som också kommer att utsättas för akut fara under pappans sökande efter sanningen. Det ska visa sig att fiendens dolda makt sträcker sig hela vägen till Sverige.

I denna lysande uppföljare är tempot ännu högre och handlingen en smula brutalare än i den första boken (vilket säger en hel del). Den sägs vara en fristående uppföljare, men det kan jag inte hålla med om. Böckerna bör läsas i rätt ordning och ganska tätt efter varandra för att ge full utdelning i läsupplevelsen. Den flytande och drömlika berättarteknik som höjde den första boken över den ”normala” litterära nivån på en deckare har här finslipats och förfinats ytterligare

Viss humor blir snabbt daterad - annan står sig i all evighet.
Jag vågar i och för sig inte utgå ifrån att min lille son kommer att skratta lika intensivt åt Monty Python på sin ålders höst som jag ännu gör i dag, men chansen att han gör det är ändå god.
Det går inte att tala om någon handling i egentlig bemärkelse i detta klassiska sketchprogram där den bärande tanken är att aldrig missa en chans till en hejdlös överdrift eller en surrealistisk händelseutveckling. Det är som om logiken och förnuftet i sig är det som de geniala komikerna ser som sina värsta fiender. Det kan dock kräva ett avsnitt eller två för att verkligen sjunka in i den bisarra värld som är Monty Pythons adelsmärke. Det är därför värt att ge dem en chans till om man (mot förmodan) inte fastnar direkt.

Åren går, men storheten består.
Fortfarande efter 30 år kommer ingen annan TV-serie i närheten av den trivsamt surrealistiska mystiken i Twin Peaks. Om den alls går att beskriva med någorlunda rättvisa skulle jag kalla den för en konstnärlig mordskröna med sin helt egna mytologi. Den ursprungliga gåtan - vem mördade Laura Palmer? - får i och för sig sin lösning, men på ett sätt som nästan ställer fler frågor än den besvarar.

I ”Mysteriet på Asthall” blandar Jessica Fellowes historiska fakta med fantasi.

För att börja med det som utgörs av fakta så är mysteriet i romanen ett högst verkligt sådant. Det är helt sant att den 55-åriga sköterskan Florence Nightingale Shore (guddotter till sin berömda namne) mördades på tåget från London till Hastings den 12 januari 1920. Mordet är ännu ouppklarat. En annan del av romanen som är hämtad ur verkligheten är de sex systrarna Mitford som har fått ge sitt familjenamn åt hela bokserien. I den här, den första romanen är alla utom den äldsta (Nancy, 1904-1973, senare i livet en framstående författare) mer eller mindre små barn som inte påverkar handlingen så mycket. Det är något som skaver lite i läsningen när man vet att två av de små rara barnen i berättelsen i verkligheten växte upp till att bli övertygade och högprofilerade nazister. Men naturligtvis kan även sådana vara rara som barn. Det som gick fel kom förmodligen betydligt senare i deras liv.

De som driver just den här romanen framåt är dock inte i första hand familjen Mitford. De erbjuder en intressant miljö och ett socialt sammanhang som behövs i berättelsen, men de får stå tillbaka för sin egen barnflicka Louisa Cannon och järnvägspolisen Guy Sullivan. Det är beklagligt att det inte går att få anställning som järnvägspolis i dagens Sverige. Det låter som ett drömyrke. För Guy går det dock lite si och så med arbetet eftersom han - sin väna och milda framtoning till trots - saknar förmågan att acceptera överordnades beslut och bara följa order. Hade han funnits i verkligheten när det begav sig hade mordet kanske varit löst.

Alla som någon gång har läst en Agatha Christie-roman kan känna igen sig i intrigens svängningar, de återkommande sidospåren och den listigt utformade upplösningen. Det enda som störde mig lite var att de romantiska sidohandlingarna fick lite för stort utrymme i första halvan av boken. Varje läsvärd deckare behöver minst en sidohandling för att bli just läsvärd, men jag kan inte tycka att svärmiska och ganska kyska ungdomsförälskelser i en moralkonservativ tid är tillräckligt intressanta för att få så mycket utrymme. Men det är så klart en smaksak.

”Se mig falla” av Mons Kallentoft är som en hetsig feberdröm blandad med klassisk hårdkokt noir av ett slag som vi förknippar mer med amerikanska storstäder på 40-talet än med samtida charterparadis. Det är dock en allt annat än paradisisk sida av Mallorca vi får se när vi följer den ”frivilligt” uppsagde polisen Tim Blanck - numera privatdetektiv med djupa inblickar i societetens mer pikanta kärleksaffärer - under hans desperata jakt efter en sedan tre år försvunnen tonårsflicka. Han söker efter henne dag och natt med den outtröttliga frenesi som bara en förälder förblindad av skräck, sorg och hat mäktar med. Det är också därför han har valt sitt nya yrke. Det ger honom möjlighet att söka efter dottern precis på den plats där hon försvann spårlöst. Han blir dock snart varse att den mordutredning han blir inblandad i genom en rik klient förmodligen också har något med dotterns försvinnande att göra - och med den omfattande korruption som håller Mallorca i ett hårt grepp under den polerade ytan.

