Erik Rosenblad

Vilken underbar bok! Välskriven, välavvägd, mysig och med en touch av koncentrerad samtidskritik.

Fränder handar om relationen mellan Noah, en 79-årig änkeman som är ensam i världen men inte nödvändigtvis ledsen över det, och 11-årige Michael, Noahs systers sonson. Noah förbereder sig för att resa till barndomens Nice i Frankrike när en socialarbetare plötsligt dyker upp med nyheter. Michael har bott hos sin mormor eftersom modern sitter i fängelse och fadern är död, men mormorn har nu också hon dött och Michael visar sig inte ha någon annan släkting än Noah för tillfället. Inte förrän de får tag på Michaels moster.

Michael följer med Noah på resan till Frankrike och tillsammans nystar de i det förflutna med hjälp av en bunt svartvita foton Noah hittat bland sin systers tillhörigheter.

Jag föll pladask för den här och om den varma stämningen, pricksäkra karakteriseringen och välkomna resan till Nice inte vore nog, kryddar Donoghue sitt mästerverk med samhällskritik och låter Noah komma på sig själv med att jämföra unge Michaels knappa förhållanden med historiska sådana.

Loved it! Verkligen. Det ska mycket till om jag läser något bättre denna månaden :-)

Åh, Dame Maggie Smith! Finns det någon som slår denna enastående skådespelerska? Och alla miner, alla saker hon säger, finns det någon annan vom överhuvudtaget skulle få det att verka så naturligt? Tror inte det! Full pott!

Jag fick intrycket av att jag antagligen var ensam i att inte veta vad en potemkinkuliss var, när min man tog över läsningen av denna boken och skrattade åt min okunskap. Men det roliga är att min man egentligen inte heller visste, de påstådda potemkinkulisserna var nämligen en bluff om en bluff. Några av de andra bluffarna i denna bok kände jag faktiskt till. Volkswagens fusk med utsläppsmätningarna, så klart, men trots att jag läst om det innan förstod jag aldrig hur uttänkt och manipulativt det faktiskt var. Macchiarini, samma sak. Och så Andrew Wakefield, den fuskande forskaren som var startskottet för den moderna antivaccinrörelsen.

Andra bluffar hade jag aldrig hört talas om var den om stjärnkrogen som inte fanns, hur och varför USA blandades in i Iraks ockupation av Kuwait, förfalskade historiska dokument, fejkade fotografier, påhittade värdefulla viner, medvetet dåligt konstruerade studier för att visa hur lättlurade medierna kan vara och mycket, mycket mer.

Det här är en bok man ska läsa om man vill ha intressanta historiska anekdoter att dra på nästa fest (när det nu blir i coronatider). Mycket underhållande! Och så bra att ha som avbrott mellan mer allvarliga böcker.

Det som fastnade mest från denna filmen var underligt nog huvudkaraktärens bakomliggande sorg. Det är så ovanligt att i en romantisk komedi visa en riktigt mänsklig sida, som i denna...

Bra film. Kul och mänsklig.

Det är ju inte det att man inte vet. Förintelsen är antagligen den historiska händelse författare, filmskapare och konstnärer återvänder allra oftast. Bara under det halvår jag haft mitt recensionskonto har jag läst om kindertransport, om krigsfotografer, om Hitlers fiktiva barnmorska och om den tyska ekonomiska elitens medskyldighet till de judiska arbetslägerna.

Ändå gör det något särskilt med en, att läsa om vad människor varit med om, riktiga människor, och med deras egna ord. I "Överlevare" har journalisten Bernt Hermele rest Sverige runt och intervjuat de allra sista överlevarna efter förintelsen och tillsammans med den skicklige fotografen Cato Leins porträtt på de som talar utgör boken den största dokumentationen i sitt slag i Skandinavien.

En annan recensent skrev om boken att hen endast tänkt läsa ett kapitel, och sedan läsa lite pö om pö, men att berättandet var så engagerande att hen inte kunde lägga den ifrån sig. Min reaktion var den motsatta. Jag hade tänkt läsa boken fån pärm till pärm, men redan vid första intervjun med en dam vid namn Hanna Dahlgren, var jag tvungen att lägga ner den. Hennes skildring av sin avrättade far och om hur modern sålt henne till en pedofil för att få henne bort från lägret i Treblinka gjorde så ont att läsa att jag, i motsats till föregående läsare, tvingades dela upp läsningen i många småportioner.

Cato Leins porträtt tillsammans med gamla fotografier av de som intervjuats gör "Överlevarna" till en vacker och levande bok. Kanske är det en sån här bok som behövs i skolorna för att förhindra den högervåg vi ser växa sig allt starkare i världen?

