Mikael Härdig

I ”Vad hände på vägen till Jerusalem?” bjuder Lena Einhorn på en ingående och detaljerad genomgång av årtusenden av historia för att finna svaret på frågorna om judendomens och det judiska folkets egentliga ursprung. Utgångspunkten är - nästan med nödvändighet - Gamla Testamentet och stridsfrågan om dess historiska korrekthet.

Redan i ett tidigt skede av sin berättelse uttrycker Lena Einhorn uppfattningen att sanningen nog inte ligger i någon av de två etablerade, extrema motpolerna: d v s den att GT utgör en källa till historisk sanning respektive den att det i princip är att betrakta som en sagobok. Med hjälp av talrika källor såväl i såväl de religiösa urkunderna som i världsliga källor från de äldre historiska epokerna bygger hon omsorgsfullt upp en bild av en ”gyllene medelväg” som åtminstone för mig framstår som fullt möjlig - rentav trolig.

Den rika floran av hebreiska och egyptiska namn på platser, människor och gudar blir ibland förvirrande, men berättelsen är uppbyggd på ett sådant sätt att de termer som är nödvändiga för att förstå helheten sätts in i sitt sammanhang vid upprepade tillfällen. Bland de mest spännande resonemangen är de om hur gudarna Baal och Set hänger ihop med varandra ... och kanske med ett par till.

Mynnar boken då ut i att Lena Einhorn har funnit den kompletta sanningen och att hon lägger fram ovedersägliga bevis som ingen kan tolka på något annat sätt än det hon gör? Nej, inte alls - och det påstår hon inte heller. Tvärtom framhåller hon det omöjliga i att uppnå exakt kunskap om sådant som skedde i gammaltestamentlig tid. Allt hon gör är att presentera en möjlig teori. Hon gör det dock väldigt bra. Den är spännande, väl underbygd och tankeväckande.

Skuggjägaren är en av de bästa och mest minnesvärda deckare jag har läst. Framför allt är det en bladvändare av rang. En serie brutala och mystiska mord som inleds redan på 40-talet för att kulminera på 70- och 80-talen blir löst först i vår egen tid, och då så klart med hjälp av ledtrådar som sträcker sig långt tillbaka i tiden.

Det är dock inte en konventionell deckare. En ovanligt aktiv berättarröst tar sig en del lite udda berättartekniska friheter och bjuder på en rejäl överraskning i det intensiva slutet. Samtidigt är det också en tänkvärd roman om cirka sjuttio års utveckling i fråga om relationer mellan kvinnor och män - såväl i arbetslivet som i parförhållanden. Vissa saker har kanske inte förändrats fullt så mycket som vi vill tro, vilket Camilla Grebe illustrerar på ett ovanligt rikhaltigt sätt genom ett omfattande och välporträtterat persongalleri som sträcker sig över flera generationer

En faktaspäckad, varmhjärtad och skojfrisk genomgång av Hasses och Tages liv och karriärer - såväl när de verkade var för sig som när de gjorde det tillsammans. Podden är full av såväl intressanta och djupgående intervjuer som en lång rad mer eller mindre kända sketcher. Jag som minns dem mer från barndomen än från mer vuxna år överraskades av hur roliga deras sketcher fortfarande är. Jag skrattade högt vid flera tillfällen under nästan varje avsnitt. Samtidigt som det huvudsakliga fokus ligger på Hasse och Tage som kreatörer och artister så sätts deras gärning också hela tiden in i sitt kulturella och samhälleliga sammanhang.

Eldätaren är en poetisk kriminalroman - men absolut ingen deckare. Det är en roman om ett brott i samma anda som när Sjöwall/Wahlöö skrev under den devisen. Det viktiga är inte vem som höll i det eventuella vapnet, körde den eventuella bilen bort därifrån eller röjde undan de eventuella bevisen - utan hur det alls kunde ske.

Det första vi får se av brotten är liken av fyra barn på Limhamnsfältet i Malmö. Hur hamnade de där? Varför hamnade de där? Är det någon som saknar dem, någon mer som bryr sig än de poliser som är anställda för att bry sig?

