Maria (Marias Bokhylla)

Cibi, Magda och Livia avger som barn ett löfte till sin far. De ska alltid hålla ihop och ta hand om varandra. Men så växer de upp och plötsligt börjar världen att förändras runt omkring dem. Hotet om kriget och straffarbete i Tyskland härjar och vänner blir till fiender. Magda läggs in på sjukhus för att hon ska undslippa att skickas till straffarbetet. Man tror att Livia är för ung för att tas ifrån familjen och Cibi är inte hemma. Men de har fel. Livia beordras inställa sig för att åka till Tyskland och Cibi följer med henne. De hamnar i Auschwitz. Magda är hemma med mamma och morfar och de undslipper länge, men skickas till slut också mot lägren. Kan de hitta varandra? Och kan de överleva?

Det finns böcker som man läser för att må bra, böcker man läser för att de är spännande och böcker som man läser för att lära sig av och förfäras av historien. Tre systrar är definitivt i den sista kategorin men såklart finns också delar av de andra två i den. Det är förskräckligt att tänka att det är en historia som är så nära sanningen skönlitteratur kan komma och att Cibi, Magda och Livia verkligen var tvungna att uppleva den hemska svarta plump i mänsklighetens historia som också kallas för förintelsen. Ännu jobbigare blir det när man också då tänker på vart världen verkar vara på väg idag. Det här är en bok som behövs, och hela trilogin borde vara ett måste att läsa för varenda förbaskade människa. Så kanske en bättre värld skulle kunna födas.

Persongalleriet är visserligen stort, men allt fokuserar på de tre systrarna och alla andra blir lite mer bakgrundsfigurer. Många otrevliga bakgrundsfigurer som har sina roller och platser i historien, men ändå hjälper de till att förstärka och föra berättelsen framåt. Jag tycker om hur de tre systrarna porträtteras och hur Morris inte räds att berätta om det som är obehagligt och otrevligt. Det är väldigt målande beskrivet och jag tycker om att det följer systrarna från barndom till krigsåren och upplevelserna men också berättar om vad som händer därefter. Fotografierna i bokens mitt gör också att allting känns mycket mer levande och blir ett riktigt slag i magen om man skulle ha råka glömma bort för en stund att det faktiskt är riktiga liv man läser om. Jag tycker också om att personer från tidigare böcker vävs in för det visar ju också på att trots det stora dödsantalet, träffade fångar varandra.

Cibi, Magda och Livi har ”tur”. De lyckas få så pass bra positioner inom lägret att de inte behöver göra de allra mest jobbiga och utsatta arbetena, men med det kommer också skulden efteråt. Skulden för att ha överlevt medan andra dog. Att den finns med tror jag också är väldigt viktigt, för det är något som inte tänks på lika ofta, hur det känns efteråt. Det är inte bara upplevelsen i sig som kommer att sitta i så länge man lever, utan också skulden för att du finns kvar.

Språket är indragande och Ylva Mörks översättning är väldigt bra.

Fem väninnor ska åka på en vårresa tillsammans. Det enda de i övrigt verkar ha gemensamt är att de har en aktieklubb tillsammans. När en av kvinnorna inte dyker upp till resan blir de andra oroliga och när de inte får tag på henne, kopplas polisen in i fallet. Var har hon tagit vägen?

Om man går efter omslaget tror man att det här ska vara en ganska lättsmält och lättläst roman i genren feelgood. Men, det man egentligen får är en försvunnen kvinna och hennes kidnappare, plus hennes väninnor och polisen. Men, det utspelar sig på sommaren, så omslaget är till viss del försvarbart men ger inte rätt känsla av boken för mig.

