Penny Sandell

En mycket vackert skriven bok med rått innehåll. Rytmen är säregen och poetisk och bör läsas precis som det står istället för att kämpa emot. Jag läste den högt för mig själv med stor njutning.
Högstadiets hänsynslösa värld, infekterade familjerelationer och en längtan efter världen som växer fram. Det finns ett före och ett efter Mirja Unge.

Rå och på många sätt osentimental skildring av en ung flickas uppväxt och relationen till modern. För mig en fin läsupplevelse som jag kan tänka mig att återvända till då och då. 3/5 från mig

Jag skrattade högt direkt! Det här är tveklöst en av de absolut roligaste böckerna jag läst. Det är så mycket igenkänning i hur man betraktar sig själv och sin roll i omgivningen, tankegångarna och känslorna. Samtidigt behandlar boken något så vanligt i vår tid idag - psykisk ohälsa - och hur den kan styra våra liv, kasta våra känslor och tron på oss själva i ytterkanter och leda till att livet till slut känns helt meningslöst.
För mig som själv levt med psykisk ohälsa var det fantastiskt att läsa den här. Boken följde faktiskt med mig till min egen första inläggning på psykakuten. Lite olämpligt kanske, men den låg där på nattduksbordet i det i övrigt kala rummet och påminde mig om humor, om glimten i ögat och hoppet om att det en dag kan bli bättre. Den var min snuttefilt när jag var som mest sårbar och rädd och den gjorde verkligen skillnad. Emmy Abrahamson har blivit en solklar favorit i bokhyllan ?❤️

Tyckte först att den vara ganska sötsliskig och klyschig, sen tvärvände det. Hela biten när man fick läsa om Allys förfäder var det mest spännande och bladvändande av alltihop! Ville mest bara komma igenom delarna som handlade om henne i nutid, för att få läsa mer om den historiska biten, som verkligen var magisk! Fick heller inte riktigt grepp eller känsla för Ally som karaktär tyvärr.. men överlag en mycket, mycket läsvärd bok som gav både sug i magen och tårar i ögonen

Söt och charmig bok. Perfekt sommarläsning och bra tempo. Karaktärerna känns trovärdiga och nyanserade och berättelsen är en riktig goding!

Älskade den! Romantisk och feministisk, utan att slå över för mycket. Språket är flödande och vackert, läsningen kan likställas med en harmonisk vals där berättelsen gör ett utmärkt jobb som förare. Det gick lite trögt att komma in i den bara, men det har varit helt omöjligt att släppa de sju systrarna. Förtjänar sina hyllningar!

Jag tycker att boken var SÅ bra. Poetiskt och tydligt språk, realistiska dialoger. Hade kanske önskat att uppläsaren var norrlänning. Det hade gjort SÅ mycket för effekten, iallafall för mig, som verkligen älskar accent och dialekt. Hade jag läst boken istället så hade jag definitivt läst dialogerna med norrländskan i huvudet. Men karaktärerna var levande, djupa och trovärdiga. Miljöbeskrivningarna snygga och så kännetecknande norrland, utan att bli för utdraget eller med ointressanta detaljer.
Bra driv i handlingen. Tog ett litet tag att hänga med i övergångarna mellan scener och personer, men det kan skyllas mycket på att jag läste som ljudbok. Tror inte det är ett problem i själva prosan, alls. Men när man väl fått grepp om vilka personer som hörde till vilka scener så var det bidragande till att behålla spänningen, byte av scen gjordes med hyfsat täta intervaller, och näst intill alltid på ett ställe där man bara kände att “Men vänta! Nej! Men! VAD HÄNDER!? BYT INTE NU!” Så man var ju tvungen att hänga kvar i dessa parallella storys, där båda var så spännande att den känslan uppstod oavsett från vems perspektiv man hoppade från. Om nu någon förstår vad jag menar?
Det blev lite förvirrande när det också blev tillbakablickar, men allting flätades samman under historiens gång så att det blev den ena pusselbiten efter den andra som föll på plats - för att avslutningsvis ge mig som läsare en riktig “Holy shit…!” effekt.
Handlingen var inte förutsägbar på något sätt, man fick sympati för alla karaktärerna, vilket jag tycker är ett jättestort plus! Att liksom varje karaktär fick penslas med skiftande nyanser, kontraster, psykologiska symptom av vad de varit med om, gestaltade på ett realistiskt och trovärdigt sätt. Mänskligt.
Jag har, till skillnad från många andra som läst Ödesmark, inte läst Stina Jacksons “Silvervägen”, men det får jag nog allt ta och ändra på. Det här var riktigt, riktigt bra! Tycker att det blir uppenbart att Jackson är mycket skicklig och medveten om sitt hantverk.

