Therese Gånemo

Boken utspelar sig under slutet av 30-talet både i Österrike och i Nederländerna. Vi får följa den fantastiska kvinnan "tante Trus", som hon väljer att kalla sig för inför barnen, som hjälpte tusentals barn att ta sig från Österrike till England under kriget. Vi får även läsa om Stephan chokladtillverkarsonen med familj, vars liv förändras drastiskt när tyskarna tar sig in i Wien och hans vän Zofie-Helene.

Själva storyn är både intressant och värd att minnas, men jag tyckte inte alls om hur boken är skriven. Flera historier pågår parallellt och även om man förstår att dessa kommer att vävas samman i slutet så blir det rörigt, framför allt eftersom det känns som att man inte hinner komma in i en historia förrän den bryts och nästa tar vid. Detta främst då många kapitel endast innehåller bara 2-3 sidor.

Dessie är en självständig kvinna som arbetar i säkerhetsbranschen efter att tidigare har varit militär. Hon får uppdraget att kartlägga hot mot hotellägaren Sam och blir därmed även hans livvakt. Samma Sam som hon var tillsammans med i sin ungdom. Ett förhållande som för de båda slutade i mycket ilska, frågor och hjärtesorg.

Som vanligt är det lätt att uppslukas av Simona Ahrnstedts böcker. Man låter sig svepas med i kärlekssagan, om man väljer att se det som en saga, för relaterbart är det inte. Jag gillade att det var den kvinnliga huvudpersonen som hade det "tuffa" yrket, men jag gillade ännu mer att hon var mänsklig genom att brottas med ångest. Jag gillade dock inte att hon trots allt skulle "räddas" av en man. Inte heller var upplösningen speciellt bra. Simona Ahrnstedts styrka är relationer, inte själva historien.

Den unga Elodie får tag på en väska och hennes uppgift är att arkivera och registrera den och dess innehåll. Hon bli fascinerad över ett foto på en vacker kvinna och en skissbok från mitten av 1800-talet och blir fast besluten att ta reda på mer. Här börjar en historia som sträcker sig över flera tidsepoker, ta form. Vi får följa Elodie, hennes tidiga släktingar, men även kvinnan på fotot mfl. I centrum för hela berättelsen finns ett ståtligt god på den engelska landsbygden, Birchwood manor.
Detta är inte den första av Kate Mortons böcker som jag läser. De brukar flukturera i tid och jag har ibland tyckt att historierna endast går ihop med nöd och näppe. Dock tycker jag att denna funkar. Den röda tråden syns tydligt och till slut får läsaren veta vad som hände en sommar 1862.

Den unga, lite annorlunda Leila lever i samhällets ögon ett ganska ensamt liv. Men det är inget hon själv har någon åsikt om. Hon arbetar med att testa sajter och kommer snart i kontakt med ett diskussionsforum vid namn Red Pill. Här blir hon snart en av de centrala figurerna och så välrenommerad att grundaren till sajten kontaktar henne för att höra om hon skulle kunna tänka sig att ta över en annan människas digitala liv. Tess planerar nämligen att ta sitt liv, men för att inte göra familj och vänner ledsna så vill hon ha någon som kan låtsas vara henne via mejl, Facebook och chatt och Leila tackar ja. Leila blir Tess person mer och mer och till slut är det svårt att skilja på var Tess tar slut och Leila börjar.

Boken är lättläst men samtidigt fängslande och i den digitala värld som vi lever i är är det inte svårt att förstå innebörden och konsekvenserna av uppdraget. Tankeväckande och värd att läsas.

Rut är 15 år gammal och ägnar mycket tid att fundera över andra världskriget och i synnerhet Anne Frank. Precis som Anne har hon börjat skriva dagbok för ha något att efterlämna till världen efter. Rut är en självständig, smart och rapp tjej som ibland hamnar i dråpliga situationer.
Boken är skriven i dagboksform och låter oss följa med på bla oväntad kärlek och skolreseförberedelser, men framför allt de tankar och känslor som Rut har.
Boken är underhållande och både snabb- och lättläst

Linna Johanssons roman Lollo följer en ung kvinna i mellantiden mellan student och arbete. Lollo driver runt dag som kvällstid tillsammans med din vän Lidija. Ingen av dem har något mål utan tillbringar det mesta av tiden i någon form av rus. Och ändå är det just det som är deras mål, att inte falla in i det inrutade livet.

Det är en historia om vänskap, osäkerhet, svårmod och hur man kan hamna i situationer i livet den intentionen.

Lucy lever jetsetliv i Singapore och har som största bekymmer vilken drink hon ska välja nästa gång, när andra världskriget slår till. Hon blir skickad till sin moster på den engelska landsbygden, där hon vantrivs. Väl där planerar hon hur hon ska kunna återgå till den typen av livsstil hon är van vid. Hon måste ta sig till London för att förverkliga sin dröm. Med sig på resan får hon en fattig ung pojke som vill ta sig tillbaka hem till sin mamma. Deras vänskap är äkta och de blir väldigt viktiga personer i varandras liv.

Boken är lättläst och engagerande i genren "bortskämd ung flicka, får uppleva hur tufft livet kan vara och blir en bättre person".

Anna bor ensam i ett stort hus i New York. Hon tampas med personliga problem som gör att spenderar dagarna med att dricka en hel del alkohol och titta ut genom fönstret på sina grannar. Hon ser något just genom fönstret en kväll som gör att hennes liv tar en annan riktning.

Boken är lättläst och även om jag läst den på ganska kort tid så griper den inte riktigt tag i mig. Den största spänningen uteblir. Dock går det lätt att få sympati för Anna och som läsare håller man på henne hela vägen.

En 16-årig pojke hittas mördad i trädgården på en internatskola för flickor. Polisen lyckas då inte lösa fallet. Ett år senare hittar en av flickorna, Holly, ett foto på pojken, uppsatt på en anslagstavla. På fotot är det skrivet "Jag vet vem som mördade honom". Holly lämnar in fotot till den polis som hon känner förtroende för, Moran, och tillsammans med Conway tar de dig an fallet.

Boken handlar mycket om vänskap, relationer och kärlek och vad man gör för sina vänner.

Hela boken, förutom tillbakablickar, utspelar sig egentligen under en enda dag.

Gruppen handlar om 7 ganska olika kvinnor som lärde känna varandra på collage och hur deras liv tar sig ut efter examen. Det är enkelt att se att deras identitet sitter mycket i deras collagestudier, inte vad de studerat utan var och när. Det sägs att den var chockerande frispråkig när den kom ut, men av det finns inget kvar om man läser den med 2020-ögon.
Hur intressant boken än är så kommer jag inte ifrån känslan att den är en bok som jag läser för att jag måste. Som om det skulle vara för en kurs i sociologi, kvinnohistoria, gruppdynamik eller något liknande. Faktiskt skulle jag även vilja läsa den med just den intentionen, för att analysera och göra tolkningar.