Persongalleriet är stort, och hade nog mått bra av att rensas ut lite. Jag förstår tanken att följa alla fem väninnor, men eftersom det är både de, polisen och kidnapparna som ska följas blir det lite väl mycket att hålla reda på. Det hade räckt med Eva, där ändå det mesta av handlingen ligger, samt kanske någon mer. För jag gillar Eva och hennes personlighet. Hur hon planerar att överlista kidnapparna för att komma ifrån dem och leta hjälp och hur hon aldrig ger upp fastän det kanske känns hopplöst.

Det är i och för sig en väldigt lättläst bok, så det flyter på bra. Språkligt skulle den kunna ha redigerats lite och skulle ha mått bra av en korrekturläsningsomgång till. Framför allt är det kanske dialogen som ibland känns styltig och lite gammaldags i sitt sätt och jag glömmer lätt bort att Eva är närmare min ålder än min mammas på grund av hur hon pratar. Men det här är ju såklart en smaksak och jag inser själv att det är mig som det inte passar. Alltså skulle jag inte säga att jag är målgruppen för boken. Men en lättläst och lagom komplicerad sommarbok.

Utifrån SSTT (Säker, sedd, tröstad och trygg) guidar Daniel J. Siegel och Tina Payne Bryson föräldrar genom att vara närvarande i sitt föräldraskap. Det viktigaste är, och det påpekar författarna ofta, att man inte behöver vara perfekt som förälder för det finns det ingen som är. Istället är det viktigt att tänka att man kan, och kommer att, misslyckas men att man ändå försöker. Och att man börjar utifrån de förutsättningar man har. Alla har vi olika bagage och erfarenheter, men det betyder inte att du behöver bli en sådan förälder som dina egna var.

Efter en introduktion till anknytning och varför vissa har svårt för det, fokuserar varje kapitel på varsin del av SSTT och det finns tydliga illustrationer som visar på vad som kan hända. Både illustrationerna och de små rutorna som betonar det viktigaste gör att det är lätt att hitta tillbaka i boken när den är läst, när man behöver påminnelse och uppmuntran. Utöver det finns tydliga tabeller som visar på det viktigaste med SSTT. Dessutom finns exempel från olika verkliga personer när de har använt knepen eller kommit fram till att de hade behövts.

Det jag tror är väldigt viktigt att påpeka, och det skriver också författarna, är att det här inte är en idiotsäker metod. Det tar tid, det kommer att misslyckats men det viktigaste är att hela tiden visa att man är beredd att försöka. Det kommer barnet att se, att du finns där för det och vill väl.

Språket är lätt att hänga med i, och översättningen är bra. Jag är väldigt förtjust i illustrationerna, för jag tycker att de förhöjer läsupplevelsen men också förståelsen. Dessutom tycker jag om att det är väldigt lite pekpinnar utan i stort sett bara förståelse för att det inte är lätt att vara förälder (eller barn). Något man har gjort rätt ena dagen är så fel det bara går under den andra. Och även om det kanske inte är en bok man läser många gånger, så är det en väldigt bra bok att kunna gå tillbaka till och bläddra i igen. Om så bara för att inse att man verkligen inte är en ensam ö i en ocean och att det bara är ens eget barn och en själv som kämpar.

Livs storasyster tvingar henne att gå på en fest där hon av misstag blir kysst av en annan tjejs pojkvän och får sedan veta att hon riskerat att få covid-19 och hamnar i två veckor karantän. Storasyster Bonnie flyr till sin pojkvän, mamma är redan död och pappa är förstörd av det och finns inte tillgänglig. Två hela veckor i tråkig, ensam karantän. Tills det dunsar till i trappuppgången och Dag sitter där. Och plötligt lyses varje dag i två veckor upp av fika, onlinemöten och väntan på att få träffa Dag på riktigt för att se om det är lika äkta på utsidan dörren som det är på insidan av den.

