Erik Rosenblad

Min absoluta favoritbok när jag var ung. Kunde inte lägga den ifrån mig. Nicolas Urfe reser till Grekland för att lära ut engelska och göra slut med sin fästmö. Han promenerar runt ön och stöter på ett öde hur med en underlig man. Sedan är resten magi.

En en en en väldigt socialrealistiskt vittnesmål om hur det är att växa upp i slummen i Glasgow. Väldigt intressant. Slår hål på myterna om hur folk har ett val att ta sig ur misären.

Fantastisk liten bok. Den ger en verkligen förståelse för hur det var innan Dawit Isaak hamnade i fängelse. Samtidigt fick man en förståelse för hur hans barn kämpade med en dubbel identitet. Att vilja vara svensk och samtidigt inte.

En rolig, sarkastisk liten bok med mycket svart humor. Ett porträtt av en gammal dam som råkat ut för mycket vilket ursäktar bedrövligt beteende.

Boken känns nästan självupplevd. Mycket av dialogerna är trovärdiga. Så mycket skit som slängs mellan berättarjaget och farmodern.

Ibland när jag lagt den ifrån mig behöver jag en stund att komma in i jargongen men det gör inget.

En bok som gör klimatförändringarna mer konkreta. Från det lilla vattendraget till hela stränder.

Det är både skrämmande läsning men samtidigt är man tacksam över att man bor här. Fortsatt inaktivitet i grunden rasistiskt även om vi alla kommer att drabbas lika hårt så småningom, när jorden inte längre går att bo på.

Den här platsa som vilken rafflande spionroman eller deckare som helst. Den har allt som hör till genren; lögner, svek, glamour, internationella bulvaner och säkerhetsagenter, förföljelse, hot och våld. Saken är dock den att boken inte är fiktion, allt har hänt på riktigt; de människor som farit illa i berättelsen har genomlidit ett helvete, och många gör det fortfarande.

Bokens huvudkaraktär, förutom Farrow själv, är amerikanske mediemogulen Harvey Weinstein: en bufflig burdus typ, som varit med och startat framgångsrika produktionsbolag som Miramax och The Weinstein Company och som är van att få sin vilja igenom.

Under många, många år har det ryktats om att Weinstein är en ”kvinnokarl” och att han då och då gått över gränsen för vad som är okej. Vissa i branschen (oftast andra män) verkar tycka att det så det funkar där, inget att göra en stor sak av. Andra verkar förstå att ryktena kring Weinstein är toppen av ett enormt isberg av övergrepp och hot, satta i system, och att Weinstein är långt ifrån ensam med sitt uppträdande. Vad som saknas i pusslet är dock alla de kvinnor som skulle ha fallit offer för Harvey Weinstein – varför hörs inte de?

Ronan Farrow jobbar som grävande journalist och programledare på tv-kanalen NBC i USA. Han har under flera år hört talas om att det finns många ”Dark Secrets” i filmbranschen och planerar en serie som ska vända på Hollywoods förbjudna stenar. I sina efterforskningar stöter han på Weinstein. Först genom att skådespelaren Rose McGowan berättar för honom hur Weinstein våldtagit och trakasserat henne. Sedan träder fler trovärdiga offer fram. Hur har denne offentlige person kunnat tafsa, kladda och våldföra sig på kvinnor genom decennier utan att det uppdagats och satts stopp för?

Ronan Farrows bok berättar skickligt vad som hände när kvinnor hotades och betalades till tystnad, och genom djävulskt utformade avtal hölls juridiskt bakbunda, och inte kunde dela sina traumatiska erfarenheter med någon utan att riskera sin personliga ekonomi eller karriär.

För var det något som de flesta visste så var det att Harvey Weinstein antingen kunde hjälpa (om man var honom till lags) eller fullständigt stjälpa en framtid i Hollywood. Vad som blir smärtsamt uppenbart i boken är att Harvey Weinstein inte är själv om att begå övergrepp, många andra högt uppsatta män i mediebranschen ser det som sin rättighet att göra vad de vill med vilka kvinnor de vill. Det blir också uppenbart hur alla håller varandra om ryggen och förnekar sin flagranta inblandning. Farrow behåller också ett genomgående högt tempo och spänning i skildringen av hans journalistiska grävande, och när han vid ett tillfälle gömmer en säkerhetskopia av sitt arbete i ett bankfack, med en hälsning vid hans ”eventuella död”, undrar man om han verkligen kommer att ro storyn i land med livet i behåll.

"Jag menar inte att vi alla ska ta på tagelskjortan och leva på hemodlade rovor resten av våra dagar. Livet vore knappt värt att leva om vi inte kunde unna oss en bit morotskaka och en gojibärssmoothie innan vi köper lite djungelgurkfrön och en statyett av en miniatyrsamuraj på vårt lokala trädgårdscenter lite då och då, men vi bör alla vara medvetna om vad vi gör och om vår påverkan på planeten", skriver Dave Goulson i sin nya, inspirerande ode till trädgårdsmyllret.

Jag har läst (och recenserat) böcker om insekter i trädgården förr, men ingen som Goulsons en lika delar politiskt manifest som praktisk guide. Av honom lär jag mig om nyttan med tvestjärtar i fruktträdgården, hur man snabbt och enkelt blir av med äppelvecklaren, hur monokulturer blir känsliga för angrepp, att jag bör plantera växter som luktar om natten för nattfjärilarnas skull och att det finns ett överskott på bin i stan eftersom man inte sett till att ha mat så det räcker åt dem.