Jag ger den här boken 5 av 5 möjliga! Helt enkelt en underbar sommarbok! Jag skrattade högt flera gånger. Den hade allt jag önskar få ut av en modern feelgood. Christoffer Holsts humor är full av igenkänning och hans förmåga att sätta ord på alla de märkliga tankar som kan försiggå i ens huvud när man hamnar i märkliga situationer, är i min värld fantastisk och det blir bara så roligt.
Hilda är en underbar karaktär och jag önskar att hon fanns på riktigt. Hade velat ha henne som bästa vän. Jordnära, skämmig, rolig, glad, förstående, rar, full av empati och samtidigt med sina egna moraliska tillkortakommanden, till följd av hennes mänsklighet. Inte alls försynt och helt utan offerkofta. Älskade henne från hennes första kapitel. Mer Hildor åt folket säger jag!
Boken hade ett bra driv, väl använda miljöskildringar så att man verkligen kunde leva sig in. Jag var där. Jag har också varit på matlagningskurs i Roslagen med de här människorna! Tack för semestern! Behöver jag säga att karaktärerna var trovärdiga och mycket levande? Dessutom var berättelsen inte förutsägande på det sätt som jag kan uppleva annan feelgood, där man efter 2 kapitel redan räknat ut hur det kommer att sluta, man har redan räknat ut konflikten, vad “hemligheterna” är och hur saker och ting hänger ihop. Nej, Solsken och parmesan bjöd på överraskningar och holy shit moments. Tycker dessutom att det är mycket i historien som känns nytt. En avdankad dansbandsspelare liksom? Av alla saker den här karaktären hade kunnat vara, så var han dansbandsspelare. Det är ju jätteroligt! Blir genast nyfiken på författarens egna relation till musik. Får komma ihåg att fråga om jag ser honom på någon bokmässa framöver.
Till skillnad från vad jag sett andra säga, så tycker jag inte alls att det var svårt att hänga med i vem det handlade om, när det byttes perspektiv. Det var tydligt och konsekvent och jag älskar att man inte behövde uppleva samma scen om och om igen, fast från olika karaktärers perspektiv, utan att när det var byte av perspektiv, så hamnade man där man senast var i berättelsen från tidigare karaktär. Så det blev inte en massa upprepningar. Stort plus!
Boken innehöll en rejäl portion dramatik och spänning, på ett sådant sätt att man känner att det här rör sig om helt vanliga människor som man går förbi dagligen på gatan - men att livet är spännande - människor är spännande. Lättsmält, samtidigt som den också behandlar känslor som sorg och förlust, hantering av det och hur man går vidare. Vackert skildrat med mycket humor och kärlek.