Persongalleriet är lagom stort för den här typen av bok, där huvudkaraktären är i karantän och den är väldigt samtida för 2020-talet med bara närmaste familj, en skolkurator och Dag och hans kompisar finns i fokus förutom Liv i det mesta av boken. Alla andra är mer periferikaraktärer. Jag tycker om både Liv och Dag och hur deras personligheter och relation utvecklas genom boken. Och även om allt inte är trovärdigt är det otroligt gulligt och fint att se hur Dag verkligen gör allt för att Livs karantän inte ska kännas som världens ände. När Dags två vänner äntrar scenen, blir jag överförtjust i dem båda två. Alla har sina egna tydliga karaktärsdrag och personligheter som gör att det är lätt att skilja dem åt och hela tiden sitter man och håller tummarna för Liv och Dag, även om man förstår att allt inte är som det verkar.

Min sambo har vid det här laget lärt sig att jag ibland gråter störtfloder och ibland skrattar högt medan jag läser och här har vi en bok som ger båda två i omgångar. Jag skrattar åt Liv och Dags relation, åt att Liv får leva upp och vara sig själv och jag gråter för allt hon fått utstå tidigare i livet och för att hon verkligen känner sig ensam tills Dag dyker upp.

Det fina med feelgood är att det inte måste sluta lyckligt och som man vill, men det ska sluta hoppfullt och så är det även i den här boken. Det händer något med alla de viktiga karaktärerna som får det att kännas som att de har utvecklats. Språket är bra och passar både genre och målgrupp och det är en bladvändare med riktigt bra flyt i.

Älskar att det är körsbärsblommor på varje kapitels första sida som sammanknyter Livs och mammas fina tradition om körsbärsblommorna i Kungsträdgården.

Tess och Magnus tar steget som många vill göra men inte vågar. De slutar sina fasta anställningar och startar eget, konferensverksamheten TeMa, och de gör det bra. Företaget går från klarhet till klarhet och de lyckas till och med fixa ett jätteevent som ska uppta Globen. Men, så kommer pandemin och sätter käppar i hjulet och hela världen läggs på is. När den första vågen gått över och andra vågen är på väg sitter de i klistret och har knappt pengar kvar till hyra. Tess föreslår att Magnus ska fråga sin mor om ett lån eller ett förskott på arvet. Friherrinnan Margareta af Heesten sitter på en förmögenhet men är snålare än synden och tycker att Magnus har gjort helt fel val i livet. Först har han gift ner sig, med en sån där (adopterad kvinna från Libanon) och nu har han också slutat sin anställning och hon visste väl att det skulle gå dåligt, så hon vägrar hjälpa dem när Magnus frågar under henens 85-årsmiddag. Tess insåg redan innan att svärmodern skulle vägra och när hon innan middagen får ett samtal från den vännina hon tillbringade kvällen innan med och får veta att risken är stor att hon blivit smittad av Covid-19 bestämmer hon sig för att ta chansen. För svärmor är gammal, överviktig, har bara en lunga och är storrökare. Skulle hon få viruset och dö, skulle alla parets problem vara ur världen. Men, kan det verkligen gå så smidigt som Tess tänker sig? Vad gör hon om svärmor överlever och börjar anklaga henne för mordförsök?

Åh hej, åh hå, var ska jag börja? Jag visste faktiskt inte vad jag kunde förvänta mig när jag började läsa den här boken. Vad är egentligen en krim-feelgood och hur illa kan svärmor vara? Det visar sig att svärmor kan vara rent förskräcklig och att man själv känner att man nästan hade velat smitta henne med ett dödligt virus om chansen infann sig.