Det är inte ofta jag läser deckare, eller skräck, eller thrillers. Inte efter mitt flitiga Stephen King-läsande i tonåren. Därmed inte sagt att jag inte gillar deckare, det är bara så sällan jag blir lockad. Handlingen i "Brända brev" fick mig dock att haja till. En sån där bra "hisspitch" som man kan dra på två tre meningar och genast få en Netflixproducent intresserad att göra en femsäsongsserie av det hela.

Niklas och hans fru Eva är ovänner den kväll han kör henne till flygplatsen. De har just genomlidit ett sent missfall och är fast i en ond cykel av skuld och skam och alkohol. Eva flyger till ett yogaretreat i Indien men kommer aldrig fram, hon och de andra passagerarna omkommer i en fruktansvärd krasch. Niklas blir övertygad om att hon måste ha skrivit ett avskedsbrev till honom, nåt som återställde balansen efter det gräl de haft och när han får veta att sådana brev faktiskt hittas ibland och att de är värda mycket pengar på den svarta marknaden ger han sig iväg på ett äventyr för att hitta Evas brev.

"Brända brev" är definitionen av actionspäckad. Från den stund Niklas ger sig iväg till Norge för att spåra upp en potentiell köpare av så kallade "brända brev" till bokens sista sidor hinner man knappt hämta andan. Niklas far och flyger, förhandlar med excentriska miljardärer, svimmar bredvid hundlik, klättrar på hotelltak och ges i uppdrag att pussla ihop likdelar. Det finns inte en tråkig sida i hela boken.

Dan T. Sehlberg beskriver Niklas totala förfall efter dödsbeskedet på ett trovärdigt sätt. Boken är för övrigt välskriven; den innehåller många fina miljöbeskrivningar och konceptet med brända brev är ytterst fascinerande. Jag hamnade själv på den betydligt mer utåtriktade "Wreck and Crash Mail Society's" hemsida och sen på den svenska avdelningen för olyckspost och tänkte att visst finns det skäl att vilja läsa avskedsbrev som inte har med skadeglädje och ren ondska att göra. Men det är svårt komma på de andra skälen när man läst "Brända brev".

Jag var lite skeptisk till att läsa en "framtidsoptimistisk" roman om klimatet, men det visar sig att författaren antagligen hade varit det också. För framtidsoptimismen kommer från de tröttsamt teknikoptimistiska "marknaden löser allt"-budskap man alltför ofta stöter på och från bokens huvudperson, Panter Allglans, som köpt hela konceptet.

Panters barndom är usel, med en kärlekslös mamma som brukar och utan möjligheter i livet. Men tack vare en förmåga att manipulera med språket får han tillräckligt många sponsorer för att kunna betala sig en grundutbildning och med denna i bagaget ger han sig ut... på gatan.

Men Panters guru Barbara F Furbachs barndom var så mycket värre än hans, och hon lyckades bli inflytelserik mångmiljonär, han vägrar ge sig och det belönar sig. Snart blir han den som lägger fram ett alternativ till resolutionen om att rädda ö-nationerna inför ett privatiserat FN.

Redan från första sidan vet läsaren att det inte kommer att sluta bra för Panter. Han sitter anklagad för brott mot mänskligheten och nästan hela jordens befolkning vill se honom avrättad. Ändå är det svårt att lista ut hur han hamnat där och oförutsägbarheten går igenom i hela boken.

Det finns en aspekt jag förhåller mig dubbel till. Ja, det är roligt att ungdomarna sniffar ekologiskt lim för att stoppa havsnivåhöjningarna, och författaren lyckas göra det plågsamt tydligt att inget enkelt skifte i produktionen, från konventionellt till ekologiskt, kommer att rädda jorden. Inte utan att samtidigt byta ut hela systemet. Jag är med på det. Men det är lätt att göra sig lustig över den ekologiska revolutionen, döma ut den som statusmarkör och som ett enkelt sätt att lätta sitt samvete, men det är faktiskt är en viktig del av omställningen.

Annars är 2020 en underhållande, rolig och välskriven bok, särskilt för en teknikskeptisk klimataktivist som jag.

Cal Newports bok gav mig samma injektion av hyperoptimism som första gången jag läste Tim Ferriss, men min nya guru är, som tur är, lite mer realistisk och lite mindre nykolonialistisk.

När jag läste introduktionen och första delen där författaren pläderar för så kallat djuparbete gjorde jag allt författaren ville övertyga mig att sluta med, framför allt avbröt jag läsningen konstant för att googla. Allt ifrån hashtaggen #JonathanFranzenHates till att kontrollera huruvida Malcolm Gladwell fortfarande inte hade twitter (Spoiler alert: det har han). Problemet var att Newport hade så mycket intressant att säga och att halva ens hjärna har en direktlänk till google via telefonen.