Den som står i centrum för arbetet med att lösa alla gåtor är Nils Forsberg, nykter alkoholist som lyfts upp från den hittegodsexpeditörstjänst hans synder har förpassat honom till. Han får en ny chans i livet och karriären - inte av egen förtjänst, utan av nåd. Men så är det väl i och för sig med det mesta vi människor uppnår - inte bara i litteraturens värld?

Till sin hjälp har han sin gedigna erfarenhet, sina kollegor inom kåren, sina vänner och bekanta långt utanför den samt sin ganska nyvunna katolska tro. Att vandra vid hans sida ett tag är inspirerande och tankeväckande. Det tar ett par kapitel att vänja sig vid det poetiska tilltalet, men det är det väl värt. När jag nu läst ut boken inser jag att jag inte hade velat ha historien berättad på något annat sätt.

En mäktig och myllrande genomgång av den svenska rockens historia i stort och smått från tiden strax före det att det alls var någon rock att tala om och fram till år 2000 (när programmet spelades in). Programmakarnas genuina engagemang och kärlek till ämnet är det som bär genom alla de 70 ytterst hörvärda timmarna. Perspektivet är tematiskt snarare än kronologiskt, vilket nog också bidrar till att höja intresset uppe hos lyssnaren. Varje avsnitt innehåller flera låtar som spelas i sin helhet - vissa odödliga klassiker, andra som räddas från att glömmas bort just tack vare den här podden. Jag upptäckte själv att många av de bästa låtarna fanns bland de mindre kända. Allra bäst är dock alla de mycket personliga intervjuerna och berättelserna från otaliga svenska artister. Utan att sätta någon före en annan tyckte jag mycket om att lyssna på de minnen som Peps Persson, Marie Fredriksson, Mikael Wiehe och Thomas di Leva delade med sig av.

Blandfärs består av ett par hekto P. G. Wodehouse, ett par hekto Dan Brown, några matskedar skånsk socialrealism och ett kryddmått malmöitisk lokalkunskap. De gåtor som följer oss från (nästan) första till (nästan) sista sidan är hur den mystiske Frank Lindström kan arbeta heltid på såväl Malmös gatukontor som på ett foodserviceföretag i 22 år utan en enda sjukdag samt - den något viktigare frågan - om han för tillfället inte arbetar vare sig hel- eller deltid på någondera stället eftersom han är mördad, nermald till färs och serverad som dagens rätt på en av stadens mindre framstående krogar.

Humoristiska deckare är inte så ovanliga, men det som skiljer Blandfärs från de flesta andra är att humorn står sig genom hela boken. Det blir inte bara ett enstaka småskratt någon gång per kapitel, utan hela berättelsen genomsyras av en frän och satirisk men ändå godhjärtad humor som präglar såväl de färgstarka karaktärerna själva som allt de gör. Dessutom håller också själva deckargåtan spänningen uppe. Mysteriet är inte bara ett svepskäl för att skriva en kul bok, utan ända fram till sista kapitlet hålls nyfikenheten vid liv. Som en extra bonus bjuds vi också på ett antal minnesvärda uttryck som vem som helst borde fläta in i sitt ordförråd.

Förmodligen den bästa pod som någonsin producerats i Sverige - och det säger en hel del, för konkurrensen är tuff.

I varje avsnitt tar Kalle Lind emot en gäst med djupgående kunskaper inom något relativt smalt specialområde som i regel utgår från svensk populärkultur under någon del av 1900-talet.

Tillsammans leker de fram ett program i lättsam ton och med mer tid för sidospår än för de centrala frågorna. Den hjärtligt nördiga andan gör att precis vartenda avsnitt blir en höjdare - även om ämnet i sig verkar totalt ointressant i utgångsläget. Jag hade till exempel aldrig kunnat föreställa mig att ett av mina favoritavsnitt skulle komma att bli ett som avhandlar den svenska mellankrigsschlagern. Faktum är att jag nog hade haft svårt att komma på ett mindre intressant område att lära mig mer om, men så otroligt fel jag hade ...

I ”Råttan: Black Edition” tas vi med på en resa genom ett Malmö som döljer sig i skuggorna, ett parallellsamhälle som vi kanske kan ana oss till genom tidningsartiklar och rykten på sta’n - men som de flesta av oss aldrig behöver se i verkligheten.