Persongalleriet är lagom stort och snurrar egentligen kring fem personer. Tess, Magnus, friherrinan, hennes alltiallo Berggren och polisen Haddock som är den som får ta hand om mordförsöksanklagelsen. Det är en spännande skara människor som skiljer sig ganska vilt ifrån varandra och har sina egna sätt att uttrycka sig på och tänka. Magnus är en sån mommas boy att man vill skaka om honom och be honom dra åt helvete, Tess går från att verka som en ängel till att vara mycket mer beräknande och mordlysten än hon vill inse, Berggren är bara en som följer oavsett vad någon säger åt honom, Haddock är polisen som kan räkna ut vad som händer men inte bevisa det och friherrinnan är bara hemsk. Det är så spännande att läsa om karaktärer där alla utom en utvecklas. Nä, så ska jag inte heller säga. Friherrinnan af Heesten (eller Margareta från Gränna som hon var innan hon gifte sig med en mycket äldre rik man) utvecklas också, men absolut inte i någon trevlig riktning utan blir bara galnare och galnare ju längre boken fortskrider.

Det är snabba kast och vändningar, mycket tack vare att vi har flera olika karaktärer att följa med under bokens knappa 300 sidor och det gör att det inte blir mycket dödtid men man känner ändå att man hinner lära känna dem ganska väl när man får följa deras tankar och handlingar samtidigt. Allt eftersom berättelsen fortskrider blir berättelsen mer och mer absurd men det gör absolut ingenting utan är en del av tjusningen med det. Det är inte alla gånger som man läser en bok och har full förståelse för att någon med vilje försöker göra någon annan dödssjuk men här hejar man nästan på Tess (och skäms lite för det, för man ska inte önska livet ur gamla tanter hur hemska de än är).

Det karaktäristiska dragen av en feelgood är kanske inte där helt men om man tänker att en feelgood ska sluta hoppfullt och att huvudpersonerna ska ha utvecklas från hur de var i starten, då stämmer det här bra in. Både Magnus, Tess och till och med Berggren utvecklas och lär sig saker om sig själva och vad de värderar under resans gång. Margareta af Heesten står som kontrast till dem, vilket bara får deras utveckling att synas tydligare.

Språket är bra och rappt, och det är mycket skratt (och en hel del huvudskakningar) under läsningens gång.

Tidsmaskinen med egen vilja är igång igen. Den här gången tar den med barnen runt om i Sverige i jakt på släktingar till Axel. Alla dessa släktingar lever under olika förhållanden och barnen, och katten Silver, lär sig mycket om Sveriges historia under resans gång.

Jag tycker om att det är så mycket barn som är i fokus, och att de tidsresande barnen får hjälpa till med flera olika saker. Eftersom de reser genom hela Sverige är det ett relativt stort persongalleri och det är inte alltid lätt att hålla koll på vem som var var, när eller hur. Men eftersom det är Axel, Penny, Gina och Gabbe som är den gemensamma nämnaren så gör det inte så mycket.

En annan trevlig sak är att de reser över stora delar av Sverige, även om de främst håller sig till mer till de yttre kanterna. Alla landsdelar finns med och i början av boken finns tre kartor som visar var de har varit. En över Sverige med alla besökta orter utplacerade, en över Sveriges landsdelar och en för att visa var Sverige är i Europa. I slutet av boken finns också tips på vad man kan göra för att bli en detektiv över sin egen släkt, vilket ju är en tidsresa i sig själv, men också ett vitsskafferi över Axels göteborgshumor.

Språket är bra och passar målgruppens ålder. Texten är relativt stor men man bör vara en relativt van läsare eller höra boken som högläsningsbok. Vilket bra sätt att lära sig lite mer om Sveriges historia innan andra världskriget eller för att prata om sin egen släkts historia. För oavsett om du vet om det eller inte, finns det säkerligen flera gripande livsöden gömda någonstans i din historia.

Wilhelms morfar ska gifta sig med Bibbi. Inte för att han vill, utan för att hon vill och han vill inte säga nej och göra honom ledsen. Därför bestämmer Wilhelm sig för att han måste stoppa bröllopet och det gör man bäst genom att hitta någon annan som vill gifta sig med Bibbi. Problemet är bara att den personen försvinner och Wilhelm ger sig iväg till Svartön för att rädda den nya brudgummen. Det skulle han inte ha gjort, för på Svartön händer det saker han inte alls vill vara med om och frågan är om han ska ta sig därifrån.

