Christina Öhman

Ett bra tips om man gillar kriminalromaner är att läsa en skriven av en kriminaltekniker. Andreas kunskaper genomsyrar nämligen hela boken och gör berättelsen obehagligt trovärdig.
Den enda nackdelen med detta, för mig, är att jag tappar intresset av jobbsnack, teknikaliteter och radiokonversationer. Det ger en intressant inblick men jag upplever att det ibland drabbar flytet en aning.

Niklas Fridh däremot fångar mitt intresse. Hans historia berör och jag gillar mystiken som omger honom.

Efter en mycket spännande upplösning ser jag nu fram emot att få läsa nästa bok i serien, Det hon slåss för.

Här lyckas John Ajvide Lindqvist med en lågmäld skräck som fokuserar på det medmänskliga i vardagen. Eller bristen av medmänsklighet, vilken långsamt sprider sig som en pest i Norrtälje.

Personporträtten är djupa och realistiska, där både skönhet och fulhet ryms i en persons innersta.
Till och med mobiltelefonen har en inskriven roll i vardagen och det är, även om Pokemon Go för mig är totalt ointressant, också realistiskt.
Det var kanske överdrivet mycket fokus på Siws och Annas övervikt. Men i en värld där vi värderar andra och oss själva efter en yta och en mall blir det naturligt, oavsett vart osäkerheten ligger, att den upptar en stor del av våra liv. Så också det är, tyvärr, en helt realistisk skildring.

Mitt i allt detta trovärdiga, realistiska (ett ord som genomsyrar min känsla av Vänligheten), ryms en lagom dos övernaturlighet. För min del hade dosen gärna fått vara större, men jag tror att den här boken kan tilltala en bredare skara än Ajvide Lindqvists tidigare verk. T.ex. Platserna-trilogin, som jag älskade.

Förfallet av vänligheten är inte alltid tydlig. Jag upplevde att vissa karaktärer snarare blev mer sympatiska med tiden. Det är i och för sig något som kan hända då bekantskapen ökar och ett litet ljus faller över en persons beteende och handlingar. I förfallet byggdes också osannolika relationer, så även i mörker finns kärlek och ett behov av andra människor.

Och språket. Och vinden! 👌

Om jag ska sammanfatta Vänligheten med ett ord (som inte är "realistisk") så blir det Mänsklig.

Bra adaption av första boken. Riktigt bra och passande casting. Efter säsong ett går serien lite segt framåt, men är fortfarande välgjord och värd att se.

Mokadji är en otroligt fin bok med utvikbar karta och vackra illustrationer. Författaren har med stor fantasi skapat en helt ny värld full av varelser vi aldrig tidigare mött.
Berättelsen innehåller dock störningsmoment som påverkar min läsupplevelse så starkt att jag inte förmår njuta av det positiva.
Det finns gott om långa monologer, likt historielektioner, som inte känns naturliga och får mig inte heller att fastna för det som berättas (rabblas). Det är också mycket i karaktärernas beteende som känns osannolikt och saknar motivation.
Boken är väldigt storydriven och jag tycker tyvärr att det blir på karaktärernas bekostnad.

Djup mystik, mörker, skönhet, eftertänksamhet och till och med humor ryms i denna stämningsfulla skildring av havsnymfer och deras möte med ovanjordingar. Jag älskar ALLT med Aurora, beskyddaren! 💙

Berättelsens antagonister är ofta komiskt skildrade, utan att hotbilden för den sakens skull förmildras. Men det finns beskrivningar som får mig att skratta högt trots samtidiga känslor av både ilska och oro.

Peter har här skapat flera minnesvärda karaktärer, några att hata och många att älska. Och Aurora är helt magnifikt gestaltad. Ingen pluttinuttig, näpen sjöjungfru. Men vacker, analyserande och brutal!

Berättelsen är indelad i olika tidsperioder och språket har tidstypiskt anpassats därefter, utan att någonsin förlora flyt.

Det finns också ett budskap, som jag låter er upptäcka själva när ni läser den här boken.

Det finns flera saker jag tycker om i Mästaren som jag upplever har utvecklats till det djupare från de första två böckerna i serien.
♡ Det är karaktärerna och deras relationer till varandra.
♡ Det är miljöbeskrivningarna som får mig att förflyttas till idyllen i Smögen.
♡ Och det är allt ätande och drickande som gör mig så galet hungrig medan jag läser.

Mordet på byggmästaren däremot fängslar mig inte alls. Jag upplever intrigen varken drivande eller intressant och det blir tyvärr en ganska oengagerad läsning från min sida.

Säkert passar den någon annan mycket bättre än mig och om du gillar deckare med lite lugnare tempo i mysiga miljöer tycker jag absolut att du kan spana in denna.

Bra hjärngympa och trevligt tidsfördriv som ibland är lite väl lätt att fastna i. Toppen med olika svårighetsgrader.

Jag älskade precis allt med den här boken. Den ilande spänningen i nutid, miljön och stämningen i dåtid och utdragen från H.C. Andersens klassiska saga.

Allt var så skickligt komponerat att det varken blev tråkigt eller rörigt och jag var precis lika fängslad av alla delar av berättelsen.

Nära gränsen : Gisslan är en bok som inte väntar med att komma igång.
Den är ursprungligen skriven som en sommarföljetong till Storytel, där det garanterat händer något i varje avsnitt. Och i tryckt utgåva ska den ha fått ännu högre tempo.

Jag är inte helt såld på persongalleriet. Men karaktärerna är väl gestaltade och även om ingen av dem är särskilt älskvärda blir det svårt att inte hysa empati för Lisa Korhonen och hennes helt omöjliga situation.

Den här novellen är inte uppbyggd för att överraska. King själv skriver i förorden att det inte gör något att läsaren ligger lite före här.
Den är ändå (precis som alltid) skickligt berättad, obehaglig, fascinerande och kryper (precis som alltid) under skinnet.