Mycket av "Deep work" är sunt förnuft, sånt som man redan visste. Men det betyder inte att man helt internaliserat kunskapen. Den här boken hjälper en att komma dit, och ger läsaren massvis med nya lärdomar på köpet. Del två av boken, den längsta delen, består av Newports fyra steg för att förbättra förmågan till djuparbete. Varje steg innehåller flertalet tips, som att "packa ner" sina sociala mediekanaler i 30 dagar utan att berätta för någon, att memorera en kortlek, att planera surftid istället för att planera surffri tid m.m. Jag har redan börjat använda mina promenader mer effektivt med hjälp av hans förslag på "produktiva meditationer".

Det första man gör när man läser Frans de Waals bok "Mamas sista kram", är att googla youtubevideon där biologen Jan van Hooff besöker den 59-åriga, dödssjuka schimpansen Mama. Det är en fin glimt av två vänner som sammanförs vid den enes dödsbädd och säger mycket om vad som förenar människor och djur. Scenen är författarens utgångspunkt för att visa mer av detta: människan är ett däggdjur, djur agerar som människor och ofta agerar vi som de djur vi är.

De Waal utforskar begreppet antropomorphism, eller snarare användningen av begreppet. Ordets betydelse är tendensen människor har att projicera mänskliga drag på djur. Att vi tolkar ett djurs agerande utifrån våra egna beteenden. Exempelvis säger vi att vår hund ler, eller skäms eller att katten är stolt över något otyg hen ställt till med. I dessa fall kan användandet av begreppet vara befogat, men de Waal menar att det används alltför ofta.

Under loppet av dryga 300 sidor redogör han för hur han observerat djur sörja, skratta, skämta, spela spratt på varandra, skrämmas, skämma ut, straffa, försonas, vara svartsjuka och våldsamma utan anledning, manipulera och ljuga för att få ligga, bland mycket, mycket annat. Djur kan dessutom uppvisa olika ansiktsuttryck inför olika situationer och alltså vittna om de känslor de erfar för varje situation.

Men när djur uppvisar mänskligt beteende omtolkas det ofta till något annat. Det sker en slags antiantropomorphism som bland annat gör det lättare för människor att hävda vår särart och överlägsenhet. Hur kan man annars, med full medvetenhet om djurens rika känsloliv, gå med på att äta djur eller på andra ohållbara sätt utnyttja dem under slavliknande förhållanden?

Där jag tycker de Waal är mindre knivskarp är i den förenklade analys av människors beteende, i synnerhet relaterat till kön och genus och hur och varför kvinnor agerar på ett visst sätt. Vi är socialiserade in i ett system som inte gynnar vare sig män eller kvinnor, och anledningen till att vi ibland agerar på underliga sätt går inte att förklara enbart utifrån våra biologiska instinkter.

En mycket vacker bok, berättad ur ett annorlunda perspektiv. Berättarrösten är huvudpersonens "chi", alltså hans ande, att inte blanda ihop med hans själ. Denna ande berättar om sin värd, hönsfarmaren Chinonso, i tredje person. Chinonso har just varit på marknaden då han stöter ihop med vackra Ndali, på väg att ta livet av sig genom att hoppa från en bro. Han räddar henne genom att offra det enda han för tillfället håller kärt: sina fåglar. Chinonso och Ndali faller för varandra men han är en fattiglapp och hon en borgarklassbrud och ingenting verkar kunna övertyga hennes familj om att han är tillräckligt bra för henne. Därför bestämmer sig Chinonso för att "göra uppoffringar".

Berättelsen är gripande och frustrerande och som en beskrivning av klassamhällets fängelse fungerar den bra. Jag vet inte vad jag ska säga om dess genusperspektiv. Att den beskriver toxisk maskulinitet är en självklarhet, men samtidigt erbjuder klasskampen Chinonso en ursäkt, en väg bort från det personliga ansvaret. Ingenting han gör har han ansvar för, olyckorna bara händer, en efter en.

Kanske ligger det i berättarröstens roll, då det som tidigare nämnt är Chinonsos skyddsande som berättar historien. Anden vill sin värd väl, och kanske måste hen vädja till läsaren, få denne att förstå, att inte döma för hårt. Och Obioma skildrar verkligheten för sin huvudkaraktär väl, Både i den inre utforskningen av det mänskliga psyket och i de yttre omständigheterna som driver "hjälten" till sitt förfall. Men Ndali glöms bort. Vad vill hon? Varför älskar hon? Vem är hon egentligen, bortom rollen som kärleksobjekt för Chinonso? Vad hände med henne medan Chinonso var borta och "gjorde uppoffringar" hon aldrig bett honom om?

Minoritetsorkestern är, språkligt och dramatiskt, en bok väl värd att läsa. Samhällskritiken är intressant men kvinnosynen nedslående. Inte förrän man ger upp sina sympatier för huvudkaraktären och läser boken på ett annat mer cyniskt sätt kan man slappna av.