Erik Rosenblad
Användarprofil
En kort historia om alla som någon gång har levt : genernas historia
Bok av Adam Rutherford
Att söka på djupet i människans arvsanlag, i vårt mikroskopiska DNA, har på många sätt visat sig innebära det samma som att vända blicken utåt, mot universums oändlighet – ju mer vi upptäcker, desto mer förstår vi omfattningen av vad vi INTE vet. Visst, som journalisten Adam Rutherford beskriver i ”En kort historia om alla som någon gång har levt”, den stora kartläggningen av det mänskliga genomet som med pompa slutfördes för runt tjugo år sedan var ett gigantiskt och framgångsrikt forskningssamarbete, och en vetenskaplig triumf. Men det gav inte de tydliga svar som man exempelvis hoppades på vad gäller att diagnosticera och förebygga sjukdomar, trots att vi nu hade "lärt oss det språk som Gud använde för att skapa livet.” (Pres Clintons ordval vid presskonferensen i Vita Huset).
.
Det visade sig istället att vår skapare hade fler äss i rockärmen och inte lät sig dechiffreras så enkelt. Kanske har du sett bilden av fyra eller fem människolika gestalter, strövande på rad, som illustrerar vårt Homo-släktes utveckling? Hur vi, i mer eller mindre rak evolution, har gått från håriga apor stödda på fyra lemmar till rakryggade och nakna bipedaler? Våra gener avslöjar att det är mycket mer komplicerat än så och att vår väg från djungelns djup till vandrandet på savannen är allt annat än utredd. Vad vi i alla fall vet är att vi på den landmassa vi idag kallar Europa hade mycket sex, över artgränserna, och att de flesta européer har flera procent neandertalar-DNA.
Adam Rutherford har humor, och de genetiska fakta från både urtid och nutid som presenteras i boken känns allt annat än vetenskapligt torra (även om vi får reda på att, och varför, sydkoreaners öronvax just är torrt). Och trots att vi lär kunna forska vidare kring gener och människans ursprung i en evighet utan att få reda på allt så kan man verkligen fascineras över vad vi faktiskt klarlagt. Som att den mest träffsäkra metoden för att avgöra när folkgrupper lämnade nomadlivet för jordbruket inte är att gräva efter artefakter, utan att analysera om mänskliga kvarlevor man hittar har de gener som kodar för enzymet amylas, vilket ger bäraren förmågan att bryta ned komplexa kolhydrater som stärkelse.
.
Det visade sig istället att vår skapare hade fler äss i rockärmen och inte lät sig dechiffreras så enkelt. Kanske har du sett bilden av fyra eller fem människolika gestalter, strövande på rad, som illustrerar vårt Homo-släktes utveckling? Hur vi, i mer eller mindre rak evolution, har gått från håriga apor stödda på fyra lemmar till rakryggade och nakna bipedaler? Våra gener avslöjar att det är mycket mer komplicerat än så och att vår väg från djungelns djup till vandrandet på savannen är allt annat än utredd. Vad vi i alla fall vet är att vi på den landmassa vi idag kallar Europa hade mycket sex, över artgränserna, och att de flesta européer har flera procent neandertalar-DNA.
Adam Rutherford har humor, och de genetiska fakta från både urtid och nutid som presenteras i boken känns allt annat än vetenskapligt torra (även om vi får reda på att, och varför, sydkoreaners öronvax just är torrt). Och trots att vi lär kunna forska vidare kring gener och människans ursprung i en evighet utan att få reda på allt så kan man verkligen fascineras över vad vi faktiskt klarlagt. Som att den mest träffsäkra metoden för att avgöra när folkgrupper lämnade nomadlivet för jordbruket inte är att gräva efter artefakter, utan att analysera om mänskliga kvarlevor man hittar har de gener som kodar för enzymet amylas, vilket ger bäraren förmågan att bryta ned komplexa kolhydrater som stärkelse.