I förstapersonsperspektiv möter vi Wilhelm Tall, en klurig liten kille som inte alls är tycker att han är så modig som han behöver vara i det här äventyret. För Svartön är en mystisk plats som brukar lämnas ifred. Tidigare har en man försvunnit när han åkte dit och nu har inte heller bilhandlaren Bruno kommit tillbaka, fastän Wilhelm vill att han ska göra det så han kan gifta sig med Bibbi så morfar slipper.

Det är ett lagom stort persongalleri och jag tycker om att Wilhelm och hans kompis Furan är de som är i fokus, fastän det är massa vuxna som har problem och gör dumheter. Det visar också att vuxna inte är perfekta och kan allting på egen hand och det tycker jag om. Wilhelm och Furan utsätter sig för ett ganska läskigt äventyr bara för att hjälpa morfar Jalle som är för snäll för sitt eget bästa och de gör det genom att vara modiga, snabbtänkta, kluriga och genom att hjälpa varandra och andra.

Visst, för en vuxen är det kanske inte jättesvårt att räkna ut vad som hänt ganska tidigt, men det är många vändningar som ändrar det man tror och vad man förstår av handlingen och jag tycker att det är väldigt snyggt gjort.

Det här är en bok för den som gillar spänning och humor, klurigheter och barn i fokus. Den passar målgruppens ålder och storleken på texten passar både den som börjar lära sig att läsa längre böcker och för den som vill ha en bra bok som inte är för krånglig att läsa. Johan Janssons illustrationer förstärker berättelsen på ett bra sätt.

Fyraåringarna tycker: Fyraåringarna är lite för små för den här boken, men de tycker att det är roligt att titta på bilderna och att lyssna så det går ändå bra. De tycker att det är roligt att få se så många typer av bröst och blir allra gladast över att det faktiskt finns ett par skrikande tvillingar i boken.

Sjuåringen tycker: Oj, så roligt det är med bröst. Sjuåringen älskar Emmelie Salomonssons illustrationer och skrattar högt och pekar på varenda uppslag. Det är också roligt med alla namn som finns för bröst och det är lätt att starta en diskusson om att det finns ord man kanske inte ska säga, att bröst är något som man ska få ha ifred men också att det faktiskt är något som alla har och som har en funktion. Det allra, allra, allra roligaste är bilden på den totalt stressade mamman med skrikande barn och en hund med massa stök och kiss runt om i rummet (okej, absolut mest kisset), men han tycker också att det är väldigt bra när det är lugnt och fint runt samma mamma.

Mamman tycker: Emmelie Salomonssons illustrationer går alltid hem i det här huset, och den här boken är absolut inget undantag. Att det dessutom paras ihop med något faktabaserat om bröst, gör det till något väldigt bra. Jag tycker om att det är fokus på bröstens funktionalitet mer än (men även och) estetik och att det också inte bara pratas om kvinnobröst utan också om bröstvårtor, om manliga bröst och hur olika de kan se ut men ändå fungera på samma sätt.

Det är en bok som är lätt att skapa diskussion kring och prata om hur olika saker kan se ut men ändå vara på samma sätt, men också om att det är något privat som inte alla ska vara omkring och ta på, hur mjuka och mysiga de än är.

4,5/5

En av medlemmarna i Torsdagsklubben blir utsatt för ett rån och misshandlas. De andra bestämmer sig för att sätta fast den skyldige, som visar sig vara en sextonåring med koppling till stadens nya knarkdrottning som polisen försöker sätta fast. Samtidigt kommer en del av Elizabeths förflutna upp till ytan och klubben får flera brott att nysta i samtidigt.