Det här är berättelsen om hur människor trycks ner och exploateras, och skrämmande nog om hur det sker med hjälp av våra skattemedel. Jag kan inte gå i god för att det vi får läsa om i denna skrämmande historia är en del av en faktisk verklighet, men det går väl ihop med innehållet i de där artiklarna och ryktena som vi nog alla tagit del av på olika sätt. Här sätts allt det oroväckande in i ett sammanhang som skapar en helhetsbild.

”Råttan” är dock inte en reportagebok utan i första hand en spänningsroman med brutala inslag och ett intensivt slut. Det är berättelsen om hur en arbetsförmedlares kamp för det hon vet är sant och rätt utsätter såväl henne själv som andra för livsfara - och det är inte alla som kommer levande ur den process som hon inleder utan att från början inse dess hela vidd.

Det är alltid lite extra spännande att läsa en deckare som tar med en till nya platser och till kulturer som man bara haft ganska vaga bilder av.

I ”Nämn inte de döda” tar Christina Wahldén med oss till Northern Territory i Australien och till den australiensiska ursprungsbefolkningens traditioner och föreställningsvärld. Titeln på boken kommer till exempel från uppfattningen att döda människors namn inte får nämnas en tid efter dödsfallet - inte ens om det råkar vara samma namn som någon annan i samma krets bär.

I denna miljö finner vi den gamle rutinerade polisen Bluey, hans nya kollega Jess och hennes rumskamrat Greta - en konststudent från Sverige som tar ett sabbatsår eller två i Australien. Just Greta fungerar väldigt bra för att förklara det för oss främmande samhället med svenska ögon, utan att det blir övertydligt att det är fråga om förklaringar som ska ge oss en djupare inblick i en delvis annan värld.

Det är också Greta som hittar det första offret när hon är ute på stranden. Det är inte helt enkelt att identifiera henne, men tack vare att Jess - med visst motstånd - kan tala med den ursprungsbefolkning som hon själv tillhör går det sakta men säkert ändå att ta sig framåt i en utredning som kommer att innehålla betydligt fler och ännu vidrigare brott än det första mordet. Just den kluvenhet som Jess upplever mellan sitt ursprung och sitt yrke är för övrigt en av de aspekter av berättelsen som jag själv fastnade mest för och som ger den ett lite mer tänkvärt djup än de flesta andra deckare.

”Rött universum” av Frida Windelhed är en mörk historia. Mörk och rå - men ändå vacker på sitt eget unika sätt. Det vackra ligger i ett rikt och bitvis poetiskt språk som står i skarp kontrast till den brutala och ångestfyllda värld som vi tränger allt djupare in i för varje kapitel.

Allt börjar under den fruktansvärda natt då Siri ser sin älskade Solana mördas mitt på dansgolvet. Efter drygt fyra år av stilla och meningslös tomhet får hon ny kraft när hon dras in i den lilla och hängivna kretsen kring Bönsyrsan, en karismatisk och dominant skräckförfattare som erbjuder henne en väg till ett nytt liv - ett liv i dyrkan av den ständigt blodtörstiga Hämnden, en uråldrig gudinna som väntar i skuggorna men som visar sig för sina utvalda i chockartade visioner. Dyrkan av Hämnden har ett högt pris och några tvingas till det yttersta offret. I bakgrunden vilar ständigt de oundvikliga frågorna: Vad är hämnden egentligen värd? Vad kan någon få ut av ett liv i hat?

När jag läser den här boken får jag en känsla av att den är en första del i något betydligt större än vad de 167 intensiva sidorna avslöjar. Varje epok har sina mörka myter. Dracula, Frankenstein, Cthulhu, Lestat och många andra har alla fångat sin samtid för att sedan växa till att bli odödliga klassiker och en del av det allmänna medvetandet. Jag vet inte mer än någon annan vilken nästa stora skräcksaga blir, men det är tydligt att Frida Windelhed är en stark kandidat till att kunna leverera den. Om Hämnden inte skulle kunna fylla den rollen ensam så finns det många andra varelser som lurar bakom henne i samma sluggor. Tillsammans kan de lägga grunden till en rik litterär värld av smärta, mörker och stora livsfrågor för samtiden.