Susanne Abel

Stina Nilsson Bassell blandar fakta och fiktion i denna myllrande roman. Mest fakta, mycket fakta! Olga och Helga är fiktiva personer, men många av bokens karaktärer har levt och verkat i Norrköping under denna tid. Till största del är även miljöerna autentiska och jag som är hyfsat välbekant med Norrköping, och dessutom älskar historia, får mitt lystmäte. Berättelsen innehåller en hel del elände, men den genomsyras av hopp. Både i det lilla personliga och för samhället i stort.
Boken har ett väldigt speciellt språk; poetiskt nästan drömskt och vi förflyttas ofta bakåt och åter i tid från ena meningen till nästa. Även om det tog ett litet tag att komma in i det så uppskattar jag det; det ger berättelsen en unik klang.
Stina har hittat _så_ mycket intressant som hon vill ha med i sin berättelse och ser man krasst på det hela så är berättelsen totalt överlastad av fakta. Men hon har löst det hela på ett i mitt tycke finurligt sätt; hon har ett antal karaktärer som älskar att dela med sig av sitt kunnande och vetande om stort och smått till folk i sin omgivning. Och jag som är precis en sån person kan inte annat än att älska den lösningen, le och känna mig träffad.

Det är dagarna innan jul och cyklonsäsongen närmar sig i Darwin. Bluey avskyr både och; de är starkt förknippade med cyklonen Tracy som ödelade staden julen -74 och tog hans lillebrors liv. Varningar har utfärdats att även årets cyklon kan bli intensiv, men Bluey gör sitt bästa för att förtränga det.
Men inom honom börjar det att blåsa upp till storm.
Jess och Bluey är tillfälligt utlånade till narkotikaroteln som förstärkning i en omfattande utredning, knuten till ett område med stor andel ursprungsbefolkning. Jess som slits mellan att göra ett gott jobb som polis, vara sann mot sitt ursprung och vara uttolkare för sitt folks tradition gentemot kollegorna möter motstånd på två fronter. Hon vägrar dock acceptera att det inte skulle gå att vara en bra (kvinnliga) polis samtidigt som man tillvaratar ursprungsbefolkningens intressen. Hennes inställning leder in utredningen på nya spår som får det att blåsa upp till storm även i polisens korridorer.
Ute tilltar stormen, och när cyklonen Scott med full kraft sveper in på juldagen är det en klass 5-cyklon som kommer. Samtidigt når även de bildliga stormarna sin kulmen...

Christina skriver i efterordet att hon inte upplevt någon cyklon. Det känns svårt att tro när man läser boken. Hennes beskrivning känns så trovärdig, så levande, så _intensiv_, så att jag upplever att jag är där och den drabbar (även) mig med full kraft. Det dånar i mina öron och jag inser att jag "glömmer" att andas. När jag släpper boken kan jag inte riktigt greppa att det är så tyst och lugnt, ingen förödelse utanför fönstret (och dessutom snö!).
Miljöbeskrivningar är en av Christinas styrkor, både de som handlar om den yttre miljön och de som beskriver samhällsfrågor. Beskrivningen av ursprungsbefolkningens situation berör, och upprör, å ena sidan men fascinerar också när deras traditioner, historia, förhållningssätt etc. beskrivs.
Jag älskar böcker som Christinas! Böcker som lär mig något nytt och som får mig att ta reda på mer! Är den nya kunskapen dessutom förpackad i en välskriven berättelse blir det full pott!

Jag gillar hur författaren låter Tom vara påläst på både konstverket och hur han bäst ska komma åt det (även om jag anser att han hade mer tur än skicklighet i ett moment), och jag förstår att det kittlar lite extra att använda just den här mytomspunna målningen! Berättelsen är som alltid fullproppad med intressanta miljöbeskrivningar och fakta som jag _absolut_ måste googla på! 😁
Jag tycker verkligen om Tom Grip! Denna mjuka, humoristiska och lojala man med stort hjärta som tvingas vara macho i sitt jobb! Jag ser verkligen fram emot att träffa honom igen (gissningsvis i Finland! 😉)

Jag såg med spänning fram emot den här boken; första boken i en ny serie, och att Mari än en gång återvände till Spanien! Att det inte blev fler böcker i Gran Canaria-serien har ju en trolig förklaring, men jag gillade dem och blev glad när jag märkte att Mari tagit med sig lite av grundtankarna till den här serien!
Vi befinner oss denna gång i Andalusien. Till största del i trakten kring Málaga, men även en bit uppåt bergen.
Huvudkaraktärerna är två. Dels svenska Lisa Hagel, som efter 30 års äktenskap blir utbytt mot en kvinna som är jämnårig med dottern. Hon följer då sin dröm och köper ett hus i en bergsby nära Málaga som hon tänker renovera upp. Vi möter också Hector Correa, mordutredare och alltför tidigt änkeman.
När en välkänd, och omstridd, åklagare hittas död i en ravin utanför bergsbyn Ronda hamnar fallet på Hectors bord, och rätt vad det är så är även Lisa med på ett hörn då några av vittnena är svenskar.
Vi får även en tillbakablick till tidigt 70-tal, under Franco-regimens sista år av grymhet.
Jag gillade verkligen den här boken! Både Lisa och Hector (och flera av hans kollegor) ger ett oerhört sympatiskt intryck. Och miljön! Och maten! Mari lyckas verkligen förflytta mig dit, och får mig att längta efter ljumma vindar, havet, all den läckra maten och, inte minst; den avslappnade stämningen. Jag har bara varit på Málagas flygplats för att sen åka vidare uppåt med bil, men jag skulle verkligen vilja återvända och utforska mer av staden och dess omgivning. Och den här boken spär verkligen på längtan!
Jag uppskattar också de delar som lyfter fram situationen under Franco-regimen och de konsekvenser det fick. De grymheter som en del av den spanska befolkningen utsattes för är viktiga att minnas /känna till. Mari väver snyggt in det i berättelsen.

Så vacker, så grym!
Nuri lever i Aleppo tillsammans med sin fru Afra och deras lilla son Sami. Tillsammans med sin kusin Mustafa har han en stor biodling vars honung säljs vida omkring och även förädlas till skönhetsprodukter som de säljer. De lever ett rikt liv, både bildligt och bokstavligt. Tills kriget når dem.
Mustafa skickar tidigt iväg sin fru och dotter till England, men dröjer själv kvar länge innan han tvingades följa efter. Omständigheter gör att Afra vägrar lämna Aleppo, men en incidenten får dem att inse att de riskerar sina liv om de stannar.
Desperata inleder de sin flykt med England som mål.
Det här är en så vacker bok, i flera bemärkelser. Framförallt det poetiska språket och sättet som författaren låter Nuri berätta deras historia. Hon väjer inte för den grymma sanningen om hur det är att leva mitt i kriget, hur de som flyktingar behandlas längs vägen eller vad detta gör med dem, men hon frossar inte heller i detaljer. Det är en njutning att läsa språkligt sätt, men det som sker berör starkt.
Detta är en roman, men den bygger på fragment av berättelser författaren fått höra under sin tid som volontär i ett flyktingläger i Aten. Berättelser som inte lämnade henne någon ro. Berättelser som hon kände att hon behövde förmedla. Och på vilket fantastiskt sätt hon gjorde det! Med kärlek, respekt, empati och värme. En mer poetisk ögonöppnare har sällan skådats