Christina Öhman

Vilken fantastisk värld Linda har målat upp! Den är fantasifull, lite galen och riktigt njutningsfull att försvinna in i.

Mariell är bestämd och ganska upptagen av sina egna känslor. Ändå är det lätt att känna med henne och det är faktiskt riktigt roligt att få följa med i hennes resonemang med sig själv.

Livstjuvarna är första delen i en trilogi och jag längtar redan efter att dyka tillbaka ner i den surrealistiska världen som Dödsriket är!

Jag har hört att Revolvermannen är en bok värd att härda sig igenom för att fortsätta med resten av serien Det mörka tornet. Och jag tror att jag förstår varför.

Hela första tredjedelen känns ointressant, alla kvinnor är omotiverat kåta hela tiden och trots den annalkande jakten på Mannen i svart finns det ingenting som driver berättelsen framåt.

Längre fram blir det mycket, mycket bättre och karaktären Roland a.k.a. Revolvermannen fördjupas efter sitt möte med pojken Jake, men allt är fortfarande lite för ytligt och abstrakt.

Det bästa med den är boken är att sista tredjedelen bygger upp till en riktigt lovande fortsättning!

Sjuka själar är en ordentligt obehaglig berättelse om ovisshet, skuld och hemsökelse. Vad är verklighet och vad är inbillning? Vem är frisk och vem är sjuk? Och sanningen bakom det hela är det värsta (eller bästa? 😬) av allt.

Slutet närmar sig mer och mer. Berättelsen lunkar trots det på i ett ganska lugnt tempo. Den lämnar tid för eftertanke. Och den är full av fina relationer, komplicerade relationer och personlig utveckling tillsammans med andra.

"Tell us" (/"Tellus") är fyndigt, ett nästan genialt och mycket fint sätt att skildra Lucindas perspektiv och tankar om sin egen och mänsklighetens existens.

En helt vanlig familj är välskriven och full av tänkvärda stycken som jag hänger mig kvar vid lite extra. Edvardsson växlar mellan nutid och dåtid på ett supersnyggt sätt som inte blir rörigt utan bygger extra djup till både karaktärer och handling.

Jag gillar verkligen hur språket förändras en aning när perspektivet förflyttas till en ny person. Och de olika uppfattningarna om samma situationer visar tydligt att det aldrig går att lita på bara en sida av historien.

Handlingen drivs framåt med nya ledtrådar och perspektiv som bygger tvivel och håller det intressant från början till slut.

På minussidan upplever jag att karaktärsutvecklingen går lite för långsamt och det är först mot slutet jag börjar fastna för dem.

Med det sagt är Blå gryning otroligt spännande, brutal och riktigt obehaglig. Det är extra fängslande att få följa forskare i den här typen av dystopi istället för enbart ovetande privatpersoner. Kampen drivs inte bara av överlevnad, utan också av att hitta svar. Och ju mer vi får veta desto värre blir det.

Charlotte har skrivit en debut(!) som lämnar mig helt tagen. Vi får följa Elina som lider av psykisk ohälsa och Chandi som tillsammans med sina kollegor utreder fruktansvärda mord.

Kanske låter beskrivningen inledningsvis inte som något utöver det vanliga i kriminalgenren, men den här boken liknar ingenting jag läst förut. Det beror mycket på alla underbara karaktärer men framförallt på den starka skildringen av Elinas inre kamp med sig själv.

Som en stor beundrare av Stephen Kings målande personporträtt kommer jag att tänka på honom när jag läser I ljuset dansar skuggor. Det finns djup och en väl genomtänkt personlighet i varje karaktär. Jag är Så imponerad! 👏

Wow så bra! Jag älskar Linas sätt att skriva dialoger och minnena där Charlie tänker tillbaka på sin barndom.

Det finns så många frågor som driver berättelsen framåt och håller mig fängslad. Vad har hänt med Annabelle? Vilka är Rosa och Alice där och då? Och vad hände egentligen när Charlie bodde i Gullspång? Alla frågor nystas upp med små portioner av ledtrådar genom hela berättelsen och jag älskar det.

Det är en sorglig verklighet som målas upp och jag blir illa berörd, men längtar redan efter att läsa nästa bok i serien om Charlie Lager. Francesca.

En av de bästa böcker jag läst! King bjuder som vanligt på fantastiska karaktärer. Jag måste flera gången lägga ner boken för att smälta det jag läst. Men bara några sekunder för det går inte att sluta!

Det berör verkligen att få följa tolvåriga Steven i hans tankar och desperata strävan att reparera lite av smärtan som drabbat hans familj, år innan han själv föddes. Steven är precis som vilket barn som helst, som inte önskar mycket mer än uppmärksamhet och kärlek. Hans hopp om att en dag få känna detta är hjärtskärande.
Och porträttet av pedofilen och barnamördaren får mig att både koka och rysa.