Mannen som dog två gånger är fortsättningen på Torsdagsmordklubben-serien och det märks att Richard Osman redan har blivit varmare i kläderna som författare. Dels kanske det beror på att det inte är lika många karaktärer som måste presenteras, eftersom de kommer från tidigare del i serie men jag tycker också att det är ett bättre flyt och driv i den här boken än den tidigare.

Även här är det ett stort persongalleri, men eftersom det är mindre nya bekantskaper tycker jag inte att det gör lika mycket som i förra boken. Alla medlemmar i Torsdagsmordklubben har blivit varmare i kläderna och skiljer sig åt på ett tydligare sätt. Dessutom tycker jag om att Joyce får mycket mer plats som intelligent kvinna i den här boken och inte bara en trevlig liten mormorsfigur. Hon spelar mycket mer på det den här gången, och det nyfunna självförtroendet passar henne bra. Jag tycker också om att det inte bara är glada miner utan det får vara en gråskala med svaghet och styrka, motsättningar och små identitetskriser.

Vi följer både händelserna direkt och genom Joyce små dagsboksanteckningar och det tycker jag är trevligt. Det ger lite andningspaus i allt som händer och i den här boken blir det ännu bättre att det just är Joyce inre små tankar vi följer eftersom hon får så mycket mer plats. Det är också bra att Elizabeths förflutna får mycket mer plats, för det ger en liten föraning till varför hon är som hon är. Är allt trovärdigt? Nej, verkligen inte. Men det är också lite av tjusningen med läsningen. Min första tanke när jag läste seriens första del var ”oj, så brittiskt” och det håller i sig även här. Det är lite som att hoppa in i pensionärsversionen av Morden i Midsomer och det är jag oerhört förtjust i.

Språket är bra och Ing-Britt Björklunds översättning flyter på bra. Trots att boken är nästan 400 sidor lång märks det inte, utan det är en snabb läsning med mycket action och vändningar. Inget känns oavslutat när boken är färdig utan alla lösa trådar har knutits ihop men det är fortfarande öppet för flera äventyr för Torsdagsmordklubben och jag ser fram emot dem.

Indra är djävulens dotter (egentligen barnbarn till själva Lucifer) och växer upp i Asgård med sin mamma Rebecca, morbror Seven som är mammas nya man, och lillebror Joar. Sin pappa har hon förvisat till limbo. Men så tillfångatas hon av Lucifer men räddas och hamnar i kung Laurins slott. Han verkar vänligt inställd tills hon hör honom prata med någon om att ta ifrån henne sina krafter och hon flyr när Joar blir tillfångatagen av Lucifer. Tillsammans med sina bästa vänner ger hon sig ut för att rädda Joar. Men är allt verkligen som det ser ut?

Det här är en bok full av mytologiska figurer från olika livsåskådningar och folktro och även om det är ohyggligt mycket folk, väsen och namn att hålla reda på är det väldigt snyggt gjort. Det kan absolut vara en fördel att känna till lite om folktro och olika religioner för att ha lättare att hänga med i vändningarna men eftersom det mesta fokuserar på Indra, hennes bästa vänner och kung Laurin gör det inte riktigt lika mycket med alla karaktärer runt om. De blir mest bara perifierifigurer.

Det händer väldigt mycket i boken och finns väldigt lite dödtid, vilket ibland hade kunnat behövas för att få en andningspaus. Det står på baksidan att det är en erotisk roman, och visserligen finns det detaljerat sex med ibland men det tar inte alls särskilt stor plats i handlingen. Utan här är det snarare kampen mellan ljus och mörker som tar plats och gråskalan där emellan. Är alla som verkar onda det på riktigt, eller finns det båda delarna i alla?

Språket är bra och flyter på men jag tror att texten är lite mindre än den brukar vara generellt i skönlitteratur. I alla fall känns det så, och det tar ett tag att komma in i läsningen av den anledningen. Men sedan går det bra och man vänjer sig, som det så brukar vara.

Även om det känns upplagt för fortsättning, känns boken avslutad och utan några lösa trådar hängande.