Genom hela boken flyter dåtid och nutid ihop, liksom drömmar och verklighet, på ett ganska unikt och mycket poetiskt sätt. Det är en stil som är svår att komma in i, men när den väl har fått sjunka in i medvetandet är den en ren njutning - men absolut inte en stillsam avkoppling. Tempot är högt och dramatiken stor, vilket mycket väl illustrerar det kaos och den desperation som har Tim Blancks svårt plågade själ i sitt grepp. Det finns för övrigt väldigt mycket i berättelsen som för tankarna till Polanskis mästerverk ”Chinatown” från 1974. Det är förmodligen något som författaren är fullt medveten om eftersom han låter den berömda postern från den filmen figurera i en av de många fängslande scenerna i boken.

Platsen är East End i London.

Året är 1888.

Mördaren är inte Jack the Ripper.

Han finns visserligen med i bakgrunden redan från början, men han utgör en del av dekoren snarare än en del av handlingen - vilket nog hade provocerat honom något oerhört om han hade vetat om det. Brutala mord är det dock frågan om och de påminner väldigt mycket om de historiska ”Thames Torso Murders” (1887-1889; lika mystiska och olösta som Jack the Rippers mordserie, men betydligt mindre omskrivna).

I centrum står den unge journalisten William Sinclair. Han är född in i den brittiska överklassens översta skikt och hade inte behövt lyfta ett finger för sin egen försörjning, men har valt journalistiken eftersom ett liv som sysslolös lätting är honom helt främmande. Det blir hans uppdrag att bevaka fallet med likdelarna som påträffas i Themsen medan mer erfarna kollegor jagar runt efter Jack i samma stadsdel. På sin jakt efter sanningen möter han också kärleken, vilket hans mor redan önskat i många år att han ska göra. Däremot hade hon knappast önskat sig att han skulle bli kär i en politiskt radikal journalist ur de lägre klasserna - för att inte tala om det där i dåtiden helt otänkbara att en man blir kär i en annan man. Som om William inte redan hade nog att bekymra sig för blir han dessutom ombedd att diskret försöka hitta en försvunnen ung kvinna ur den egna familjens nära krets - vilket får honom att börja frukta att det är hon som flyter upp i mindre delar på Themsens stränder.

Med ”Mörkrets barn” har Sofie Bjarup levererat en av de stora överraskningarna på deckarhimlen på senare år. Inte minst håller hon spänningen vid liv ända fram till sista kapitlet på ett sätt som skulle imponera till och med på Agatha Christie. Det är för övrigt den författare som jag associerade mest till när jag läste ”Mörkrets barn”, men jag måste säga att Sofie Bjarup lyckas lite bättre än den gamla deckardrottningen när det gäller att förse sina karaktärer med känsla och djup. Även om det är den spännande deckargåtan som är huvudsaken så engagerar också de människor vi möter och deras så olika öden.

Under sitt korta liv (1906-1936) hann Robert E. Howard skapa en imponerande rik flora av litteratur i olika genrer. Sedan många årtionden tillbaka är han mest känd som upphovsman till Conan och hans myllrande mytologiska värld - och därmed till hela den fantasygenre som växte fram i skuggan av den världen.

I ”Krönikan om Hyboria” får vi ta del av lysande nyöversättningar av de noveller som (åtminstone enligt en av flera konkurrerande kronologier) berättar om Conans tidigaste år som kringvandrande legosoldat, tjuv och pirat i den hyboriska eran. Det kärva och brutala, men också poetiskt målande språket kommer till sin fulla rätt och störs inte av det fåtal lite märkliga anglicismer som dyker upp här och där.

Det som möter oss är en värld med tydliga inspirationskällor såväl i vår egen världshistoria som i flertalet historiska mytologier. En del av nöjet med att läsa berättelserna i dag är att notera och spåra alla de inspirationskällorna - och att imponeras av att allt det här skrevs i en tid då det inte gick att googla sig till den rikedom av historisk kunskap som det vittnar om.

Men det största nöjet är så klart att ta del av alla de äventyr som Conan upplever i början av sin ”karriär”. De sju novellerna är inbördes ganska olika och tar oss till en rad olika platser i Howards fantastiska fantasivärld. De är alla mycket läsvärda, men mina personliga favoriter är den mystiskt färgade ”Skuggor i månljuset” och den romantiskt episka ”Drottningen av Svarta kusten”.

”Inga kelgrisar, inga styvbarn” av Cia Sigesgård är en fängslande och bitvis svårsmält berättelse där ett helt samhälle - eller åtminstone de mörkare sidorna av det - ryms innanför väggarna till ett nergånget hyreshus med rötterna i den svenska folkhemstankens guldålder. Här finns de barn som sviks av föräldrar som bryr sig mer om spriten och sina egna drifter än om sina familjer. Här finns de äldre föräldrar som sviks av sina egoistiska och krävande vuxna barn. Och framför allt finns här mördaren och våldtäktsmannen som fått gå fri i åratal för att ingen har tagit varningssignalerna på allvar. Han slår till igen och igen, och han närmar sig sakta men säkert de ömtåliga människor som har haft oturen att hamna i hans närhet i huset.

Persongalleriet är färgstarkt och engagerande. Ju längre jag kommer i boken desto mer bryr jag mig om hur det går för de människoöden som rör sig framåt genom dess kapitel - framför allt om den udda Anna och den ofrivilligt mogne pojken Kasper. Det är en berättelse med påtaglig chockfaktor, men just det ocensurerade och råa i den är en av dess många styrkor. Vissa berättelser kan helt enkelt inte berättas på ett vackert och skönmålat sätt utan att tappa sitt innehåll.

För mig har de dagliga promenaderna (5 eller 8 km varje kväll) lett till viktnedgång, bättre sömn, förbättrade hälsovärden och en massa tid till att njuta av såväl naturen som av alla mina favoritpoddar.