Anna-Karin Palm skriver om Selma Lagerlöfs liv från liten flicka till hennes död 1940.
En rejäl pjäs i bokhyllan, men var väl värd tiden. Jag grät redan de första sidorna, när man får läsa ett brev från Selma till hennes mamma, där hon stolt berättar om vinsten i tidningen Iduns följetongstävling. Vinsten med Gösta Berlings saga. Tänker inte sitta här och låtsas kunna recensera med finkulturella analyser. Jag är ganska normalbegåvad och har sedan väldigt liten varit nyfiken på den där tanten på 20-lappen, som nu pryds av vår älskade Astrid Lindgren. När vi pratade om Selma Lagerlöf i skolan tyckte jag att hon måste ha varit den coolaste kvinnan i världen på sin tid. Med lite eftertryck och nästan nöjt inväntande klassrummets häpnad berättade min lärare om att det ryktades om att Selma Lagerlöf hade älskarinnor och var lesbisk. Många av mina klasskamrater rynkade på näsan. Det var inte vad de hade tänkt om den kända sagotanten. Åtminstone är det min tolkning av reaktionerna och diskussionerna som följde. Kanske var det fler än jag som fick upp nyfikenheten för Selma den dagen. Jag tror att vi gick i tredje klass. Tyckte att det var så synd att Selma och hennes kärlek hade behövt hållas dold för omvärlden och jag förstod att hon var annorlunda och en av de verkligt goda i världen. När vår lärare berättade om hennes relation med framförallt en kvinna, som kan ha varit Sophie Elkan, eller kanske Valborg Olander, och läste upp ett stycke ur ett brev som Selma skrivit, så lät det för mina öron som den vackraste kärlekssaga. Tragisk så till vida att de aldrig kunde leva öppet, men ändå gjorde det, så långt det bara gick. Men vacker- och sann.
Fascinerades mer av Selma som person än av hennes verk. Eftersom jag bara var 9 år och Selma Lagerlöf en kvinna som skrivit för mycket, mycket, mycket länge sedan och för hela världen, drog jag ledsamt slutsatsen att jag nog aldrig skulle förstå hennes böcker. Men lovade mig själv att när jag blivit stor och mer bildad, så skulle jag läsa. Under tiden har nyfikenheten för hennes liv och person legat i en egen, mycket privat, vrå i mitt hjärta. Ja. Privat är ordet. Min fascination och dragning till Selma Lagerlöf har alltid varit väldigt privat. Det var knappast högstatus att tycka att hon var bland de coolaste man hört talas om, i den ålder där barn tenderar att vara fullständigt obarmhärtiga gentemot varandra och fotboll och innebandy var det fräckaste man kunde ägna sig åt.
De senaste åren har jag flertalet gånger nämnt att om det finns någons biografi jag skulle vilja läsa (för jag är inte mycket av en biografiläsare), så var det hennes. Det blev aldrig av att jag aktivt letade efter den. Hade kanske bara en tanke om att jag en dag skulle ramla över, när jag behövde den.
Sommaren 2019 sa jag upp mig från jobbet för att satsa på skrivandet. Min innersta dröm och längtan att få hänge mig till ordet, språket. Få uttrycka mig så mycket jag vill, hur jag vill, berätta allt jag någonsin önskat berätta. Det var ganska vilset, eftersom jag under uppväxten trängt bort den sidan av mig själv, för att söka efter att bli något “häftigare”, som stjärnstylist, bodybuilder eller hästviskare.
Och som att den vore sänd av universum självt, när jag vacklade och tvivlade och sökte mig själv, på Malou efter tio, där Anna-Karin Palm intervjuades gällande boken ifråga, så var den där.
Jag hade inga pengar då. Och den som, likt som jag, inte har pengar, vet, att 300 kronor att köpa en bok för, är mycket pengar, hur mycket man än anser boken vara värd sitt pris. Men jag ska i ärlighetens namn säga att jag aldrig varit bra på att lägga de pengar jag har på förnuft. Vad nu det är för något, egentligen. (Och såhär i efterhand vill jag ändå hävda det ha varit en god investering). Så strax innan jul, när man är som fattigast, så hämtade jag den ur hyllan på Akademibokhandeln och hann till bussen, sedan kunde jag inte hålla mig från att öppna och läsa. Det kändes verkligen som att det här var boken som skulle besvara mitt livs största frågor, sätta pusselbitar på plats inuti mig själv och visa mig nästa steg på vägen som är mitt liv. Min magkänsla hade rätt.
Jag är lämnad chockad. Det har funnits någon mer som känt som jag. Haft samma behov som jag, sett och bekymrat sig över samma saker. Samma önskan och längtan om frihet. Självbilden. Vet inte hur jag ska skriva för att det ska förstås. Genom den här boken känns det som att jag känner henne, som att hon hade kunnat vara en mycket god vän, som att hon är en mycket god vän. Anna-Karin har med sin bok gjort Selma Lagerlöf till så mycket mer än tanten på 20-lappen, som skrivit om pysslingen på gåsen; som jag är för ung för att ha haft som läsebok. Selma Lagerlöf har med den här boken blivit kött och blod, en levande, kännande själ, med tankar, drömmar, längtan och bekymmer. En person. En människa. Det är som att hon inte ens är bortgången, men ändå fick jag sörja henne efter att ha följt henne genom hela hennes liv, i framgångar och motgångar. I kärlek och förlust. I kamp och vemod. På spännande resor genom världen. Hennes utveckling som författare och människa. Inspireras av hur hon alltid stod sig själv närmast, men alltid gjorde sitt yttersta för att vara en god och sann medmänniska och möta upp de personer som stod henne allra närmast. Se hennes respekt- och kritik.
När helst jag framöver behöver ett gott råd, eller villar bort mig, när jag tvivlar och tror att vägen är för lång och för svår, så finns hon här. I min bokhylla och i mitt hjärta. Vid liv.
Vill man läsa om en sann rebell, en frihetskämpe, en tänkare och föregångare. Vill man inspireras till att lita på sin egen innervarelse och följa det öde man innerst inne vet att man hör till, så rekommenderar jag varmt den här boken. Man behöver inte vara specifikt litteraturintresserad för att låta sig hänföras av Selma Lagerlöfs sätt att se på världen, människor, kärleken och livet.
Det förekommer en del fackspråk, jag fick googla några ord, men det var det värt för att förstå hela innebörden, och även om man inte vill göra det, så kommer man kunna förstå och ta till sig innehållet. Men jag rekommenderar verkligen att söka upp de svårare orden. Det blev en del aha-upplevelser och ett tydligare sammanhang. Men som sagt, väl värt den extra ansträngningen för att till fullo kunna njuta av innehållet.
En mycket intressant, spännande och på flera vis humoristisk bok, på så sätt att både Selma Lagerlöf och författaren själv, glimtar med sin humor här och där och gör boken ännu mer levande och personlig. Jag ger den absolut högsta betyg.