Men jag får också träffa trädgårdsägare som vill ha den typiskt brittiska "randiga" gräsmattan och de som anlitar kemikalieexperter och känner att de inte får valuta för pengarna om växterna inte dryper av gift efter besöket. Jag får läsa om hur flygplan i Kalifornien besprutar förorter och villakvarter för att bli av med den måttligt hotfulla japanska skalbaggen och på annat håll har ihjäl stora bipopulationer för att utrota Zikamyggan. Kanske känns en sådan åtgärd värd uppoffringen tills man får veta att myggan föredrar en lugn tillvaro under tak och alltså inte bekymrar sig över lite gift i folks trädgårdar.

En recensent skrev om Goulsons förra bok att det var längesedan hen såg så mycket fram emot en lässtund med en fackbok. I vår har jag läst många fantastiska fackböcker men jag förstår ändå vad hen menar. Goulson har lyckats skapa en gemytlig stämning. Att läsa hans bok känns lite som att slå sig ner i soffan och titta på Mandelmanns med en stor kopp myntate.

Om jag har något att invända är det att Goulson inte verkar förstå sig på begreppet permakultur. För mig är han permakulturist i hjärtat men beskriver begreppet med en oförklarlig okunskap. Jag bara hoppas att någon kan ta sig tid att förklara det bättre för honom!

Boken är en slags oberoende fortsättning på ”Godnattsagor för rebelltjejer” med endast svenska kvinnor. Modiga, häftiga kvinnor från vikingatiden till dagens hjältinnor. Somliga har kämpat för kvinnors rättigheter, andra mot rasism, för miljön andra har bara varit sig själva och skitit i normer som varit i vägen.

Alla porträtt har en sidolång text och en bild, var och en tolkad av någon av landets främsta kvinnliga konstnärer och illustratörer.

Här kommer några kända namn som är med: Astrid Lindgren, Robyn, Zara Larsson, Greta Thunberg, Greta Garbo, Fadime Sahindal och Amelia Adamo. Mindre kända är kanske Elsa Laula Renberg,
Cecilia Wasa, Sara Wägnert och Siri Sundström.

Min åttaåring älskar boken och blir lite väl mallig och girlpower-ig gentemot brorsan som hon delar rum med, men även han är intresserad. Sjukt bra språngbräda för att lära sig om landets historia också...

Det var kanske tack vare "Insekternas planet" som jag blev nyfiken på en annan norsk bok om vilka knasigheter djuren, insekterna och växterna omkring oss har för sig. Och jag blev inte besviken. I "Äventyrlig evolution" fick jag lära mig om paddödlor som sprutar blod genom ögonen för att försvara sig, om pistolräkan som utvecklat sin förmåga att knäppa med fingrarna till fulländning under 140 miljoner år och om boxarkrabban som får sin mat med hjälp av att boxa sig fram med an anemon i varje klo.

Men om "Insekternas planet" var rapp och häftig, är"Äventyrlig evolution" långsammare, mer filosofisk och inriktar sig väldig mycket på frågan "Varför?", och inte endast i varje enskilda fall, utan mer allmänt. Som frågan 'När väljer djur att hjälpa varandra?' samt genom att utforska för- och nackdelar med att tillhöra en flock.

Boken är uppdelad i fyra delar: försvar, mat, reproduktion och samarbete och Stostad utvecklar varje område på ett väldigt intressant sätt. Man lär sig alltid något nytt och det blir aldrig tråkigt. Och även om det vid ett fåtal tillfällen tar upp samma fantastiska insekter som jag läst om i tidigare böcker är en del så fascinerande att det tål att upprepas...

Man kan egentligen inte säga att Nuri Ibrahim flyr kriget i Syrien i hopp om att söka sig ett bättre liv i Europa och England. Snarare är det flykten från minnena av det liv han aldrig kommer återfå i hemstaden som driver iväg honom. Hans fru Afra, som mist synen i en bombexplosion, vill in i det längsta stanna på den plats där många av deras närmaste redan dött. Den mytomspunna och tidigare så vackra staden Aleppo ligger i spillror, men i sitt stängda inre kan hon behålla bilden av dess forna prakt. Och av sonen Sami, som kriget också berövat dem.

.

I början av boken får vi möta familjen Ibrahim innan krigets fasor. Afra, som är konstnär, målar fantastiska verk av Aleppo och dess omgivningar, och säljer dessa till både bekanta och främlingar på marknaden. Nuri driver tillsammans med kusinen Mustafa en biodling där stad möter land i östra Aleppo. Han lägger ner sin själ i det hantverk Mustafa lärt honom, vårdar och skyddar bina, ser till att de kan arbeta och samla nektar från citronblommor, eukalyptus och ljung. Under vilopauserna i biodlingen, när Nuri och kusinen tar skydd från den stekande syriska solen och delar bröd, vit ost och gyllengul honung, ser vi huvudkaraktären i sina lyckligaste stunder.

.

Tidigt i läsningen drabbas jag av en emotionell insikt som rör något som jag på ett teoretisk plan redan varit medveten om. Det leverne som människorna fört innan uppbrottet, innan flykten från kriget, är den som definierar dem. Skratten, leken, kärleken, samhörigheten. Det har inte alltid varit krig i Syrien. De som vi ser på flykt och i tältläger har haft andra liv, som lärare, lantbrukare, lekkamrater, far- och morföräldrar. Och som biodlare och konstnärer. Tanken på att en trygg tillvaro med friska och glada barn, helgutflykter och mat på bordet kan bytas ut mot krig, död och fullständigt kaos är faktiskt nästan omöjlig att ta in.